För många författare var det där det började på allvar. Ett helt år med bara läsande och skrivande. Vi besökte Sveriges mest prestigefyllda författarskola.

Den nigerianske författaren Samuel Kolawole låter blicken vandra över klassrummet.

– Vem vill börja?

Han pekar på en elev som sitter längst ned mot väggen och ett femtontal ansikten vänder sig om. Hon reser sig upp, tar med sig sina papper och ställer sig framför de andra.

– Min karaktär är 13 år gammal. Hon är tyst och blyg och ganska liten för sin ålder. Hon har ingen särskilt bra relation till sina föräldrar och hänger med ett ungdomsgäng i skogen.

En efter en delar eleverna med sig av sina korta alster. Tjugo minuter har de fått på sig att skapa en karaktär och vi får stifta bekantskap med en tonåring med absolut gehör, en rik reserverad hemmafru, en flyktingpojke som önskar att han vore Spindelmannen och en gammal dam som drömmer om kvinnan som var hennes livs kärlek. Klassen applåderar och Samuel Kolawole utbrister ett »wow!«

Snötäcket ligger tjockt över det uppländska landskapet. Bussen stannar ute vid Biskops-Arnö vägskäl och sedan är det två kilometers promenad förbi fält, beteshagar och röda husklungor. Håller man ut tummen är chansen dock stor att bli upplockad, åtminstone om den som kör förbi är en skolelev. Det är en oskriven regel. En smal bilväg leder ut till ön över den isiga Mälarviken. Här finns ingen vägren att gå ut i vid mötande trafik, bara isvatten. Ibland svämmas vägen över och då är skolans elever verkligt isolerade. Men även med brovägen intakt känns civilisationen avlägsen. Uppe på krönet syns 1700-talsherrgården och kringliggande små röda gårdshus.

I den gulbleka Medeltidsgården pågår dagens lektion på författarutbildningens grundkurs. Fönstret vetter ut mot vattnet. Fastnålat på väggen sitter ett citat, hämtat ur en essäsamling av Hélène Cixous: »Jag skriver och du är inte död. Om jag skriver är den andra i säkerhet.« Skrivandet som sker härinne är, om inte på liv och död, så på djupaste allvar. Vilka av de sexton namnen som kommer att synas i bokhandlarnas hyllor kan bara framtiden utvisa. Biskops-Arnö är Sveriges kanske mest prestigefyllda författarskola och andelen publicerade elever är hög.

En av eleverna tvekar inför uppläsningen. Hon tycker att upplägget är svårt att applicera på poesi. Kursansvariga Ida Linde, som också är med i klassrummet, vänder sig mot mig:

– Det är alltid frivilligt att läsa upp det man skrivit. När vi har gästlärare lägger de upp lektionen som de vill, så i dag är det mer inriktat på prosa än vad det brukar vara. Vanligtvis ställer vi frågor som eleverna får svara på utifrån den litterära form de arbetar med. Det kan vara prosa men också poesi eller dramatik, säger hon.

Tillsammans med Athena Farrokhzad och Sara Gordan håller hon i undervisningen på den ettåriga grundkursen. På måndagar och tisdagar är det lektionstid, då klassen ofta jobbar utifrån ett särskilt tema. Kanske är det en föreläsning, eller gemensam läsning och diskussion kring litteratur.

– Vi tittar på andra författarskap men öppnar också upp för att man kan skriva på helt nya sätt. Det är alltså ingen hantverksutbildning där vi förmedlar att det går till såhär eller såhär. Tanken är att de efter ett år ska ha fått så många infallsvinklar som möjligt, som hade varit svåra att hitta på egen hand.

På onsdagar och fredagar har eleverna egen skrivtid. På torsdagarna hålls de omtalade textsamtalen, de som är utbildningens hjärta. Då läser man sin egen text inför de andra för att få respons. Men minst lika viktig är läsningen av de andras texter.

– Genom att läsa andra blir du en bättre läsare av den egna texten. Det är till exempel lätt att tro att man skriver om en farmor, men när alla i samtalet refererar till personen som om det vore en 30-åring, så har man gjort något som inte fungerar. Genom samtalen övar man upp en känslighet för språket och blir mer trygg med sina val.

Eleverna på grundkursen är oftast mellan 20 och 30 år. Många söker, men de som antas är enligt Ida Linde inte självklart de som skriver bäst, mest korrekt eller färdigt. Istället är det de som har problem med sitt skrivande – men intressanta problem som ger möjlighet till utveckling. De flesta av skolans elever bor på ön, även om det också går att pendla från Stockholm eller Uppsala.

– Tanken är att de ska ha tid det här året. Få mat serverad tre gånger om dagen, ha tillgång till ett bibliotek som är öppet 24 timmar om dygnet. En sådan möjlighet kommer nog ingen att få igen.

Biskops-Arnö har utbildat författare sedan tidiga 1980-talet. Monika Fagerholm, Kristina Sandberg, Gunnar Ardelius, Beate Grimsrud och Tone Schunnesson – listan på namnkunniga före detta elever kan göras lång. Daniel Sjölin, författare och tidigare programledare för Babel, tackade först nej när han kom in.

– Jag är inte uppvuxen med skrivande eller läsning, har det inte i mig. Första gången jag sökte tackade jag nej eftersom jag tänkte att det verkade så flummigt alltihop. Men sedan fick jag höra att det var en verkligt bra skola, och sökte på nytt. Det var en skänk från ovan att jag kunde få ta igen det jag inte fick under min uppväxt.

Han studerade på skolan 1998/99 i en ovanligt lyckad årskull, åtminstone om man ska mäta i antal publiceringar. Sara Stridsberg, Sofia Broomé, Malin Nord, Cecilia Hansson. Ett rätt jobbigt år för lärarna, tror Daniel Sjölin. För en nittonåring som knappt skrivit tidigare blev skolan en helt ny och fantastisk värld.

– Jag minns hur djupt in i litteraturen man kom, det var nästan sektliknande. Från att ha varit en perifer och udda del av mitt liv så kom jag till en värld där litteratur var det mest intressanta du kunde hålla på med. Jag blev nog lite personlighetsförändrad och konstig och jag kommer ihåg att jag inte kunde umgås med mina gamla vänner. Sedan dess har jag nog varit lite kufig.

En samling unga, kreativa människor som lever på en ö och alla utforskar sitt skrivande – och sig själva. Daniel Sjölin liknar det vid ett mikrokosmos av kulturoffentligheten där det är väldigt viktigt vem som är något och vem som inte är det. I dag kan han ifrågasätta varför de höjde vissa författare till skyarna, och rynkade på näsan åt andra. Han tror att eleverna på Biskops-Arnö ofta ligger lite före sin tid, och därför är med och definierar det litterära landskapet.

Och visst fick han utveckla sitt skrivande. Utan utbildningen är han ganska säker på att yrkesvalet hade blivit ett helt annat. Men det han framför allt lärde sig var att läsa böcker.

– Det var det stora självförtroendet jag fick på skrivarskolan – tilltron till mig själv som läsare. Det jag har att säga i min tolkning av en bok, det litar jag på. Och visst har jag blivit författare, men jag gör ju också massa andra saker på det litterära området. Intervjuar och pratar om andras böcker, och håller i kurser om skrivande.

Synen på författaren som ett ensamt geni som föder ur sig ett mästerverk på sin kammare ger han inte mycket för. Inte bara för att den har patriarkala strukturer, men för att den inbegriper ett possessivt förhållande till den egna texten – inga andra ska släppas in.

– Väldigt mycket av vårt skapande i dag handlar om processer och samarbeten. Skrivandet är visserligen personligt men det betyder inte att du inte kan ta emot läsningar. Litteratur är kommunikation och står i ständig dialog med andra. Det handlar om lateralt tänkande, att tänka sig in i hur andra människor tar emot en text.

Förmiddagens arbetspass är avslutat. Utifrån karaktären de skapat har eleverna fått skriva en scen som ska läsas upp för de andra under eftermiddagen. Men först lunch, som serveras inne i det gamla skolhuset. Jag känner igen Kayo Mpoyi från lektionen, men det visar sig att hon inte alls går grundkursen utan den ettåriga projektkursen.

– Haha, jag kraschade deras lektion! Jag ville gärna höra gästläraren. Jag skriver själv mycket om Kongo, och har läst Chinua Achebe och alla de andra stora afrikanska författarna. Vårt skrivande pågår i samma konversation skulle man kunna säga. Det är inte så många författare som pratar om de ämnena så jag ville passa på.

Projektkursen tar in tolv elever per år, som alla arbetar med ett längre textprojekt. Till exempel skrev Susanna Alakoski klart sin Svinalängorna under detta år. Kayo Mpoyi berättar ivrigt om sin roman; en autofiktiv bok med inslag av magisk realism som handlar om Kongo under självständighetskrisen. Trots att kursdeltagarna bara träffas fyra dagar i månaden har hon bott ute på ön hela hösten för att ge tid åt skrivandet. Hon har inte gått grundkursen. Det har däremot klasskamraten Erik Bertilsson, som medger att han hade en del fördomar mot skolan innan han började.

– Jag trodde att det skulle vara mycket strängare. Att man skulle få hård kritik för sitt skrivande och bara få höra vad som var dåligt. Men så var det inte alls. Det är en helt annan typ av samtal och vi pratar inte i former av bra och dåligt. Jag förväntade mig också att stämningen skulle vara spänd och att folk som gick här skulle vara svåra och prestigefyllda. Så är det inte heller.

Kring en skola som Biskops-Arnö skapas det förstås myter. Karl-Ove Knausgård berättar i Min kamp 2 om en blöt seminarievecka, där han i ett infall av galenskap och fylla skär upp hela sitt ansikte med en glasbit, och fylld av skam tvingas möta de andra seminariedeltagarna dagen efteråt. Och föreställningen om att klimatet skulle vara hårt är inte helt tagen ur luften. Fyra år senare pratar eleverna fortfarande om år 2012, då skolans konflikter flyttade in på landets kultursidor. I ett litterärt experiment skrev dåvarande eleven Lidija Praizović om sin klass och om den, enligt henne, homogena miljö kamraterna kom ifrån – den intellektuella vita medelklassen. Problemet var bara att personerna hon skrev om också var de som skulle läsa hennes texter och komma med kritik. I efterhand har händelsen beskrivits som något av ett trauma för alla inblandade, men den sätter också fingret på vissa uppfattningar som funnits om skolan: att den skulle vara en elitistisk och tankemässigt snäv plats där ens värde mäts i ärvt kulturkapital. Författaren Jack Hildén gick i den omskrivna klassen.

– Jag trivdes inte alls och tog ett aktivt beslut att hålla mig så mycket ifrån skolan som möjligt samtidigt som jag gick där. Därför bodde jag inte på ön utan pendlade. Men jag tror inte att jag var ensam om att känna mig malplacerad, det gjorde nog de flesta i min klass. Det är en väldigt skrämmande och konstig miljö att komma till, den där ön. Man är så väldigt utsatt. Det ligger fan något i luften där.

Han hade tidigare gått skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola, en tid han beskriver som härlig och rolig. Den känslan hittade han inte alls på Biskops-Arnö. Han berättar att han möttes av en otroligt hög nivå på skrivandet men att samtalskulturen hade lågt i tak.

– Dittills hade jag varit ganska omedveten om att det fanns så många olika sätt att skriva på och kände att mitt sätt var omodernt och inte passade in där. Det var märkligt att utbildningen kunde hålla så hög klass, men samtidigt vara så inskränkt. Jag kunde inte vara mig själv överhuvudtaget och i dag tänker jag på detta som året då jag tvingades att bli vuxen. På gott och ont.

Han har funderat mycket på om tiden på skolan har varit produktiv eller hämmande för hans skrivande, men har landat i det förra. Inte minst för att namnet Biskops-Arnö öppnar dörrar till annars stängda kulturella miljöer. I år är han aktuell med sin andra roman.

– Främst gav det mig ännu mer visshet om att jag bara måste lyssna på mig själv och inte anpassa mig efter någon annan. Jag skulle nog rekommendera folk att gå skrivarutbildningar, men är man i början av skrivandet behöver man framför allt uppmuntran och bekräftelse – få veta att ens texter finns. Det är viktigare än några djuplodande textsamtal.

Jack Hildén är inte den första som uttrycker viss kritik mot författarskolorna. Under många år talades det om att utbildningarna likriktade eleverna och det suckades när någon ung författare debuterade med det som hånfullt kallades för »skrivkursprosa«. Gunnar D. Hansson, en av grundarna till den tvååriga utbildningen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, kan dock se hur synen förändrats.

– Idag är skrivarutbildningarna självklara på ett helt annat sätt än när vi startade Litterär gestaltning för 20 år sedan. Det är ett sätt att få tid att skriva, att få en möjlighet att göra det man så väldigt gärna vill göra.

Länge var det kreativa skrivandet förknippat enbart med folkhögskolor som Biskops-Arnö. Litterär gestaltning var den första praktiskt inriktade författarutbildningen som hölls vid universitetet. Syftet var att låta den korvstoppande universitetsmodellen inspireras av folkhögskolans kreativa samtalskultur. 2002 startade Lunds universitet en konkurrent och i dag har många universitet likande utbildningar. Antalet skrivkurser har exploderat. Att de skulle skapa kloner fnyser Gunnar D. Hansson åt.

– Man blandar ihop det. Det är snarare utanför utbildningarna som likriktningen finns. Deckarförfattare går inte på skrivarutbildningar men härmar i hög grad varandra. På Litterär gestaltning har vi snarare haft problemet att folk är för olika, vilket har gjort det svårt att ha en pedagogik som passar alla.

På Biskops-Arnö har klockan blivit halv tre och eftermiddagspasset börjar gå mot sitt slut. Nästan alla elever har läst upp scenen de skrev på förmiddagen. Samuel Kolawole kommenterar den sista texten, där en flyktingpojke räknar bilar som passerar utanför fönstret.

– Men om pojken tittar ut genom fönstret, hur kan han samtidigt se pappan och mamman i rummet? Jag kan inte riktigt se det framför mig. Går det att göra tydligare?

Syret börjar ta slut och alla verkar trötta; det har varit en intensiv dag. Ett par elever ska åka in till Bålsta och handla och samlar in önskemål till inköpslistan. Middagen serveras klockan 16.45 och efter det blir det ingen mer mat. Jag följer med Julia Videgård till det lilla hus som hon delar med tre andra elever. Golvet är en ljusbrun plastmatta och väggarna går i beige. I det gemensamma pentryt står några stolar och ett bord som andas 1990-talskonferens. På diskbänken väntar en vinbox (alkohol är dock bara tillåtet på helgerna) och det lyser hemtrevligt från de fyra rummen.

– Jag hade gått en skrivarkurs tidigare men då jobbade jag och gjorde massa andra saker samtidigt. Den här gången är jag bara här på ön och kan inte göra så mycket annat. Det kan förstås kännas instängt ibland, men mest tycker jag att det är skönt att få lägga så mycket tid på skrivandet och läsandet, berättar Julia Videgård.

Nu har hon kommit halvvägs på utbildningen och huvudet är fullt av tankar. Hon håller på med två större textprojekt och inlämningarna har avlöst varandra. Varje vecka är hon inne på ett nytt spår om framtiden. Det kommer att ta ett tag att smälta allt som hon fått med sig.

Mörkret har sänkt sig och temperaturen stigit. Snön har förvandlats till gråslaskiga pölar. Vägen bort från ön ligger i ett kompakt mörker med svart vatten på bägge sidor, men från skolans fönster syns ett inbjudande sken.

– Att få umgås och samtala med andra som skriver är speciellt. Skrivandet är ju en ensam sysselsättning, men här befinner man sig i ett sammanhang, i ett pågående samtal med andra. Den tiden kommer nog aldrig att komma igen. Det är utvecklande för dig som författare, men verkligen också som människa.

Sugen på att gå en författarutbildning? Missa inte vår stora genomgång i Skriva #2 2017.

Samtidigt som de traditionella förlagen anklagas för att vara ängsliga, tröga och alltför kommersiella har den snabba teknikutvecklingen skapat en växande do-it-yourself-rörelse. De möjliga vägarna till en utgiven bok har blivit fler men det är svårt att överblicka alternativen – och det finns många som vill tjäna pengar på din självpublicering
I fem delar skärskådar vi egenutgivningsbranschen och ger dig informationen du behöver för att fatta rätt beslut. I första delen beskriver vi de självpubliceringstjänster som finns och hjälper dig att ta reda på vad som passar dig. Du får också möta tre författare som valt att gå sina egna vägar.

Så ligger det äntligen där – ditt färdiga manus. Antingen visste du redan från början att du ville göra det här på ditt eget sätt genom att ge ut boken själv, eller så har refuseringsbreven börjat trilla in. Oavsett vad skälet är, så är dina alternativ många, för idag är det inte längre bara de traditionella förlagen som avgör vilka böcker som trycks. Det pågår en stor och omvälvande gör-det-själv-rörelse. En demokratiserande revolution som berikar både bokbranschen och litteraturen, anser vissa. Andra befarar att egenutgivningen leder till försämrad kvalitet och svåröverblickbart utbud av böcker. Och några varnar för Klondikestämning: en falsk guldrush där aspirerande författare riskerar att bli besvikna. För som en läsare skrev till oss: ”Det är väldigt svårt för en som är ny i branschen att skaffa sig den överblick som krävs för att undvika ”lycksökare”, där en bok blir tryckt och sedan liggande i ett hörn.”

Idag finns en uppsjö av självpubliceringstjänster – till exempel Vulkan, Type&Tell, Atremi, Solentro, BoD m.fl. – och det kan kännas svårt att orientera sig. I den här serien ska vi dyka djupare ned i de olika tjänsterna men kortfattat kan man sammanfatta alternativen så här:

1. GÖR ALLT SJÄLV. Du kan ge ut din bok helt på egen hand och sköta allt från tryckning till distribution och marknadsföring på egen hand. Antingen startar du ett företag för att enbart ge ut dina egna böcker – det brukar kallas mikroförlag och kan innebära en del ekonomiska fördelar, som att det du köper blir avdragsgillt. Du kan också strunta i det och agera som privatperson. Oavsett vilket så innebär detta att du sköter precis allting själv: producerar din bok på egen hand och kontaktar ett tryckeri, distribuerar själv eller tar direktkontakt med en distributör, sköter försäljning, marknadsföring och så vidare. Det här är ett slitgöra. Bered dig på ett oändligt antal telefonsamtal, lastpallar med böcker i garaget och mycket tragglande på Skatteverkets hemsida. Men om du är en tusenkonstnär med tid, engagemang och mycket vilja kan det här vara ett kul och billigt alternativ. Om du gör allting själv och trycker upp böckerna ”on-demand” – alltså först när de är sålda – behöver det faktiskt inte kosta dig en enda krona.

2. KÖP VISSA TJÄNSTER. Du kan också göra det mesta själv men ta hjälp av externa aktörer med olika delar. Formgivning av bokomslaget, lektörsläsning, korrekturläsning, distribution, agent som sköter din marknadsföring och redovisningskonsult eller revisor som gör bokföring (om du väljer att starta ett företag) är exempel på sådant du kan ta hjälp med.

3. KÖP PAKETLÖSNING. Många väljer att anlita ett egenutgivningsföretag (vissa kallar dem också för bokutgivningsföretag). De hjälper dig att trycka boken och erbjuder ofta olika sorters paketlösningar, som innehåller olika tjänster. Ett enklare startpaket kan kosta från ett par tusenlappar och innehålla 30 exemplar av din bok, ett gratis provtryck, medverkan i Bokrondellen (vilket gör det enkelt för bokhandlarna att köpa in din bok), utskick av din bok till BTJ (deras omdömen används av biblioteken för att avgöra vilka böcker som ska köpas in), en gratis e-bok och enklare marknadsföring. Ta dig tid att jämföra olika erbjudanden för att hitta det du tycker passar dina behov bäst. På Bokmässan brukar många egenutgivningsföretag ha en egen monter. Det är ett bra tillfälle att prata med de olika företagen och försöka få en känsla för hur de kommer att hantera din bok.

4. ANLITA HYBRIDFÖRLAG. Det som skiljer hybridförlagen från renodlade självpubliceringstjänster är att de aktivt väljer ut vilka manus de tror på och refuserar övriga. Andelen antagna manus är dock betydligt större än på traditionella förlag. Blir ditt manus antaget hos ett hybridförlag får du som privatperson själv investera i utgivningen och det kan handla om mycket pengar – 100 000 kronor är en rätt normal summa. I gengäld utlovar förlaget en hantering av manuset som liknar de traditionella förlagens: ambitiös marknadsföring, en gedigen genomgång av ditt manus och en mer professionell produkt. Går boken med vinst får du en större del av vinsten än hos traditionella förlag och du har mer inflytande över processen hos ett hybridförlag. Men du måste vara medveten om att du tar en ekonomisk risk. Det kan hända att du investerar stora pengar och sedan inte säljer några böcker – då blir vinsten noll och din investering en ekonomisk förlust. Värt att tänka på är också att hybridförlagen redan fått in en väsentlig del av betalningen (från dig) då de börjar arbeta med boken. Incitamentet att göra en bra bok är därmed inte detsamma som hos de traditionella förlagen, där även deras inkomst är helt beroende av att boken säljer.

Så vad är rätt för dig? Naturligtvis kommer svaret att skilja sig åt beroende på vem du är och vilken bok du skrivit.

En bra början är att formulera en målsättning. Du kan dela upp den i tre nivåer:

Vad är ditt drömscenario?

Vad är en rimlig förväntning?

Vad skulle vara ett så taskigt resultat att det i efterhand inte känns värt det?

Här är det bra att ägna sig åt lite självrannsakan för att projektet ska bli realistiskt. Fundera över hur mycket resurser du faktiskt har i form av tid, pengar och kontakter. Om du är en heltidsarbetande småbarnspappa med ständig sömnbrist, är det nog inte strategiskt att dra igång ett eget förlag som kommer att kräva all din lediga tid under flera år framöver. Om du har ett vikariat med halvtaskig lön, ska du förstås inte beställa hem femtusen inbundna exemplar som du måste sälja för att din privatekonomi ska gå ihop. Och om du är en introvert och tystlåten typ som helst sitter ensam och skriver, kommer du kanske inte att vilja eller orka marknadsföra din bok i flera år framöver.

När du har inventerat dina resurser är det smart att fundera över hur din bok kan tänkas landa. Försök distansera dig från ditt verk och tänk som en förläggare. Det finns trots allt en anledning till att nålsögat är så litet hos de traditionella förlagen, och om det är så att du blivit refuserad tidigare är det bra om du verkligen kan formulera för dig själv varför du gör en annan bedömning av din boks potential. Vaska fram självinsikten.

Försök besvara följande frågor:

Vilken sorts bok har du skrivit? Vilken genre, längd, ton och tilltal har den? Hur brukar den här sortens böcker tas emot av kritiker och hur brukar de sälja?

Vilka är de tilltänkta läsarna? Varför tror du att de skulle vilja läsa din bok?

Vem är du och vilken sorts framtoning skulle du som författare ha?

Vilka förutsättningar har du att marknadsföra boken? Eller för att använda säljspråk: vilka kanaler har du tillgång till?

Summera svaren och skärskåda resultatet. Sannolikt ger det dig en bra fingervisning om vilken sorts tjänst du ska välja. Skriv ner det du kommit fram till som en sorts riktlinje du kan återkomma till när du ska fatta beslut längs vägen, stora som små.

I nästa nummer av Skriva kommer vi att dyka ännu djupare och beskriva en rad olika vägar att välja, beroende på vem du är och vilken bok du skrivit.  Där presenterar vi rätt väg för entreprenören som vill skapa en bestseller, för drömmaren som skrivit sin stora roman och nu vill få ett gediget slutresultat och för dig som har resurser att betala för att få hjälp på vägen. Också du som är expert på ett visst ämne och du som vill dokumentera någonting (alltifrån ditt barns första år till din farfars oslagbara recept på älggrytor) får veta vilken väg du ska välja.

Fördelar och nackdelar med att ge ut en bok själv

+ Du får mer kontroll och inflytande över processen, både vad gäller bokens innehåll och utseende.

+ Du kan själv avgöra hur stort du vill att ditt bokprojekt ska bli – en liten upplaga för de närmaste eller en storsatsning.

+ Du är inte beroende av någon annans beslut eller åsikter om det du skrivit.

+ Om din bok säljer bra är det du som gör den största ekonomiska vinsten.

+ Du kommer att lära dig massor: om bokbranschen, marknadsföring, bokproduktion och inte minst om dig själv, dina styrkor och förmågor som person och författare.

– Du går miste om de traditionella förlagens kompetens, både vad gäller produktionen av boken och marknadsföringen av den.

– Det är oerhört svårt att nå ut, att bli recenserad eller uppmärksammad på andra sätt. Att som egenutgivare lyckas marknadsföra sin bok kräver skicklighet, fingertoppskänsla, en skopa tur och en riktigt, riktigt bra produkt.

– Som egenutgivare riskerar du att känna dig rätt så ensam. Du fattar själv de flesta besluten, du tar ensam alla risker och du ska själv stå för din bok, utan ett stort traditionellt förlag i ryggen.

– Egenutgivning innebär ofrånkomligen en ekonomisk risk. Ju mer pengar du investerar, desto större risk tar du.

– Många i bokbranschen ser fortfarande med skeptiska ögon på självpublicerade böcker. Flera framgångsrika egenutgivare har vittnat om hur de fått kämpa för att bli tagna på allvar.

Visste du att…

… de två mest sålda böckerna 2015 var egenutgivna? Lär dig leva: Mindre stress – Mer närvaro av Mats Billmark och Susan Billmark och Kaninen som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin sålde båda två mer än någon bok utgiven av ett traditionellt förlag.

… allt fler recensionsexemplar som når tidningsredaktionerna är egenutgivna. Det visar en mailenkät från Skriva till de sex största svenska kulturredaktionerna. Allihop berättade också att de nästan aldrig recenserar självpublicerade böcker – men det händer.

Vill du läsa mer om egenutgivning? Missa inte Ge ut din bok – från manus till mål. Författare är Skrivas redaktör Johanna Wiman.

En liten pojke klättrar över en mur och försvinner. Så inleds Johan Theorins Skumtimmen, som också blev starten på hela hans författarskap för snart tio år sedan. 

Varför började det just så här?

– Jag minns att jag innan hade skrivit tre andra inledningar, en vardera för de tre huvudpersonerna i romanen. Att det blev just denna fjärde som jag till slut valde berodde nog mest på att den var så personlig för mig. Dels växte jag upp på somrarna i en stuga på Öland där det fanns en stenmur ut mot alvaret, dels har stenen varit väldigt viktig för min släkt på Öland. De var stenhuggare och skeppade sten på sina skutor. Så det var också en sorts hyllning till min släkt. Fast så tänkte jag förstås inte då, när jag skrev den.

Hur tänkte du då?

– Det kändes helt enkelt bra att ha en stenmur direkt från början. Jag tror att magkänsla är viktigt också, att man inte tänker för mycket. I efterhand har jag också insett att det är väldigt bra att börja med en person som har ett konkret problem: Den här lilla killen vill till exempel över stenmuren, men han är lite för kortvuxen. Att starta med ett konkret problem är ett grepp jag använt i flera av mina efterföljande romaner. Sedan är det förstås bra att börja med någonting som är viktigt för hela romanen. Den här händelsen jag beskriver är ju själva nollpunkten för tragedin, som strålar ut och driver romanen. Det går både bakåt och framåt i tiden, men allting möts i just denna scen.

Är starten avgörande för att du själv ska komma in i din berättelse?

– Absolut, så kan det ofta vara. Och inledningen är ju som det första intrycket när du träffar en ny person – det blir väldigt mycket det vi utgår från. Av det skälet är den väldigt viktig, men samtidigt egentligen något man ska strunta i.

Hur menar du?

– Det finns ju miljoner av tänkbara starter att välja på, och det där kan bli alldeles för stort. Det är som när man ska gå på dejt och inte vet vad man ska ha på sig. Inga kläder duger. Ingen första mening duger!

– Men på en dejt har du bara en chans att ge ett första intryck. Som romanförfattare däremot kan du slappna av, för du kan alltid skriva om. Jag hade som sagt fyra inledningar till Skumtimmen. Det var den gamla fiskaren Gerlof som satt på sitt ålderdomshem och kände sig bortglömd. Och så var det hans dotter som åker tillbaka till Öland för att det dykt upp ny information om hennes pojkes försvinnande. Och så mördaren som går omkring ute på alvaret. Sedan valde jag den med pojken och muren, men ingen av de andra var bortkastat arbete, utan något jag kunde använda senare. Det är bara bra att pröva olika inledningar. Dessutom lär man känna romanen bättre ju mer man skriver. Så det gäller att inte bli förlamad av alla möjligheter. Våga välj! Det är ett av de viktigaste råden man kan ge som författare. Det går alltid att välja om.

Finns det något man ska undvika när det gäller inledningar?

– Hos vissa författare kan man se att de försöker ladda första meningen med en stor sanning om livet för att imponera, och det blir ofta alldeles för högtravande. Eller så börjar de väldigt vagt och trevande. »Hon vaknade i ett vitt rum och visste inte var hon var«. Där kan man verkligen se författaren sitta och stirra på den vita skärmen och inte veta var hon är. Författarens osäkerhet avspeglar sig i texten. Det är därför mitt råd är just detta: En person med ett problem. Det behöver inte vara något stort problem. Det kan vara en stenmur att klättra över. Eller nån som är törstig och behöver ett glas vatten. Eller vad som helst.

Själv börjar du flera av dina romaner med historiska tillbakablickar. Är det inte riskabelt med för mycket bakgrund tidigt i berättelsen?

– Jo, om det blir för mycket historielektion så är det farligt. Om jag hade börjat Nattfåk med en föreläsning om Ölands fyrar och hur de byggdes så hade det blivit för abstrakt. Istället fick det bli en byggingenjör som står inför ett konkret fyrbyggarproblem. Återigen – börja med människan!

– Själv är jag också väldigt förtjust i att beskriva miljön och landskapet. Det är ju viktigt för de här Ölandsromanerna, det gör dem personliga och visar att det bara är på Öland de här historierna kan utspela sig. Ön blir en egen karaktär i dramat. Men samtidigt gäller det att hålla igen lite och akta sig för långa och detaljerade beskrivningar, speciellt i början av romanen. En berättelse handlar ju om utveckling, och en miljöbeskrivning är mer ett slags tillstånd, där ingenting händer.

Hur vet du själv när du hittat rätt inledning?

– När en fortsättning dyker upp av sig själv. Det kan gå trögt ibland. Just nu håller jag på med fortsättningen till min roman Sankta Psyko, jag har skrivit tre olika inledningar och det kan bli vilken som, och det är lite läskigt innan jag bestämt mig. Men man kan också bli inspirerad av en bra början. Man känner att man har en stabil grund att stå på, en idé som känns så konkret och bra att det är värt att fortsätta. När jag först skrev inledningar om de olika personerna i Skumtimmen visste jag inte att de var del av en roman. Tvärtom, jag jobbade som frilansjournalist på den tiden och skrev en del noveller, och jag minns att jag satt vid mitt skrivbord och skulle skriva en artikel. Jag tänkte på hur tyst det var och att ingen bryr sig om ifall jag börjar på ännu en historia. Det var både lite dystert och en sorts frihetskänsla i att sitta där och att absolut ingen brydde sig eller hade några förväntningar. Och det var då jag skrev den där scenen om pojken som försvinner på alvaret. Och den kändes mer som en romaninledning. Där fanns ett alldeles för stort mysterium för att det skulle rymmas i en novell. Jag insåg rätt fort att det här kommer att bli något större.

Så själva starten visade vägen?

– Ja, precis. Det var en bra start och jag är fortfarande nöjd med den. Den satte stämningen för resten av romanen redan från början, var konkret samtidigt som den hade många bottnar. Hittar du det där så har du en bra början.

Du älskar svampplockning, kan allt om slaget vid Hastings eller har tagit dig igenom en svår sorg – nu vill du skriva en bok. Men hur går man från idé till handling? Och vad vill förlagen ha? Skriva guidar dig i fackboksvärlden.

Fackboken har länge haft en lägre ställning än skönlitteraturen. Som romanförfattare kan du tilldelas mängder av litterära utmärkelser, medan fackboksförfattare kan räkna priserna på ena handen där genrer som trädgårdsböcker, kokböcker och självhjälpsböcker ska tävla med avancerad akademisk litteratur. Svenska akademien har genom åren nästan enbart belönat skönlitterära författare, trots instiftaren Alfred Nobels önskan. Men förra året gick faktiskt Nobelpriset till just en fackboksförfattare, Svetlana Aleksijevitj, och självhjälpsboken Lär dig leva: mindre stress och mer närvaro sålde mer än nya Millenniumboken. Det verkar som att fackbokens tid äntligen är här. Nyligen kom också den första svenska handboken i fackboksskrivande: Ett, två, tre, fackbok! Från idé till framgång av författaren och fackboksläraren Lotte Mjöberg.

– Romanförfattare har alltid fått större uppskattning, men det håller på att ändras. Fackboken ökar försäljningsmässigt och författaren blir erkänd på ett annat sätt i dag. Kanske för att vi lever i ett allt större informationssamhälle, där folk söker fakta mer medvetet. En fackbok behöver man inte heller läsa från pärm till pärm, man kan hoppa över delar och plocka ut det som passar en själv bäst, säger Lotte Mjöberg.

Men vad är egentligen en fackbok? Det är kanske lättare att säga vad det inte är. Det är inte skönlitteratur, men i stort sett allt annat får plats under det breda paraplyet.

– En fackbok förmedlar någon typ av kunskap eller insikt. Många skriver nog den bok de själva hade velat läsa, men som inte fanns när de behövde den. Jag tror att det är väldigt många som går och har en fackboksidé i bakhuvudet. Man vill dela med sig av sitt intresse och det man kan. Det är en grundläggande mänsklig egenskap.

Så hur går du vidare om du sitter på en kanonidé till en fackbok? Som med det mesta kan det svåraste vara att komma igång och gå från idé till handling. Lotte Mjöberg menar att fackboksskrivandet skiljer sig från det skönlitterära skrivandet på flera punkter. Redan i startskedet är det viktigt att bestämma en målgrupp. Att rikta sig till en bestämd läsare är ett sätt att hitta rätt nivå och ton.

– Om jag håller på med biodling och har hittat på en egen metod som jag vill dela med mig av så behöver jag fråga mig: Är mina läsare erfarna biodlare? Eller vill jag få folk att intressera sig för biodling? Man tänker hela tiden på läsaren och vilken förförståelse denne har.

Det är också bra att konkretisera din idé så tidigt som möjligt. Vad är det egentligen du vill skriva? Den första övning som Lotte Mjöberg brukar ge sina kursdeltagare är att formulera sin bokidé som en säljande baksidestext. Som hjälp kan de titta på hur andra fackböcker ser ut, och välja ut några viktiga ord och uttryck de vill använda sig av. De ska skriva texten som om boken redan fanns – på så sätt blir idén tydlig.

Lotte Mjöberg förordar att man ska se fackboksskrivandet som ett bygge och under arbetet hålla sig till sina olika byggstenar. Nästa steg i konstruktionen är att göra en innehållsförteckning där man bestämmer vilka delar boken ska bestå av.

– Då har man något att utgå ifrån och har fått en struktur. Sedan är det bara att fylla ut varje del och koppla den fakta du samlat in till respektive kapitel. Har man en baksidestext, en fungerande innehållsförteckning och en arbetstitel, då har man kommit ganska långt.

År 2015 gavs det ut 9930 vuxenböcker i Sverige varav 6619 fackböcker, vilket är en ökning gentemot året innan. Och det speglas i försäljningen. Enligt Svenska Förläggarföreningens statistik över förra året var det genrerna humaniora (dit bland andra Svetlana Aleksijevitj räknas) och allmän facklitteratur som ökade mest, med 9,8 respektive 7,4 procent. Anders Sjöqvist är ansvarig för fackboksutgivningen på Forum förlag och arbetade med försäljningssuccén Charmen med tarmen av Giulia Enders, som handlar om något så osexigt som vårt tarmsystem. Boken sålde i 2,5 miljoner exemplar i hemlandet Tyskland och toppade den svenska försäljningslistan. Varför blev den så populär?

– Jag tror att det beror på att vi alla kan relatera till ämnet. Alla har ett mer eller mindre komplicerat förhållande till sin mage, och här kom en bok som pratade om detta på ett harmlöst och inbjudande sätt. Den är skriven av en 25-årig tjej från Tyskland som på bästa sändningstid frågade Skavlan hur det var med hans bajs. Det är något väldigt avväpnande med det.

Vad som gör en bra fackbok är förstås svårt att svara på. Anders Sjöqvist vet direkt när han fått ta del av en manusidé som kan vara den han letar efter. Han samlar också på sig idéer och väntar på att den rätta författaren ska dyka upp.

– Jag går igång på känslan av »aha!«. Något som rubbar mina cirklar, som påstår något nytt. Just nu kommer det till exempel en massa böcker om ordning och reda, att man ska rensa i röran, sluta prokrastinera och allt det där. Om någon med en bra bakgrund och profil skulle skicka mig en manusidé som handlar om att vi ska prokrastinera mera – då har vi något! Jag söker efter någon som vänder på allt, någon som vågar utmana.

Han tar gärna emot bidrag också från debutanter, men till skillnad från skönlitterär utgivning ser han och de flesta andra fackboksförläggare helst att man skickar in ett synopsis och några provkapitel. Att han antar en färdigskriven fackbok tillhör sällsyntheterna.

– De böckerna går oftast vilse på vägen. Man mår bra av bollplanket som ett förlag ger. Om en bokidé hamnar hos Natur och kultur, samma idé hos Norstedts, Bonniers eller här hos oss blir det fyra olika böcker – alla har sin stil. Sannolikheten för att du lyckas pricka rätt på egen hand är inte särskilt stor.

Under sina 13 år som förläggare kan han förstås se trender som kommit och gått. När det gäller de fortfarande så populära självhjälpsböckerna har intresset för kända profiler dalat för att istället ge plats åt själva idén och löftet om en förändring, som den egenutgivna supersuccén Lär dig leva: mindre stress och mer närvaro av Mats och Susan Billmark. En stor trend som Anders Sjöqvist tror kommer att fortsätta vara på uppåtgående är så kallade »stora idéer«.

– Exempelvis Hans Roslings Factfulness som kommer ut nästa år. Eller Yuval Noah Hararis Sapiens, Karin Boys Min europeiska familj eller Michael Gladwells böcker. Böcker som Linus Jonkmans Introvert: den tysta revolutionen skulle också kunna passa in där. Titlar som slår hål på våra föreställningar och myter om saker och ting. Böcker som handlar om lite svåra ämnen men på ett nytt och lättillgängligt sätt och med en populärvetenskaplig ådra.

Har du något råd till blivande fackboksförfattare?

– När jag började jobba som förläggare var det mycket fler översatta fackböcker. Nu sitter vi ofta och säger »det här var en jättebra bok på engelska, men vi vill göra den på svenska«. Så lägger vi den i en minneslåda och hoppas att det dyker upp en författare som passar. Hade jag varit fackboksförfattare så hade jag tittat på andra länders utgivning och stulit framgångsrika idéer och satt dem i en svensk kontext. Det är nog det bästa rådet jag kan ge.

Fem steg innan du börjar skriva fackbok

1. Vad har skrivits om ämnet?

Du måste förstås komma med något nytt. Men det behöver inte betyda att idén måste vara helt unik, kanske kan du hitta en ny vinkel på ett tidigare omskrivet ämne? Kolla vad som har skrivits på svenska, men inspireras också av andra länders utgivning.

2. Vem skriver du för?

Bestäm en målgrupp. Hur mycket förförståelse har dina läsare? Vilken nivå ska du lägga dig på?

3.  Gör research

Gör en analys av vad du kan och vad du behöver lära dig mer om. Gör en tidsplan för insamlandet av fakta och avgränsa dig. Risken finns annars att du fastnar, det går ju att läsa hur mycket som helst!

4.  Skriv en synopsis

Konkretisera din idé och gör en kort och säljande beskrivning av den, både för din egen skull och för eventuella förlag.

5.  Gör en innehållsförteckning

Framgång stavas struktur. Bestäm dig för vad du vill att boken ska innehålla och dela upp boken i kapitel.

Börja skriv!

Foto: Anna Simonsson

»Vi har utgått från oss själva«

Jennie Johansson och Johanna Nilsson bestämde sig för att tillsammans skriva en bok om sina stora intressen, mode och hållbarhetsfrågor. Resultatet blev Slow Fashion: Din guide till smart och hållbart mode.

Jag och Johanna träffades på en paneldebatt om cirkulärt mode för ungefär två år sedan. Vi hade lite koll på varandra sedan tidigare men hade aldrig träffats. Johanna driver ett eget smyckesmärke och har varit engagerad i hållbart mode-frågan sedan gymnasiet. Jag är modevetare och har också varit ute och föreläst om hållbar konsumtion.

Vi bestämde oss för att ta en lunch och upptäckte att vi hade väldigt mycket gemensamt. Dagen efter mailade jag Johanna och frågade om hon var intresserad av att skriva en bok tillsammans med mig – något av ett långskott. Hon svarade att ›ja, men det har ju jag också gått och tänkt på i flera år, men jag skulle aldrig kunna göra det själv‹. Och det var precis så jag kände. Att jag behövde ett bollplank.

Varför en bok om hållbart mode? Vi hade båda saknat det. De som har kommit på svenska är reportageböcker skrivna av journalister. Och de är väldigt bra på sitt sätt men målar upp en ganska dyster bild. Böcker som Gunilla Anders Bomull – en solkig historia till exempel, som är jätteviktig men som kan få en att känna sig lite nedslagen. Och vi vet att det är så verkligheten ser ut och det finns med i vår bok också. Men vi ville även ge konkreta råd och tips, vara konstruktiva och inspirera till handling. Visa att det är ganska lätt att göra förändringar i sitt eget liv.

Vi har utgått från oss själva och riktat oss till människor som har ett väckt intresse för hållbarhetsfrågor och är modeintresserade. Vi har medvetet försökt att inte rikta oss till kvinnor eller män, även om det säkert är flest kvinnor som kommer att läsa boken.

Ganska direkt efter att vi träffats påbörjade vi arbetet. Det första vi gjorde var att skriva ett synopsis där vi bestämde vad som skulle vara med i boken. Vi hade också ett dokument där vi bara skrev om stilen, hur vi skulle skriva. Väldigt tidigt bestämde vi att boken skulle ha ett personligt tilltal, för att visa att vi också gått genom processen mot hållbar konsumtion och ge konkreta tips på hur man själv kan göra. Vi delar med oss av egna klädminnen och varje kapitel börjar med en personlig inledning för att läsaren ska kunna identifiera sig.

Varje onsdag under nästan två års tid sågs vi och skrev tillsammans. Vi bestämde oss för ett kapitel som vi skulle jobba med och hade läxor till varje vecka. Vi upptäckte att vi hade ganska lika språk, så det var svårt att komma ihåg vem som hade skrivit vad. Det gjorde att vi kunde vara prestigelösa i att gå in i varandras texter. Det fanns inget du och jag, utan ett vi.

Mitt i skrivprocessen kändes det ganska tungt. Vi hade skickat synopsis och några provkapitel till flera förlag men inte fått någon feedback alls. Till slut tappade vi lusten och blev nog lite trötta på varandra. Då bestämde vi oss för att ta en skrivpaus på ungefär en och en halv månad. Innan pausen bestämde vi när vi skulle börja igen. Hade vi inte gjort det tror jag att det varit risk för att det hela runnit ut i sanden.

Sedan nappade Ordfront och det var förstås jättekul! Men även om vi inte hade fått ja från ett förlag så hade vi gett ut boken själva, vi var så säkra på idén och visste att det fanns ett stort intresse i våra kretsar. Det känns också som att detta ämne ligger mycket i tiden.

Slow Fashion har blivit väldigt väl mottagen. Många vill att vi kommer och föreläser, och vi har blivit ännu mer experter på ämnet nu. Jag vill absolut fortsätta skriva och nu känner jag mig nog redo att göra det på egen hand. Vilken typ av bok? En fackbok förstås!

Foto: Emil Malmborg. Tack till Biologiska Museet i Lund

»Jag tänkte mycket på målgruppen«

Varför vill någon återskapa utdöda djur? Det var frågan som fick Torill Kornfeldt att bestämma sig för att skriva en bok. I höstas utkom Mammutens återkomst: De utdöda arternas andra chans.

Jag snubblade över den här idén på en föreläsning med en forskare som sa att han ville återskapa utrotade djur. Och jag fastnade direkt. Som vetenskapsjournalist hade jag varit inne och tassat på de här frågorna, och nu kunde jag inte släppa idén. Jag tänkte på den hela tiden och kände att det var något som skulle hålla. Det slutade med att jag skrev ihop ett synopsis som jag skickade till Fri tanke förlag. De gillade idén och jag fick en deadline – ett år.

En av sakerna jag ville med min bok var att besvara frågan – varför? Inte bara hur man ska göra för att återskapa ett utdött djur, utan också ha med den personliga reflektionen från forskarna: Varför gör de detta? Därför kändes det viktigt att åka och träffa de här personerna och prata med dem. Jag gjorde många småresor, och två större – till Sibirien och en långresa till USA där jag reste runt och gjorde mängder av intervjuer. I slutändan blev det en ganska personlig bok som också handlar om mänskliga drivkrafter, och då kändes det bättre att åka ut i fält än att bara sitta vid skrivbordet, även om det kanske hade gått det också.

Jag tänkte mycket på målgruppen. För mig har det varit viktigt att skriva något som inte kräver att läsaren kan naturvetenskap, det skulle bli en bok som kändes lättillgänglig och underhållande för vem som helst. Där har nog mina beskrivningar av människor och platser och mina egna reflektioner varit viktiga. Jag tänkte att jag genom att skriva personligt och självironiskt, till exempel om hur jobbigt det är att resa till Sibirien, kunde närma mig även den som inte är intresserad av naturvetenskap.

Under detta år gick ungefär tre fjärdedelar av tiden åt till research och till resorna och allt det gick bra. Det svåraste var själva skrivandet. Jag hade alla intervjuerna, berget av inhämtad information, fakta, artiklar, intryck. Det kändes övermäktigt – jag förstod inte hur jag skulle få någon sorts struktur och linje i allt. I perioder kände jag att det här är den sämsta bok som någonsin har skrivits, den sämsta text som producerats av en levande varelse. Jag tror att många skrivande människor kan känna så när man är mitt uppe i texten, särskilt när det gäller ett så stort projekt som en bok där man är så pass ensam i sitt arbete.

Den känslan återkom då och då. Då gick jag ut och gick, tog en kopp te, hade stödsamtal med vänner och min partner. I det läget hade det varit lätt att sluta skriva. Och hade jag inte haft en deadline så vet jag inte om jag kommit över det. Men jo, det hade nog blivit en bok ändå, men det hade tagit bra mycket längre tid.

En annan sak som dök upp under skrivandet var känslan av tvivel som spred sig när jag satt och samlade ihop alla mina referenser. Tills slut ville jag ha hänvisningar till precis allt, inklusive mitt eget namn. Detta skrev jag på Facebook förra hösten:

›Att gå igenom alla referenser och källor till sin bok ger en väldigt märklig verklighetsuppfattning. Plötsligt börjar jag ifrågasätta allt. Finns det bävrar i Sverige? Behöver jag referens på det? Är Alice i Underlandet verkligen en bok? Behöver jag referens på det? Har jag en tillförlitlig källa på att San Fransisco verkligen är fullt av hipsters? Och så vidare. Börjar allvarligt fundera på att marknadsföra boken som skönlitteratur/lösa fantasier istället, bara för att slippa detta …‹

Men det blev en bok och jag är jättenöjd och otroligt tacksam för att jag fått uppleva detta. Nu är jag i full gång med marknadsföringen och det är jätteroligt. Jag åker runt och föreläser och känner mig superpepp på att sätta igång med nästa bokprojekt.

Foto: Anna Simonsson

»Den största utmaningen var att hitta bilder«

Nostalgin var drivkraften när Rolf Hammarlund skrev boken Popåret 1967 tillsammans med Peter Torsén. En stor del av arbetet handlade om research.

Vi fick frågan om vi kunde tänka oss att skriva en bok om popåret 1967. Jag tyckte själv att det var ett fantastiskt år, inte minst i mitt eget liv. Jag skulle fylla 17 år och spelade i ett popband, jag var i England och upplevde hippierörelsen och Summer of love. Och så var det förstås mycket fantastisk musik som kom just det året. Jimi Hendrix hade nästan ingen hört talas om innan och The Doors, Janis Joplin och Pink Floyd slog alla igenom då. Leonard Cohen gav ut sitt första album och likaså David Bowie, även om ingen märkte det för det var samma dag som Beatles släppte Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Årets hymn A Whiter Shade of Pale ekade ut från varje skivbutik. Jag kände direkt att ja, om det är något år man ska skriva om så är det 1967.

Egentligen var det Peter som tillfrågades först men han insåg att han behövde hjälp. Jag har tidigare skrivit en bok, Mitt eget Sixties! som baserades på ett hundratal intervjuer som jag gjort för SVT, och hade mycket material från 1967 som gick att använda. Det blev så att jag skrev det mesta, och Peter illustrerade och arbetade med bilder och färger.

Vi ville rikta oss till sådana som oss – killar och tjejer som växte upp med den här musiken. Som kan läsa och tänka: ›åh, den där skivan hade ju jag‹. Men vi vänder oss även till yngre människor som vill förstå lite grann av den här tiden. Det har jag fått höra många gånger: ›Gud, vad jag är avundsjuk på dig som fick vara med om allt det där.‹ Vi har försökt att gå igenom all musik som släpptes det året, månad för månad. För att få en struktur arbetade vi kronologiskt, både när vi letade musik och när jag sedan skrev kapitel efter kapitel. Jag hade mycket kunskap med mig sedan tidigare men hade absolut inte koll på alla de 150 album som kom det året. Det har varit mycket research och letande efter detaljer, datum, platser.

Det svåraste var att komma igång. Jag hade suttit ett helt år och slavat med min förra bok. Så jag var ganska skeptiskt och tänkte att det här är mycket mer arbete än vad Peter tror. Vi höll på i 15 månader, en hel vecka bara med att göra register över alla namn. Men annars har det faktiskt mest varit lustfyllt, särskilt när vi kom på nya idéer: ›ja vi gör såhär!‹ eller ›titta vilken häftig bild jag hittade‹. Vi körde aldrig fast.

Den största utmaningen var att hitta bilder, vilket var väldigt viktigt för den typ av bok vi ville göra. I fyra dagar satt jag på Kungliga biblioteket och fotade av alla Aftonbladet- och Expressenartiklar som handlade om det vi skrev om. Ett något halvmördande jobb. Vi har fotat massor av vinylskivor och gamla affischer. Andra bilder har vi köpt loss och vissa bilder har svenska tidningar låtit oss använda bara de fått credit för det. Men vi har också haft tur. Jag fick kontakt med den världsberömda fotografen Henry Diltz, huvudfotograf på Woodstockfestivalen. Han hade en utställning i Sverige förra sommaren så jag åkte dit. Jag hade en bok om honom och han blev väl lite imponerad över att jag visste så mycket. Jag berättade att vi höll på med en bok om 1967 och han frågade: ›Men behöver ni inte bilder? Ni får ta hur många ni vill gratis från mig.‹ Så vi har fått kanonbilder. Vi hade verkligen en målsättning att boken skulle vara bildrik och jag tror inte att det finns en enda sida med bara text. Utan bilder hade detta blivit en uppslagsbok, nu kunde vi tack vare Peters formgivning skapa en känsla för hela det här psykedeliska flower-poweråret.

Och så har många av reaktionerna varit nu när boken kommit ut: ›jag sitter och njuter och kommer ihåg min tonårstid‹. Första upplagan sålde slut efter bara en måna

Det finns många anledningar att skriva. Den vanligaste är förmodligen att det finns något att berätta och dela med läsaren. Men läsaren behöver inte nödvändigtvis finnas med i bilden – ibland räcker det med att låta skapandet och berättandet finnas för den skrivande människan. Det är ett sätt att lätta på trycket, ge uttryck för en känsla eller bearbeta en jobbig händelse. Och ibland är det faktiskt bara väldigt roligt att skriva, vilket är ett skäl så gott som något!

Det finns något djupt mänskligt i att ge uttryck för fantasi, känslor och tankar i ord och mängder av psykologisk forskning visar att olika typer av skrivande har välgörande effekter. Att skriva kan bland annat användas som ett verktyg för att komma över jobbiga händelser och ta sig igenom utmaningar likaväl som ett sätt att komma närmare mål, drömmar och skapa välmående.

James Pennebaker är psykologiprofessor vid University of Texas i Austin och har forskat på skrivandets läkande kraft i över 20 år. Den forskning han gjort visar att fokuserat skrivande, även under en kort stund per dag, kan ha mängder av positiva effekter på allt från svårt sjuka människor till collegestudenter. Hans forskning fokuserar mycket på skrivandets läkande förmåga efter traumatiska händelser.

I sin bok Expressive Writing – words that heal uppmanar han läsaren att skriva om det som håller dig vaken om nätterna. Han menar att den abstrakta upplevelsen av mentalt eller emotionellt kaos genom det läkande skrivandet förvandlas till något som lättare går att överblicka, förstå och förhålla sig till.

Men hur gör man då? Går det bra att skriva om vad som helst? Hur länge? Hur ofta?

James Pennebakers grundinstruktioner är mycket enkla. Fyra dagar i rad uppmanas du att skriva fritt i 20 minuter om något som påverkat dig starkt emotionellt. Pennebaker menar dock att vi inte bör skriva om samma händelse mer än några veckor för att undvika att fastna i självömkan eller navelskåderi. Han påpekar också vikten av att inte börja skriva allt för snart efter händelsen utan först när du har lite perspektiv på den och det inte känns för överväldigande.

Effekterna har visat sig vara många, stora och även lite otippade. Inte bara det emotionella och psykologiska välbefinnandet påverkas utan även den fysiska hälsan. Personer som skriver om sina känslor upplever bland annat en förbättrad hälsa överlag, går mer sällan till läkaren och får till och med förändringar i immunförsvaret. Även praktiskt påverkas vi – Pennebaker har exempelvis sett en förbättring i studieresultat hos studenter som skriver av sig regelbundet.

Ulrika Josefsson är författare och forskare med helande skrivande som expertområde. Hon har skrivit en bok om hur människor med långvarig sjukdom använder internet på nätet för att hantera sin situation och fann att för många är just möjligheterna till skrivande online ett sätt att hantera osäkerhet, stress och rädsla.

– Skrivandet är en viktig del som kan vara ett sätt att skapa mening i det som hänt och det nya liv som den kroniskt sjuke måste finna sig i, säger hon. Skrivandet kan om inte hela, läka och bota, så åtminstone vara ett sätt att komma vidare.

De flesta skrivande människor har nog upplevt lättnaden från att ha skrivit av sig om något som känts jobbigt, men det är inte bara traumatiska händelser som vi mår bra av att skriva om. Din förmåga att skriva kan gynna dig även på andra sätt och användas till att skapa positiv förändring i ditt liv. Det finns mängder av skrivövningar och goda effekter av att vara kreativ även för den som mår bra, och för den som vill må ännu bättre. Här nedan har vi samlat ytterligare sju goda skäl att skriva.

1. Du skapar en fristad

Vardagen kan vara överväldigande och krävande på många sätt, men när du skriver får du vara ifred och kan gå helt in i den värld du själv skapar. Det är bara du och texten.

– Det finns en långsamhet och en inåtrörelse i skrivandet som många värdesätter, säger Ulrika Josefsson. Du kliver in i din egen bubbla och kan fylla den med precis vad du vill.

2. Du minskar din oro 

Grubblande och orostankar har en tendens att upprepa sig i det oändliga. Det kan kännas som att vi kommer närmare en lösning på våra problem genom att grubbla på dem men i själva verket är det tvärtom. Något som fungerar bättre är att skriva ner dina grubblerier. I huvudet snurrar tankarna fort men på papper ligger de still och ger dig en chans att betrakta dem utifrån, känna igen dem när de återkommer och se mönster som du tidigare missat. Sonja Lyubomirsky, som är lyckoforskare och professor vid University of California, Riverside, skriver i sin bok Lyckans verktyg att ”skriva är ett sätt att befria sig från negativa tankar – när du väl fäst dem på papper stannar de ofta där – så att du kan gå vidare.”

3. Du får lättare att sätta mål

En skrivövning som liknar Pennebakers, men egentligen är raka motsatsen, kallas ”Min bästa framtid”. Den innebär också att du dagligen skriver i 20 minuter i sträck, men istället för att skriva om något jobbigt som hänt skriver du om allt fantastiskt som du vill ska hända. Skriv så detaljerat, inlevelsefullt och utförligt som möjligt om en framtid där allt gått så bra som det någonsin kan. Övningen skapades av en professor vid University of Missouri-Columbia som heter Laura King. Hon fann att den leder till en tydligare bild av dina livsmål – och en starkare tro på att du kan nå dem, alltså mer optimism och en starkare ambition att testa. Att skriva om din bästa framtid hjälper dig att inse att det står i din makt att skapa förändring och sträva mot dina eftertraktade mål.

4. Du blir lyckligare

Skrivövningen ”Min bästa framtid” har fler fördelar än att bara ta dig närmare dina mål. Att regelbundet skriva om din bästa framtid gör dig nämligen dessutom till en lyckligare människa. Studier visar att det inte bara höjer ditt välbefinnande i stunden när du sitter och skriver, utan att effekten dessutom finns kvar flera veckor senare. Bäst lyckoeffekt får du om du tycker att skrivandet om framtiden känns intressant, utmanande och meningsfullt, och anstränger dig för att genomföra övningen ordentligt.

5. Du kan få ett rus

Begreppet flow definieras som ”ett tillstånd där du är intensivt uppslukad av och engagerad i nuet”. Du är totalt försjunken i skrivandet, maximalt koncentrerad och omedveten om både dig själv och din omgivning. Flow handlar inte om att prestera för att uppnå något i framtiden – när du är i flow skriver du för nöjet att skriva.

Flowupplevelsen är behaglig, njutbar och liknar ett naturligt rus. Detta är många skribenters heliga graal, men också något forskarna kopplar till mer välmående, effektivitet och optimal kreativ förmåga. Nyckeln ligger i att hitta inre motivation till att skriva, och bejaka din kreativa lust och skrivglädje.

6. Du får chans att sätta punkt

Ett av de effektivaste sätten att komma över en oförrätt som begåtts mot dig och tar mycket energi i form av grubblande, hämndtankar eller bitterhet är att skriva – men inte skicka – ett förlåtelsebrev. Syftet med skrivövningen är att släppa taget om ilska, bitterhet och skuldbeläggning genom att i detalj beskriva hur du blev sårad eller kränkt av det som hände. Tala om hur du önskar att den andra personen hade betett sig istället och avsluta med att tydligt visa att du förstår och förlåter personen.

7. Du får makten över din berättelse

Många som skriver skönlitterärt om sina egna erfarenheter upplever att de genom skrivandet tar makten över sin historia. Istället för att vara personen som utsätts för det som händer påtar de sig genom skrivandet rollen som den som berättar om det som hände, vilket kan kännas mycket stärkande och kraftfullt.

Inlägget Därför mår vi så bra av att skriva dök först upp på Tidningen Skriva.

Missa inte nästa omgång av Skrivas novelltävling på temat ”Skurk”. Deadline 25 mars.

Bidragen ska vara på max 4 000 tecken inklusive mellanslag.

[button link=”http://tidningenskriva.se/novellbidrag” size=”large” bg_color=”#ff0000″]Skicka in ditt bidrag här[/button]

Eventuella frågor rörande tävlingen hänvisas till redaktionen@tidningenskriva.se.

Priser
1:a-pris: Presentkort på 700 kronor hos Adlibris.com
2:a-pris: Presentkort på 300 kr hos Adlibris.com
3:e-pris: Presentkort på 200 kr hos Adlibris.com

Tävlingen arrangeras i samarbete mellan Skriva och Adlibris.

Inlägget Ny novelltävling på temat Skurk dök först upp på Tidningen Skriva.

Författaren Tomas Bannerhed flätar ihop fingrarna. Som för att stilla händerna.

– Jag skriver ju så fruktansvärt ineffektivt.

En klar solig förmiddag i centrala Stockholm, en stor men ändå stillsam hotellrestaurang där lunchrushen ännu inte kommit igång. Tomas i grova kängor och med en ryggsäck han ställt på bänken intill sig. Händerna far efter skjortan också, petar i sömmarna och stryker utmed tyget. Han har mycket omkring sig just nu, och skrivandet är inne i ett intensivt skede.

– Mitt arbetssätt är så oekonomiskt, jag har något fel på mina synapser i hjärnan eller något, för jag kan inte tänka ut vad det ska bli i förväg. Det här med synopsis, jag fattar inte hur det går till. Någon tematisk idé har jag såklart men själva materialet består av hundratals sidor av fragment och skisser och utkast och halvfärdiga stycken och korta idéer som jag bearbetar gradvis. För att hitta det som har någon litterär pregnans eller symbolisk dignitet. När jag hittar det måste jag förädla och bearbeta. Och foga in det i en struktur.

Det är om sin nya roman Tomas talar. Hans andra, och den är inte färdig, långtifrån. Men till skillnad från i vintras – när han var förtvivlad och tyckte att skrivandet kändes hopplöst – ser han nu dispositionen och den slutliga formen framför sig. Han planerar att skriva intensivt under våren och sommaren, hoppas på ett färdigt manus i höst. Men det har tagit tid. Mycket. Precis som med debutromanen Korparna, som han arbetade med under tio års tid. Han uppskattar att han la minst 10 000 timmars skrivtid på den, vilket betyder att han i genomsnitt skrev tre timmar varje dag under ett decennium. Och det tycks inte gå så mycket snabbare den här gången.

– Jag känner ju igen arbetsprocessen från Korparna och borde kanske inte vara så förvånad. Jag tänkte att andra gången borde vara lättare men… det har varit en del annat som kommit i vägen också. Sjukdomar och födelse och död.

Att Korparna blev en framgångsrik debut tog också tid från själva skrivandet. Utlandslanseringar, filminspelningar, intervjuer och framträdanden.

– Det blev mycket ståhej efter Korparna och jag lät mig sköljas med av den vågen, litegrann. Vilket också var fantastiskt roligt!

Om det är någonting alla skrivande människor drömmer om, så är det mer tid. De som skriver vid sidan av ett annat jobb måste jaga timmar och minuter, hitta tillfällen att arbeta med texten. En timme på kvällen när barnen sover och diskmaskinen surrar. En stund med anteckningsboken på pendeln till jobbet. En regnig söndagseftermiddag när alla måsten är undanstökade.

Även den som är yrkesverksam författare måste nästan alltid balansera sin skrivtid med andra, mer inkomstbringande saker. Vissa känner krav från förlaget. Vissa har en deadline att förhålla sig till. Att ta sig månader och år till att arbeta om en text kan kännas nästan förmätet. Andra skrivande människor tycks spotta ur sig färdiga manus medan man själv velar med samma text, månad ut och månad in. Frågan är: ska man ha ångest för att det går långsamt?

Det som tog sådan tid för Tomas Bannerhed var två saker. Till att börja med handlade det om hur han ville berätta sin historia. Att hitta sitt litterära språk, sin egen röst.

– Jag ville ha ett berättarperspektiv som förmedlade en omedelbarhet i texten, så att läsaren är där och blir medkännande på en gång. Jag började i presens med en tolvårings språk men det fick jag ge upp efterhand. Nu är den skriven i imperfekt och jagform, fast med ett högst vuxet språk när det gäller terminologi, hur Klas tänker och talar om fåglar och natur, till exempel.

Den andra saken som blev så tidsödande var Tomas strävan efter att gestalta berättelsens skeenden istället för att »hålla föredrag för läsaren«. Det var svårt eftersom han aldrig hade skrivit något skönlitterärt innan. Han säger själv att han är dålig på att berätta historier och saknar fantasi.

– Men hade jag haft lätt för att berätta historier hade jag kanske inte behövt tvinga mig att gestalta. Thomas Mann sa nån gång att författare blir bara den som har tillräckligt svårt för att skriva. Det ligger nånting i det. Orden är så viktiga, man vill så mycket att det räcker inte att bara dra en story.

Är du inte rädd att redigera sönder texten?

– Jo. Det finns en risk att texten känns överarbetad. Det sista jag gjorde med Korparna var att bryta upp den och stoppa in korta fragment eller drömlika meningar här och där, just för att komma ifrån känslan av perfektionism. Det måste finnas sprickor och gåtfullheter, det ska skeva lite. Perfektion passar inte i romaner.

– Det svåra är att hålla på så där länge och samtidigt få det att verka som att det är på halvvolley. Det är det du vill åt, den där lättheten. Det kan jag paradoxalt nog åstadkomma genom att hålla på tillräckligt länge.

Någon som är van att ta del av författarens redigeringsprocess är Susanna Romanus, publicistisk chef på Norstedts. Hon säger att den tid en författare behöver lägga på att bearbeta texten, beror på vilken sorts bok de skriver. Generellt går det fortare att skriva genrelitteratur – som feelgoodböcker eller kriminalromaner – för där ligger fokus på historien, framåtrörelsen och drivet. Ofta ingår sådana böcker också i serier, vilket gör startsträckan kortare.

– Då är den långa linjen ofta just karaktärerna och det som sker mellan dem, medan brottet är nytt i varje bok. Om du skriver den typen av böcker har du förutsättningar att leverera en bok per år med hyfsat bibehållen kvalitet, för du har både karaktärerna och en färdig verktygslåda för att beskriva dem.

Att skriva en litterär bok, där tyngdpunkten i större utsträckning ligger på själva formen och språket, tar längre tid.

– Den som vill skriva en litterär bok måste verkligen gnugga sin text om och om igen för att hitta en rytm, ett språk och en originalitet som gör att den höjer sig över mängden.

Susanna Romanus hoppas att författare inte upplever några krav från förlaget på att leverera böcker i hög takt. Sådana föreställningar om krav på produktivitet kan bero på de framgångsrika och produktiva genreförfattarna, som kan hålla ett helt annat tempo i sin utgivning.

– Men i min värld är det uteslutet att skriva en bok om året om du är en litterär författare. Det finns inga som helst sådana förväntningar. Snarare skulle det ge intryck av att du skriver för snabbt och inte fördjupar din text. Ordet produktiv är faktiskt något negativt när det används om en litterär författare. Det antyder att du skriver lite för fort och slarvigt.

Det en författare däremot måste förhålla sig till är omvärldens intresse, som kan svalna om det börjar dröja mer än fem-sex år mellan böckerna.

– En författare behöver ju synas: recenseras och intervjuas, sitta i Babel eller delta i författarsamtal. Går det för lång tid hamnar du lite i periferin. Och skriver du på en ren uppföljare är det klart att läsarna kanske väntar. Men vi på förlagen har ingen bestämd uppfattning om hur ofta man ska komma med en ny bok. Varje författare och varje berättelse är unik och ska ta den tid som behövs.

Susanna Romanus tror snarare att stressen kommer ifrån behovet av att försörja sig. De senaste decenniernas svenska deckarunder gör kanske att många jämför sig med framgångsrika kriminalromanförfattare som är produktiva och tjänar mycket pengar.

– Men det har litterära författare egentligen alltid haft svårt att göra. Därmed inte sagt att jag inte tycker att man borde kunna leva på litterära böcker. Det hade varit fantastiskt, men det har aldrig varit riktigt så.

En som i början med lätthet kunde försörja sig på sitt skrivande är Sara Kadefors, som beskriver sig som någonstans mittemellan litterär författare och genreförfattare. Hon debuterade 2001 med ungdomsboken Sandor slash Ida som blev en stor framgång.

– Jag tjänade verkligen pengar på den boken och det möjliggjorde att jag kunde fortsätta skriva, både barn- och vuxenböcker. Länge fortsatte jag att sälja bra men som de flesta författare märker jag nu att försäljningen går ner, säger hon.

Sara Kadefors skriver fortfarande, men mest manus för film och tv, och barnböcker. Hon är osäker på om hon skulle kunna ta sig tiden att skriva en vuxenroman igen. Hon har alltid varit mån om att vara helt fri, har aldrig velat skriva mot en deadline och har sällan tagit emot ett förskott, fastän hon blivit erbjuden det. Hon vill inte känna pressen att behöva leverera en bok inom ett visst datum.

– Och den friheten kräver att det finns pengar från en tidigare bok. Så har det varit för mig under den här tiden. Hittills. Men för att skriva en vuxenroman nu skulle jag behöva ha råd att ägna ett helt år åt att bara skriva och jag vet inte om jag skulle kunna motivera det.

Hon beskriver sig som rationell, strukturerad och rätt bestämd. Kan inte tänka sig att arbeta obetalt i år efter år med ett bokprojekt. Även om hon inte skriver ren genrelitteratur, vill hon att berättelserna ska nå många människor – och generera en vettig lön.

– Man kan jobba med ett manus i tio år men jag vet inte om det alltid blir bättre.

Att skriva någonting annat, inom en mer lättsåld genre, tror hon inte att hon varken kan eller vill. Det skulle bära emot att skriva en bok hon inte kan stå bakom.

– Jag skulle aldrig någonsin lämna någonting ifrån mig som jag inte är nöjd med. Jag har hög ambitionsnivå. Hellre att boken kommer ut senare än att den inte blir så bra som jag vill.

Kontentan blir att hon hellre låter bli att skriva en bok, än att skriva den på för kort tid. Samtidigt finns den där tanken om att hon borde ge ut böcker med ett någorlunda vettigt tidsintervall. Vart tredje år, eller kanske vartannat. Kanske är det dumt att vänta för länge, funderar hon.

Känner du någonsin stress ifrån ditt förlag?

– Nej, aldrig. De är bara otroligt glada om jag skriver någonting.

Inte heller Tomas Bannerhed känner någon press utifrån. Om det finns, bekommer det honom inte.

– Jag har alltid haft extrema krav på mig själv och det finns ingenting i omgivningens förväntningar som kan mäta sig med dem. Det är helt självpåtaget och beror antagligen på dålig självkänsla.

Han skakar lite på huvudet.

– Men det är helt neurotiskt.

När Tomas skrev Korparna sökte han läkare, för han trodde att han hade fått en neurologisk sjukdom. Frustrationen över att inte få texten dit han ville gav honom fysiska symtom, som domningar och stickningar i kroppen. Det är inga behagliga krav han ställer på sig själv men för att komma undan dem tror han att han skulle behöva »ett måttlöst tillskott av självkänsla.«

– Utgångspunkten är att jag är värdelös. Och det kan motbevisas genom att jag ger ut en bok jag är nöjd med och som tas emot väl. Och får ett pris.

Han skrattar, lite. Det där sista menar han bara halvt på allvar. Men skämt åsido – han har kommit fram till att skrivandet är det enda som är både så svårt och så engagerande att det kan tränga undan hans ångest.

– Sen finns det ju också något lustfyllt i det. Att hitta rätt formuleringar kan ju ge … jag vet inte vad det är som frisätts men det känns ju nästan biokemiskt. En kick.

Som tur är har Tomas en tålmodig förläggare, som poängterar att en författare skriver många böcker och att alla inte kan eller behöver vara likadana, eller lika bra. Att skrivandet får lov att ta tid.

– Jag hade gärna gett ut en bok vartannat år. Det är rätt kul att fara runt och möta läsare, att bli översatt och att vara en del av den litterära offentligheten. Så länge jag inte behöver dansa i tv eller så. Men för mig går det helt enkelt inte att skriva en bok så snabbt, om den ska bli som jag vill.

Ann Steiner är litteraturvetare och forskar och undervisar i förlags- och bokmarknadskunskap vid Lunds universitet. Hon läser mycket, och olika sorters, litteratur. Bland annat texter på Wattpad, en community där skribenter publicerar sina texter och där medlemmarna kan läsa dem utan att betala. Många håller en hisnande produktionstakt.

– Där finns en amerikansk författare, en egenutgivare som heter Robert Thier och som skriver följetonger och publicerar ett kapitel i veckan. Det är en väldigt hög arbetstakt som han har satt själv. Och han har elva miljoner läsare.

Merparten av dem betalar inte för att läsa, men eftersom Robert Thier sedan gör e-böcker av sina texter och säljer dem, tjänar han ändå en del. Ann Steiner konstaterar att han uppenbarligen är någonting på spåren, att han hittat rätt vad gäller spänning och dramaturgi.

– Samtidigt sitter jag bara och längtar efter en redaktör när jag läser hans texter. De är väldigt påverkade av hans arbetstakt men han har ju valt att bygga sitt författarskap så.

Ann Steiner tror att den här polariseringen mellan snabbskrivare och omsorgsfulla författare kommer att bli vanligare. Å ena sidan traditionella författare som värker länge på sina manus – och å andra sidan de som arbetar mer utifrån marknadens krav genom att snabbt producera text och skaffa sig en massa följare.

– Det är lättare att bli känd på det viset än att sitta och slita med ett manus i fem år och sedan släppa boken, konstaterar hon.

– Noggrann omarbetning och redaktionell bearbetning av ett manus, den typen av långsamma processer är svåra att ta betalt för. Det är det där tråkiga sambandet mellan tid och pengar.

Ann Steiner beskriver det som att vi har en överproduktion av text i dag. Snarare än att böckerna är dåliga, är de ofärdiga och det blir ett problem på marknaden. I USA är en fjärdedel av alla sålda bokexemplar egenutgivna och har av naturliga skäl svårt att hålla lika hög kvalitet som förlagsutgiven litteratur, där de antagna författarna oftast får hjälp av erfarna redaktörer. Så vad händer när läsarna vänjer sig vid att en bok kostar tre dollar, är hafsigt redigerad och dåligt producerad?

– Jag tror tyvärr att det har en ganska negativ effekt på vad man förväntar sig av litteratur.

Samtidigt påpekar Ann Steiner att många författare har helt andra ambitioner med sin text än att så fort som möjligt sälja massor av böcker. De måste avgöra hur mycket tid de vill – och kan – lägga på sin text, oavsett om de arbetar med sitt debutverk eller sin tredjeroman.

– Hur länge ska man då jobba med boken, ett år eller fem år? Vilken ambition har man? Är recensioner och litterära priser viktigt?

Hon säger att i bearbetningen föds boken. Det enda en författare kan skriva först, är ett råmanus.

– Många saker syns inte förrän hela berättelsen ligger där. Balansen mellan olika saker och karaktärer är svår att se när man skriver. Så rent strukturellt behöver du backa och betrakta manuset. Dessutom behöver du jobba med det språkligt. Bearbeta och bearbeta, det finns inget annat alternativ om det ska bli bra.

Tomas Bannerhed hade som bekant inget emot att ägna sig åt bearbetning i år efter år. Hur motiverade han för sig själv att ta sig så mycket tid till redigering?

– Ska jag bli lite högtidlig nu, så … jag skriver ju för evigheten. Jag vill att texten ska hålla för lång tid, oberoende av trender. Det ges ut så himla många böcker och jag ger hellre ut en bra bok vart sjunde år än en medioker vartannat år. Jag har inget behov av att publicera mig för sakens skull. Ska jag ge ut nåt vill jag att det ska vara nåt med det.

Och hur vet du när det är något med det?

– Om jag har nån sorts begåvning så är det ett gehör för prosa. Jag har liksom en stämgaffel i huvudet. Jag känner när det är rätt. I ganska många fall tror jag inte att det hade gått att göra stycket eller meningen bättre och då känns det fulländat. Då är jag f

Inlägget Stressa inte – att skriva måste få ta tid dök först upp på Tidningen Skriva.

»Jag flyttar runt mycket i rummet«

I soffan hemma i vardagsrummet finns det lugn och den rymd Carolina Neurath behöver för att mejsla fram intrigen i sina böcker. Men det råder strikt arbetsdisciplin i hemmamyset.

»När vi flyttade in hade vi egentligen en plats som skulle bli min arbetsplats, ett litet skrivbord omringat av bokhyllor och med ett fönster framför att titta ut genom. Men jag har aldrig suttit där, det är för trångt. Jag får mer inspiration när det är högt i tak. Jag jobbar egentligen på olika ställen i hemmet, men mest i soffan i vardagsrummet. Genom det halvmåneformade fönstret i vardagsrummet ser jag ut på stan och husfasaderna.

Det var ganska självklart att välja den platsen, det som återstod annars var badrummet eller min dotters rum. För mig som i vanliga fall sitter på en tidningsredaktion känns det lyxigt att bryta av med hemmamiljön. På jobbet sitter jag i kontorslandskap där vi sitter rätt nära varandra och har ett klassiskt redaktionsklimat där alla pratar högt i telefon. Det är också den stämning jag kan sakna när jag jobbar hemma. Men att skriva böcker är en annan del av mitt yrke och därför vill jag ha det mysigt när jag gör det. Gärna hemmakänsla med kuddar, filtar och en kopp te.

Jag brukar ta tjänstledigt för att komma i gång och få till grunden och stommen. Då går jag upp tidigt på morgonen och sitter sedan i soffan och skriver hela dagen. När jag väl är i gång och börjar jobba igen, skriver jag på kvällarna. Oftast lägger jag upp ett schema; skriva två timmar, ut och springa, skriva två timmar till.

Men jag flyttar runt mycket i rummet också, särskilt om jag äter samtidigt. När jag får bra flow glömmer jag bort tid och rum, andra stunder sitter jag och räknar tecken. Men jag är inte så mycket för att bryta om jag kör fast, jag sitter oftast kvar där i soffan, skriver, testar. Jag kör bara på. Börjar bara skriva. Hellre då att jag skriver något som jag tar bort senare, det är en del av processen.

När jag har kommit in i skrivandet lite mer tar jag ibland ett miljöombyte och sätter mig på ett café eller på Sturebadet och jobbar. Men det där lugnet måste finnas även där. Det funkar inte att sitta bredvid ett gäng unga tjejer som ska fota sin mat.

Skrivprocessen ser rätt lika ut oavsett om jag skriver reportageböcker eller spänningsromaner. Men det finns på något sätt ett större lugn i att skriva romaner – och det lugnet behövs också på ett annat sätt. Att skriva ut en intervju till ett reportage kräver inte alls samma harmoni. Det där stöket får inte finnas omkring mig när jag ska skriva skönlitteratur.

Jag har en gammal skrivmaskin som jag inte skriver på, men som skänker någon slags ro. Den är en present som min man köpte åt mig en gång. Jag är egentligen en ganska analog person som gillar papperstidningar och pappersböcker och i en drömvärld skulle jag gärna skriva böckerna på en skrivmaskin, eftersom jag förknippar datorn med jobb och stress. Mest påminner den väl om hur tidigare författare jobbade. Men det är kanske mest en romantiserad bild.

Ofta när jag har skrivit böcker har det varit under våren och då har jag suttit mycket på balkongen och arbetat. Det är skönt att gå upp på morgonen och sätta sig i solen och skriva.«

»Jag tycker om att vara själv och att ha det tyst«

Poeten Johan Jönson jobbar omgiven av välfyllda bokhyllor från golv till tak i en liten mörk källarlokal. Arbetsplatsen separerar hans skrivande jag från hans privata.

»Jag har haft ställen som den här, det vill säga källarlokaler, i 25 år. Den här har jag haft i tio år kanske. När den förra skulle renoveras blev jag förflyttad hit av Familjebostäder som då hade lokalen. I dag är det bostadsrätter här.

Jag sitter här framför allt tidiga morgnar och fram till lunch. Ibland återvänder jag på eftermiddagen eller så läser jag eller gör andra jobbgrejer.

Jag tycker om den och är samtidigt dödligt trött på den. Jag skulle vilja ha en lokal ovan jord med ljus, men jag har inte råd. Det jag gillar är att gå till jobbet och att separera det från privatlivet, skilja skrivandets jag från mitt privata jag. Jag tycker att lokalen har både drag av skyddsrum och gravkammare. Man är märkligt dödslik här under jord.

När jag kommer hit tar jag lite kaffe ur termosen, tänder lampan, slår på datorn och tar fram anteckningarna. Kanske lyssnar jag lite på nyheterna på radion. Sedan börjar jag direkt. Jag har ingen startsträcka när jag väl börjar skriva utan brukar i regel veta precis vad jag ska göra. Allt som ingår i skrivandet gör jag här. Det är en väldigt monoton tillvaro men jag gillar det. Jag tycker om att vara själv och att ha det tyst. Jag har aldrig haft problem med det.

Böckerna jag har här ger en sorts sammanhang som både är sporrande och nedslående på samma gång. Det finns ju liksom ingen anledning till att jag skulle göra en bok till när alla de här redan finns. Samtidigt finns känslan; tänk om jag kunde skriva en sådan bok. Jag tar ofta fram böcker och bläddrar i, till exempel för att kolla upp en specifik sekvens, om jag minns den rätt.

Jag använder ofta en samplingsteknik och gillar olika montageformer så då måste jag ha koll på de textrader jag använder. Jag är väldigt förtjust i mina böcker och lånar aldrig ut dem. Det är så fruktansvärt irriterande när man inte får tillbaka dem.

Här förvarar jag också dispositionerna jag gör till varje bok. Logiken i dem förstår bara jag och det är inte heller alltid jag följer dem, men utan dem skulle jag ha svårt att ha alla momenten för en bok i huvudet. Jag sparar dem alla, men tittar aldrig i dem igen.

Jag rör mig också en del i rummet, särskilt när jag prövar fraser. Och jag sitter gärna i fåtöljen och läser. Jag brukar ofta ha musik i lurarna när jag jobbar; vill inte störa grannarna och jag gillar ju elektronisk noise och metal
som är bra att ha på hög volym.

Jag sitter vid det här skrivbordet och skriver på datorn, redigerar, provar, reflekterar. Ibland läser jag högt för mig själv där det ljudliga har en framträdande roll. Jag skriver också mycket för hand och på skrivmaskinen här, en Remington från 60-70-talet. Ibland vill jag prova vissa saker med slaget med tangenterna men det går ju inte att klippa och klistra på samma sätt med den som med datorn. Men å andra sidan kan jag redigera på själva papperet på ett annat sätt. Ibland kan det vara kul att pröva att skriva om samma text jag skrivit på datorn, på skrivmaskinen. Det lägger ju till en viss känsla, det blir mer taktilt och fysiskt.

Att filosofera med hammaren, som Nietsche sa.«

»Jag har ett behov av att fly och ordna en egen koja«

Barnboksförfattaren Pija Lindenbaum vandrar gärna varv på varv i sin ateljé när hon »hittar på«. Det är då orden och bilderna kommer.

»Jag sitter oftast vid fönstret när jag hittar på, särskilt på förmiddagarna eftersom det kommer in mycket ljus då. Jag sätter upp fötterna och liksom knör in mig med ett skrivblock på en kudde i knät. Sedan, när jag har ett antal meningar att jobba med, går jag till skrivbordet. Men jag har också suttit på golvet och gjort en hel bok, med alla postit-lappar utspridda framför mig.

När jag jobbar vill jag gärna ha en särskild penna som jag skriver ner mina idéer med och sådana där fina inbundna skrivblock, som jag får när jag är på Bokmässan i Göteborg.

Men jag är inte så ofta på kontoret när jag skriver. Jag kommer på bättre idéer utomhus. Det är något som -händer när jag rör på kroppen, då får jag mycket jobb gjort. Jag har ›skrivit‹ mycket när jag är ute och går. Men jag börjar ofta vandra omkring här inne också, för att lösa upp saker. Jag tror på det -fysiska.

Det är mest i uppstartsfasen som jag drar omkring, promenerar eller åker utomlands. Sedan sitter jag här med datorn.

Just nu skriver jag en opera och har fått jobba på ett annat sätt. Det är en nyskriven barnopera för Stockholmsoperan som heter När då, då? och som har premiär nästa höst. Jag hade ju aldrig skrivit en sångtext men tackade ja och körde igång. När jag jobbar med den kan jag sätta mig på en pall framför väggen där jag har satt upp scenerna jag arbetar med. Olika karaktärer har olika färger så att jag lätt kan se när den eller den kommer tillbaka. Jag går också in och gör streckgubbar för att se hur många som är på scenen samtidigt och vad scenografin måste innehålla. Det är ett jätteannorlunda jobb för mig och det är det som är så ballt.

Jag har haft den här lokalen jättelänge. Så länge att jag knappt kan säga det, men det är faktiskt 20 år nu. Vi brukar ha julmarknad här nere på gården och det känns som alldeles nyss som det var tioårsjubileum. Men så plötsligt firade vi tjugo år!

Och jag minns när jag fick lokalen. För att få den behövde jag aldrig stå i någon kö. En dag fick jag veta att det var visning här, men att ingen ville ha den för att det var så lågt i tak. Det spelade ju ingen roll för mig. Från början delade jag lokalen, sedan hade jag den själv men efter ett tag blev det för dyrt, så nu delar jag den igen.

När jag kommer hit på morgonen är jag ofta helt själv och det är en väldigt skön känsla. Jag gillar att det är min värld här inne. Jag har ett behov av att fly och ordna en egen koja och ett eget bo. Jag tycker om att det är så tyst här. Och att han jag delar med är så tyst.

Jag sover mycket här också. Jag är en så trött människa nuförtiden så jag måste vila mycket för att orka med jobbet. På eftermiddagen brukar jag ta en liten tupplur i soffan. Jag skulle på riktigt kunna vara vaken två timmar, sova en timme, och vara vaken i ytterligare två.

Det har hänt att jag funderat på att byta till något annat bara för sakens skull, men har sam-tidigt svårt att tänka mig något bättre.«

Inlägget Tre författare och deras skrivarlyor dök först upp på Tidningen Skriva.

Ett svagt ljus tränger in genom källarfönstren och jag tänker tillbaka på hur jag först skrev på en gammal trög Halda. Sedan på en modernare Facit. På en elektrisk IBM. På en hybridmaskin som kunde spara upp till fyra rader innan den printade. Och till sist på datorer med oändliga möjligheter.

– Sådärja, säger Jan och torkar av maskinen en gång till.

Vi gör upp affären med ett handslag.

När jag går uppför stentrappan från butiken sluter jag en fyrtioårig cirkel.

Magi en vanlig onsdag.

I handen håller jag en hårdplastväska som rymmer reseskrivmaskinen Olivetti Valentine, knallröd med orange detaljer.

För fyra decennier sedan köpte jag som frilansande, femtonårig reporter en likadan maskin, reste Sverige runt och skrev skiten ur den innan jag slängde den, något som jag alltid har ångrat djupt.

Nu äger jag äntligen en igen.

Olivetti Valentine. Formgiven av Ettore Sottsass och Perry A King. Kultförklarad och belönad för sin design snarare än för sin tillförlitlighet. En maskin som, sitt italienska arv till trots, inte alls tillverkades i fabriken i Camillo Olivettis hemstad Ivrea utanför Turin, utan i Barcelona.

Men det var inte shopping som var meningen med utflykten denna soliga höstdag. Snarare ville jag i någon mån försöka förstå hur två män i nådens år 2017 kan försörja sig på att sälja och reparera – skrivmaskiner.

Ty i den överbelamrade källarlokalen i Hägersten håller de ut, bröderna Jan och Björn Dahlbom. Hur länge?

– Åtminstone till i morgon, morrar Björn skeptiskt och Jan flikar in:

– Man kan väl lugnt säga att vi är i en utdöende bransch.

Säkert så. Men Döden tar olika tid på sig och efter att ha tillbringat några timmar med bröderna bland Facit med trasiga tangenter, IBM med kondensatorfel och Triumph-Adler i behov av service, har jag goda skäl att tro att bröderna Dahlbom klarar sig fram till pension utan att behöva anmäla sig hos Arbetsförmedlingen, för övrigt något som Gud förbjude.

För att förstå vilket mäktigt arv som förvaltas mellan källarväggarna på Jenny Linds Gata måste vi skruva tillbaka klockan, närmare bestämt till Värmland 1932.

Brödernas farfar var reporter i Charlottenberg för Arvika Nyheter. Under signaturen Mill skrev han med förkärlek långa artiklar eftersom han hade betalt per ord, allt med redaktionschefen Wilhelm Mobergs goda minne. Men när Mill upptäckte att tidningens ägare sålt hans material vidare till veckotidningen Såningsmannen i Stockholm utan att Mill fått ett öre, fick han nog. Efter en dispyt bestämde sig Mill för att byta bana, öppnade eget och försålde därefter skrivmaskiner till hugade värmlänningar.

Sonen Karl-Gustav växte upp till dofterna från svarta färgband och det föll sig naturligt att han sökte sig till Stockholm och fick anställning vid Facit. Lika naturligt var det att han började arbeta hos Mill när denne flyttade verksamheten från Värmland till Riddargatan i Stockholm. 1963 flyttade Dahlboms Kontorsmaskiner till nya lokaler på Sibyllegatan och firman växte snabbt till att omfatta ett femtontal anställda.

– Att Björn och jag skulle börja där efter gymnasiet var på något sätt självklart, säger Jan. Vi hade ju redan jobbat där under loven. Firman hade kommuner, skolor och hela Socialförvaltningen som kunder och alla maskiner skulle servas och repareras på somrarna, när det var semestertider.

Det var gyllene år för skrivmaskinen – och för svensk tillverkning. Facit tillverkades i Bräkne Hoby i Blekinge, Halda i Svängsta, och i Malmö hade Addo en stor fabrik. I Åtvidaberg byggdes det räknemaskiner för brinnande livet. Sigvard Bernadotte designade maskiner åt Facit och Carl Malmsten åt Halda. Design och nyheter fick kosta – på sjuttiotalet betingade en ny elräknemaskin ett pris av hisnande 2 500 kronor.

Dahlboms hade ett gott rykte och snart besöktes firman av alltfler kända namn. Jan Guillou – som fortfarande är en trogen kund – kom in för att få sin tyska Adler servad. När Kerstin Thorvall besökte butiken kunde hon utantill räkna upp vilka kända böcker som skrivits på vilka skrivmaskinsmärken. Ledamoten av Svenska Akademien, Ulf Linde, blev kund och fick snart sällskap av den författare som så småningom skulle komma att ärva hans stol nummer elva – Klas Östergren.

– Klas ringde för bara några minuter sedan, säger Jan Dahlbom. Han har ju börjat samla, han också. Nu hade han köpt en resemaskin från 1959 som han vill att vi ska ta en titt på.

Kontorsmaskinernas Klondyke fortsatte under 1980-talet. Kopieringsmaskinerna blev vanligare och telefaxen – som uppfunnits av den skotske urmakaren Alexander Bain redan trettio år innan Alexander Graham Bell fick patent på telefonen – gjorde sitt intåg.

– Det var verkligen guldtider, säger Björn. På den tiden kunde vi ta åttahundra spänn för en parallellkabel och ha trettio procents marginal. I dag får man väl de där kablarna gratis och när vi säljer toner till skrivare handlar det om några få procents vinst.

Men i skuggorna lurade det asiatiska monstret. På Sharp, som tidigare hade byggt maskiner åt svenska Facit, frågade man sig varför det svenska märket överhuvudtaget skulle pryda maskinerna.

Och plötsligt hade Facit inte längre någon leverantör.

Men Dahlboms skulle ha goda tider ett bra tag till. På åttiotalet slängde stora företag ut de stora, manuella skrivmaskinerna och bytte dem mot elektriska, vilket innebar en ny marknad för dem som servade och reparerade. För samlare blev detta senare en katastrof – i dag är det mycket svårt att få tag på en manuell maskin i fullstorlek, medan det finns gott om resemaskiner.

Under de följande två decennierna skulle Dahlboms få känna på smärtsamma förändringar när persondatorerna gjorde sitt intåg på allvar.

– Mer och mer började skötas per telefon och mail och skrivarna rasade i pris, säger Jan.

Bröderna, som tog över verksamheten från pappa Karl-Gustav, insåg att Östermalmshyrorna inte längre var försvarbara och flyttade verksamheten till lokaler i Hägersten. Några år senare var det dags att flytta igen, till ännu mindre utrymmen i en källare på samma gata.

Det fanns inte längre femton personer i lokalerna.

Utan två.

Jan sköter administration, försäljning och mindre åtgärder som byte av färgband, Björn utför reparationer och service.

Man kan lätt tro att all skrivmaskinstillverkning är utdöd men så är inte fallet. Anrika Triumph-Adler tillverkar fortfarande maskiner, dock inte med svenska tangentbord, i Tjeckien och Indien.

– Putin lär ha beställt ett helt gäng nyligen när han fick veta att Ryssland var avlyssnat på elektronisk väg, säger Jan med ett leende.

Kundkretsen som söker sig till brödernas källare i Hägersten är yvig:

– I den ena änden har vi föräldrarna som vill köpa en skrivmaskin till sin fjortonåring för att denne ska bli en berömd författare, säger Björn. I den andra änden har vi pensionärer som vägrar använda dator.

Till detta kommer exempelvis firmor som måste skriva ut fraktsedlar manuellt och advokater som behöver lägga till meningar på papper med redan befintlig text.

Och så – författarna. Jan Guillou skriver fortfarande troget på sin tyska Adler. När han senast behövde reparera den kom han in med maskinen och en reserv. Det bar sig inte bättre än att Björn fick flytta delar så att reservmaskinen blev ordinarie, eftersom den Jan skrivit mest på var i bedrövligt skick.

– När jag frågade Jan om vi skulle slänga den gamla maskinen så sa han »nej, jag behåller den, den har trots allt dragit in sisådär hundra miljoner till skatteverket.«

Jag ringer till Jan för att få historien bekräftad och han skrattar:

– Det stämmer bra, det där. Jag skriver på en Adler och har tre i reserv. Den där de plockade sönder står fortfarande här, inslagen i plast.

Akademiledamoten Klas Östergrens intresse för att samla på skrivmaskiner gör honom till en regelbunden kund. Författaren Fredrik Backman är också samlare:

– Det började med att en tidning kritiserade honom för att han inte skrev på maskin. Då sprang han hit och köpte en gammal Facit Privat av resemodell, skrattar Jan.

– Därefter började han samla men tydligen är hans fru inte lika förtjust över samlingen som han själv, så han får bara ha en hemma. Däremot sålde han för en tid sedan en maskin och ett manus till förmån för välgörande ändamål.

Det händer att filmindustrin ber om hjälp. Jan skakar på huvudet:

– De är lustiga. De kanske vill skildra en viss tidsepok och vi letar fram en passande maskin åt rekvisitören. Så kommer regissören, tycker bättre om en annan maskin och flyttar plötsligt tiden tio år framåt utan att förstå det.

Andra, flitigare återkommande kunder, är de som vill köpa färgband.

– Man kan bli förvånad när man ser hur mycket en del skriver, säger Jan. Det är inte ovanligt med kunder som behöver byta band en gång i månaden, vilket betyder att de måste sitta och skriva många timmar om dagen. Jag undrar vad.

Färgband tillverkas fortfarande, företrädesvis i Kina, och finns i olika kvaliteter. En del föredrar bomullsband, andra väljer nylon medan sidenbanden anses vara de bästa och därmed också är de dyraste, upp emot tvåhundranittio kronor styck.

– Det är skillnad mot förr, suckar Jan. När det begav sig hade Sverige egen färgbandstillverkning i Karlstad och Filipstad och inte minst hos Kåres i Norrköping. Vi hade till och med egna färgband som det stod Dahlboms på. Karlstads Färgbandsfabrik finns i och för sig kvar, men i dag importerar och säljer de engångsband till elektriska maskiner.

En rundtur i källarlokalerna är som att skruva tiden tillbaka. I skrotlagret vilar handikappade dyrgripar som kommer att slaktas alltmer under reparationer av friskare släktingar.

– När vi flyttade från det förra stället hade vi alldeles för mycket skrot. Nu konstaterar jag att vi har alldeles för lite. Men till de vanligaste maskinerna har vi fortfarande delar, säger Björn.

De maskiner som kommer in för service har ofta stått oanvända i många år. Ägaren får räkna med att hosta upp runt åttahundra kronor för att maskinen ska bli duglig igen. Den måste plockas ner, göras ren och i vissa fall även behandlas med värme.

– Valsen kanske stannar i sidled eller också strejkar armarna. Då kan kunden förvånat säga »men den gick ju så bra när vi ställde den på farmors vind för tjugofem år sedan«, säger Jan.

– Ännu värre är det när de har hällt olja i maskinen så att all gammal smuts har fastnat ordentligt i oljan.

De som kommer för att köpa en maskin har förvånansvärt mycket att välja mellan. På hyllorna i den lilla butiken står rader av resemaskiner i gott skick. En polsktillverkad Facit eller en gammal Brother kan man få för under tusenlappen, bättre maskiner går för mellan två tusen och tre tusen kronor. I ett hörn står en ensam faxmaskin och ser ledsen ut och jag undrar i mitt stilla sinne vem som ska köpa den.

Jag frågar bröderna om de någonsin ångrat sitt yrkesval.

– Nej, säger Jan. Jag tycker fortfarande att det är kul att hjälpa folk.

– Tja, säger Björn. Jag lovade ju mig själv att jag inte skulle syssla med samma grej som farsan, men så blev det ju inte.

Båda är dock överens om att farsan, Karl-Gustav som vid nittiotre års ålder är vid god vigör, är grymt stolt över dem.

Guldtiderna är över, men det finns fortfarande människor som är helt beroende av bröderna Dahlbom och deras källare.

Jan Guillou, Klas Östergren och Fredrik Backman, till exempel.

Numera även jag och min Olivetti Valentine.

Inlägget Skrivmaskinens sista vals dök först upp på Tidningen Skriva.

Det är en morgon som alla andra. Du sätter dig vid tangentbordet. Romanen är påbörjad, berättelsen följer planenligt post it-skissen som hänger på väggen och de senaste dagarnas flow fyller dig med tillförsikt. Du slår på datorn, öppnar dokumentet.

Och får en chock.

Vad är det här?! Du stirrar på bokstäverna, blicken jagar genom texten. Hur är det möjligt? Det som verkade så bra igår har över natten förvandlats till pekoral. Orden som sjöng är stumma, texten som levde är död.

Du reser dig från skärmen, lägger dig på sängen och känner ångesten skölja in.

Självtvivel. Självhat. Självförakt. Skytt barn har många namn. Som författare känner man dem väl; alla som skriver har haft påhälsning. För vissa blev det bara en enstaka visit. Dem kan vi gratulera. För det stora flertalet är självhatsmonstret istället en återkommande följeslagare. En svart fas som inleder, avbryter eller avslutar varje skrivprojekt.

Om detta monster kan sägas två saker som båda är sanna. A: Det talas aldrig om det. B: Det talas alltid om det.

För visst är den ångestridne författaren bekant, så bekant att den hör till populärkulturens vanligaste gestaltningar av kreativitet. En självförbrännande konstnär vars inre kamp föder verk efter verk, alla lika geniala.

Denna urgamla kliché har dock i dag hård konkurrens av sin motsats – den framgångsrika författaren som sval och stajlad släpper förhandsrosad roman med vidhörande talk show-inbjudan och intervjuer i hemmakvarterets coola shoppingstråk.

Berättelserna om självhatets grå vardag har däremot inte varit så framträdande.

En av dem som vill ändra på det är Elin Grelsson Almestad. 2011 gav hon ut sin debutroman Du hasar av trygghet. I januari kom Hundarna på huvudgatan. För några månader sedan påbörjade hon vad som är tänkt att bli den tredje boken.

– Jag var väl förberedd som vanligt. Inför ett stort projekt tänker jag länge och vet vad jag ska skriva om, vilka personer som ska vara med och vad som ska hända. Min känsla när jag sätter mig vid datorn är alltid »nu är det bara skrivandet kvar«.

Hon hade dessutom sett till att vara tjänstledig för att helt kunna fokusera på det nya.

Det hjälpte inte. Självhatet slog snabbt till.

– Denna gång handlade det om att jag inte stängde ute världen tillräckligt. Jag hade varit på bokmässan. Det är kanske den sämsta plats man kan vara på när man ska starta ett skrivprojekt, en branschfest som gör en megaloman och ängslig samtidigt.

Efter ett par veckor i självhatets våld bad hon författarkollegerna om råd via Facebook: »Hur håller ni självhatet i schack?«. Gensvaret blev stort. Många kände igen sig.

– Det var väldigt trösterikt. Vi är så många som sitter med det tomma arket och undrar om det ska gå!

Och fler blir det, menar hon. I takt med att skrivandet blivit ett sätt att bygga varumärke ökar också självhatet. Utrymmet för framgång är trångt, det finns bara plats för ett par succétitlar per säsong, och sociala medier gör att man sneglar mot andra.

– Författande handlar i hög grad om att freda det egna rummet. Det finns så mycket i dag som hotar det.

Elin Grelsson Almestad beskriver självhatet. Det är en form av förlamning. Ett ångesttillstånd där man inte kan se vad som funkar eller inte, utan bara tycker att allt är dåligt. Man skriver
ett kort stycke för att omedelbart lamslås av känslan att det inte duger. Av att jag inte duger. Självhatet uppstår när man laddar texten med något man är.

Låter rimligt i teorin. Samtidigt är det förbryllande. Inte har hon sitt människovärde kopplat till vad hon presterar? Elin Grelsson Almestad vet skillnaden på vara och göra.

Hon tröstas av att attackerna är övergående och i grunden välbehövliga.

– Självhat i ett tidigt skrivskede är alltid förödande. Men senare i processen är det nödvändigt att stanna upp och fundera över vart man är på väg. Tack vare mina kriser har jag fått hjälp att rannsaka rösten jag skriver med.

Låt oss trycka på stoppknappen en sekund och syna terminologin. Självhat. Är det en rimlig beskrivning? Okej, en text känns dålig och baklåser psyket en längre eller kortare tid. Men självhat – är det verkligen ordet vi ska använda? Är inte det att likställa skrivkramp med allvarlig psykisk ohälsa?

Jenny Jägerfeld är psykolog och författare. Hon har både suttit tvivlande framför manus och lyssnande framför suicidpatienter. Och visst, säger hon, självhat är ett starkt ord som inte ska relativiseras. Samtidigt är det en känsla som trots sina skiftande former har en och samma orsak, nämligen skam.

– Skamkänslor uppstår när man går från att vara subjekt till att bli objekt. Man ser sig själv genom andras blick och känner att det man ser inte duger.

Det är denna upplevelse av internaliserat yttre ogillande som skapar självhat. »Varför måste jag alltid göra så i den där situationen?«, »Varför är jag inte social?«. Eller: »Varför skriver jag så dåligt?«.

Självhatet bottnar i den grundläggande frågan om hemortsrätt. Om min plats i världen. För den djupt deprimerade kan den handla om rätten att överhuvudtaget finnas. För den genomsnittlige författaren handlar det om rätten att ta plats med sin röst: »Vem är jag att … ?«

– Självhatets skam rör hela människan, den jag är. På så sätt är allt självhat släkt, även om det alltid är djupt individuellt.

Men visst är det vanligare hos vissa grupper. Personer inom kreativa yrken hör dit.

– Konstnärligt skapande kräver en stor personlig investering. Man använder sig själv på ett särskilt sätt och blir därmed sårbar.

Jenny Jägerfeld liknar skrivandets mentala tillstånd vid en lek i okänd terräng. Som barnet som utforskar världen genom att ta på sig själv eller pilla på djurbajs i skogen. När den vuxne säger »Nej, så får du inte göra!« aktiveras skammen.

– Det är väldigt skamskapande att få en tillsägelse när man är i ett utforskande tillstånd. Det är exakt vad som händer en författare som är inne i ett flow och plötsligt kopplar på det tredje ögat.

Författandet är ett slags bipolär verksamhet som drivs av både hybris och självtvivel. Man måste tro att man kan bli utgiven, bör bli utgiven. Som författare är det viktigt att kunna hävda sig. Men genom att det man visar upp för världen i så hög grad är sprunget ur en själv blir man också lätt offer för känslan av att vara fullkomligt genial – eller totalt värdelös. Och inget av det är sant.

Myten om den självförbrännande konstnären ligger trots allt inte så långt från verkligheten, menar hon. Ett visst mått av negativa starka känslor behövs om man ska vilja gestalta. Ångest skapar inte bara förlamning utan också driv.

– Se på Zlatan. Knappast en författare, men väl en otroligt kreativ person med prestationsbaserad självkänsla. En personlighetstyp för vilken det bara inte får gå dåligt. När det någon gång gör det kanaliseras misslyckandet omedelbart i revanschsug och ny energi.

Hur ska man då tänka när mörkret slår till? Jenny Jägerfeld har några råd. Gäller det allmänt självtvivel? Inse att det betyder att du fungerar som du ska; en människa utan självtvivel är psykopat.

Handlar det om självhat? Luta dig mot det faktum att du inlett och kanske också fortsatt en karriär som författare. Den som präglas av riktigt starkt självhat kommer aldrig dit; att du alls satt dig vid skrivbordet betyder att självhatet inte är konstant.

Krama ditt självhat, alltså? Njae, kanske inte, även om det är lätt att se mindfulness-uppmaningarna framför sig. Men Jenny Jägerfeld och Elin Grelsson Almestad har rätt. Ett visst mått av tvivel och ångest är nyckelkomponenter. Forskare vid universiteten i Kent och Sussex i England har tillsammans undersökt de faktorer som främjar kreativitet. De fann 14 stycken. Lycka var inte en av dem.

Avgörande för att komma framåt i en skapandeprocess är istället förmågan att se kritiskt på sitt arbete. Stressen som följer av problem längs vägen är jobbig, men motiverar oss också att fullfölja. Det är tack vare den vi vet att vi ännu inte är framme vid målet.

Kristofer Ahlström är ingen forskare. Han är journalist och författare. Det hindrar inte att han har en distinkt uppfattning om sin personliga statistik: Skrivandet är 40 procent njutning och 60 procent tvivel.

– Då ska vi inte prata om när boken är klar! Precis som Elin Grelsson Almestad är han inne i arbetet med den tredje romanen, eller som han säger, »den svåra tredje romanen«.

Hans tips till den som rids av självhatet är enkelt: Skaffa en ältargrupp. Ett gäng som träffas, på riktigt eller, som i hans eget fall, på nätet. En krets utvalda skrivande personer som chattar sig genom svackorna.

– Det är som en terapigrupp, vi pratar av oss om problem i texterna. Inte för att få konkreta lösningar, det har man förläggare till. Nej, funktionen är att vara flugpappret som fångar upp all frustration. Vi är varandras spottkopp.

Kriteriet för att vara med är att man känner igen sig i ångesten och tar den på allvar.

– Den värsta frågan man kan få av omgivningen när man skriver är »och hur går det med boken?«. Jag vill helst bara prata om det med andra författare som vet hur det är.

Att samtalet sker på nätet var från början en slump. Ändå signifikativt. På samma sätt som de sociala medierna ökar riskerna för jämförande och avund, gör de det också lättare att tala om jobbiga känslor.

Kristofer Ahlström känner inte sina ältarvänner. De har aldrig träffats fysiskt.

– I dag finns en social acceptans för kommunikationsformer där man inte måste vara öga mot öga. Om Hemingway levt i dag hade han inte tagit till gevärspipan utan snackat med Scott Fitzgerald i en chattgrupp.

Nej, självhatet är knappast nytt. Många författare är och har alltid varit introverta, det finns en grundmall. Branschen består av människor som ofta känner sig utanför i sociala sammanhang.

Det är skönt att veta att de flesta har samma förutsättningar, säger Kristofer Ahlström. Han har läst många personporträtt med landets mest upphöjda författare. Även de lider stora kval och äcklas av manushögarna. Det är både betryggande och bedrövande.

Tänk att så många känt kväljningarna! Det där rent fysiska illamåendet som manusläsning kan framkalla och som alltid inställer sig likt ett brev på posten efter den självhypnotiska fas då man suttit framför tangentbordet och tänkt att »det här är fanimej Augustprisvinnarklass«.

Det händer att han viker sig dubbel av skam. Bokstavligen.

– Det värsta som finns är när man själv är i självhatsstadiet och ens författarkollega är i flowfasen. Man blir avundsjuk och svartsjuk. Då är det ett måste att tala med andra i samma känsloläge. Det är som när man är olyckligt kär, det enda som hjälper är att prata med någon annan som blivit dumpad. Man delar krigshistorier.

Givetvis är inte samtal enda metoden. Det finns många andra goda råd att ta till. Motion, sömn, engagemang i verkligheter och människor långt från skrivbranschen …

Och arbetsställningen! utbrister Kristofer Ahlström. Glöm inte kontorsdetaljerna.

– Jag fick en muskulär låsning av att ha suttit helt krokig på en pinnstol från 40-talet i fyra månader. Det gjorde det inte direkt lättare att hantera alla känslor.

Så svart. Så svårt. Och så viktigt. Självhatet är författarskapets nödvändigt onda. Om inte den skoningslösa blicken fanns skulle världen flöda över av sentimentala texter, spår Kristofer Ahlström.

– Den som skriver måste klara av att gå loss på sin text med yxa. Självkritiken är helt avgörande för att det ska kunna ske.

Inlägget Skrivandets stora skam dök först upp på Tidningen Skriva.

Din kropp är ditt verktyg, ta hand om den. Träning gör dig starkare, uthålligare och är en utmärkt konstruktiv brygga. Destruktiva tankar är ofta passiviserande, genom att ge dig ut på en stunds motion bryter du känslan av handlingsförlamning. Även enkla rörelser är ett sätt att skapa struktur på dagen. Intensiv träning ger väl känd återbetalning i form av hormonpåslag som gör att livet känns lättare. Hur många har inte hittat lösningen på ett omöjligt manusproblem under löprundan?

När självhatet är på väg – möt det med ett utformat tankeförsvar. Bygg upp ett batteri av insikter som kan hålla dig flytande. Tänk inte »Jag har låg självkänsla« utan »Jag tänker kritiskt om mig själv«. Lär dig skilja på tanke och känsla. Bara för att man upplever att man är värdelös betyder det inte att man är det. Påminn dig om vad det var som en gång fick dig att börja skriva, och om din erfarenhet av hur tidigare svackor faktiskt haft ett slut.

I ensamheten växer mörkret, genom att prata sätter du ord på vad du känner. Bara det är en lättnad. I mötet med andra som skriver upptäcker du också att dina känslor är både vanliga och normala. För vissa är det centrala att få snacka av sig. Andra författare söker sig till kretsar där man konkret hjälper varandra med textproblem. Skapa en grupp som träffas regelbundet. Eller sök upp författarkolleger på sociala medier. Fler än man tror behöver och vill prata!

Litteraturen är stor men bokbranschen kan kännas liten. Hitta förankring i en verklighet bortom romansläpp, förlagsskvaller och recensioner. Engagera dig ideellt. Gör det för sakens egen skull! Utmana författarreflexen att se varje ny erfarenhet och miljö som presumtivt romanstoff. Genom att brinna för något utanför dig själv tar du udden av de skuldkänslor som gärna följer med författandets introverta och egocentriska karaktär.

Inlägget Självhatets motmedel dök först upp på Tidningen Skriva.

För några år sedan jobbade författaren Per Johansson inom hemtjänsten. En morgon stod han hemma hos en av åldringarna och på vardagsrummets TV-skärm fick han syn på en framgångsrik författarkollega. Dagen innan hade de två setts på Norstedts påkostade förlagsmiddag, blivit sittande länge och pratat. Nu var hon inbjuden för att tala om sin senaste bok.

– Och samtidigt stod jag och hjälpte en gammal människa att byta blöja. Rätt stor kontrast.

Det far ett leende över Pers ansikte, där han står hemma i köket i sitt torp en tidig torsdagsmorgon.

– Men jag tycker om dynamiken jag får av extrajobben. Om jag jobbar i hemtjänsten en hel dag är hjärnan upptagen med det. När jag sen sätter mig, är det verkligen en njutning att få skriva.

Per har jobbat som diskare i fem år och inom hemtjänsten i nio. Just nu är han timvikarie på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn.

– Med såna jobb känns det som att jag behövs, som att jag åstadkommer bra saker. Skulle jag skriva hela tiden skulle jag bli tokig. Författare som bara skriver måste väl ha något zumbapass varje morgon, antar jag, och kompisar de kan prata med två timmar varje dag så att de är med i livet. Det hade jag aldrig strukturerat upp. Marcel Proust låg ju i sängen och skrev hela dagarna och framåt kvällen gick han ut i Paris och festade. Då var han ju ute på nätterna i alla fall.

Att koka morgonkaffet är en omständlig process. Per häller ut gårdagens kallnade slatt i det emaljerade fatet som fungerar som vask. Vrider på strömmen till de två kokplattorna, slår ut sumpen i en tom gammal yoghurtburk, öser upp brunnsvatten från en blå plasthink.

– Tänk på att inte gå nära spisen. Den läcker lite ström, varnar han.

Han är klädd i jeans. Den blå t-shirten har några små hål under vänster armhåla och vita färgfläckar på magen. På fötterna ett par svarta skinntofflor. Lite rufsigt hår, han har ingen dusch men det gör inte så mycket sedan han började träna på gym enligt det han kallar tandborstmetoden: tjugo minuter så många dagar som möjligt. Bara få det gjort.

– Och på gymmet har de ju dusch.

Torpet ligger utanför Fritsla, en bit söder om Borås. Tre gånger om dagen tar Per den blå plasthinken och går till brunnen för att hämta vatten. Året runt. I kammaren har han en kamin, eldar han ordentligt håller den värmen ända inpå morgontimmarna. Det är nödvändigt, särskilt på vintern. När skorstensdraget är det rätta kan han tända i kökets vedspis utan att det ryker in och ha ett stort kar med vatten ståendes på plattan. Då kan varmvattnet räcka en hel dag. Så mycket enklare än den svarta vattenkokaren han förvarar under köksbordet.

Till utedasset måste han dock oavsett årstid. Fast i dag är det en ovanligt varm höstdag. Solen som går in genom dassets lilla fönster, silas genom dammig spindelväv. Till dasslektyr ligger en trave med Norstedts senaste förlagskataloger. Samtliga Pers fyra romaner är utgivna av det anrika förlaget. Beskedet om att de ville anta hans debutroman kom för elva år sedan, strax efter jul. Då hade Per arbetat hårt, nästan maniskt, i flera år för att få en bok utgiven. Det berättar han när han slagit sig ner på en pinnstol vid köksbordet.

– Jag var otroligt fokuserad på att bli författare. Jag skrev flera böcker som inte blev publicerade och var helt besatt av att det måste bli nästa bok, eller nästa. För mig blev litteraturen farligare än droger för jag kunde liksom bara … slukas.

På dagarna pluggade han, på kvällarna jobbade han som diskare.

– Och så boken på nätterna. Jag tänkte hela tiden att jag måste sluta skriva, annars kommer det inte gå bra. Men jag fortsatte.

När samtalet från Norstedts kom var det på sätt och vis redan för sent. Fyra veckor tidigare hade Per stapplat in på psykakuten i Göteborg och bett dem att hjälpa honom. Nu var han fullkomligt under isen.

Det är Bokmässans första dag och Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius är jäktad. »Räcker en kvart?«, undrar han och lotsar till ett undangömt hörn i förbundets monter. Det här året har Bokmässan fått utstå massiv kritik för sitt beslut att låta högerextrema Nya Tider ställa ut och Författarförbundet arrangerar därför en yttrandefrihetsmanifestation. Gunnar Ardelius vill egentligen hinna till sitt hotell och vila en stund innan den börjar. Men han vill också prata om författarens villkor. Och han säger att den där sjukliga längtan efter att debutera, den kan han verkligen relatera till.

– Väldigt många blir nästan besatta. Jag var också det. Det är det där nålsögat som alla vill ta sig igenom.

Gunnar Ardelius debuterade tidigt. Han var 25 år när hans ungdomsroman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket släpptes på Rabén och Sjögren. När han skrev den försörjde han sig på CSN-lån och extrajobb. Efter debuten tyckte han till en början att pusslandet med sidouppdrag var rätt trivsamt, men började så småningom längta efter mer stadga.

– Det är den där balansen, alltid. När jag har det fritt och kreativt längtar jag efter mer rutiner. Ekonomisk trygghet och någon att dricka eftermiddagskaffe med. Nu, sedan jag blev ordförande, längtar jag efter mer tid att skriva. De flesta författare känner nog igen det där, en pendelrörelse där du saknar antingen skrivtid eller ekonomisk trygghet.

Det är förstås omöjligt att svara på hur den svenska författaren mår, innerst inne. Vad som däremot går att se är vad de tjänar. Skillnaden mellan bästsäljande och smala författare är stor men slår man ut det, talar siffrorna sitt tydliga språk: att vara yrkesverksam författare är ett otryggt låglöneyrke. Det visar den undersökning av författarnas inkomster som TNS Sifo genomförde 2014. Enligt den hade författare som ägnar minst 75 procent av sin totala arbetstid åt författarskapet en medianårsinkomst från litterär verksamhet på knappt 186 000 kronor. I rapporten framgick också att en tredjedel ansåg sig ha ägnat sig åt mer marknadsföring än tidigare. Samtidigt svarade fyra av tio att de upplevde en minskad försäljning.

Gunnar Ardelius beskriver det som en stjärnekonomi. De som syns är de som får mycket medial uppmärksamhet och stora bokroyalties men de är egentligen väldigt få.

– Även bland böcker som kommer ut på stora etablerade förlag är det få författare som får förstadagsrecensioner och ännu färre som syns i TV-program. Ska man hårdra det, är den allra största delen av författarlivet fritt men också oglamouröst och ganska ensamt.

Författaren måste uppfinna sitt eget arbetsliv. Disponera sin tid mellan skrivande och extrajobb, stipendiesökande och sidouppdrag, för att dryga ut lönen. Den genomsnittliga svenska författaren får sina inkomster från väldigt många olika håll, vilket kräver disciplin och struktur.

– Allt det där andra som kommer naturligt och gratis på en arbetsplats måste en författare själv tillgodose. Arbetsmoral och så. Det finns ingen som klagar om du ligger i sängen i en vecka.

Gunnar Ardelius säger att han kan förstå dem som inte orkar med arbetsförhållandena. Att han själv ibland funderat på att sluta skriva.

– Ja, verkligen. Men de flesta författare kan bara inte sluta.

Vad är det som driver dem, tror du?

– Det är olika för olika människor, förstås. En liten del av yrket är också glamourös: man får arbeta fritt, träffa läsare och vistas på en offentlig arena. Författare är inte ett yrke som andra, på gott och ont.

– Men ofta handlar det nog om att man får ut någonting av sitt skrivande som man inte hittar någon annanstans. Jag märker själv att jag förändras på ett sätt som jag inte gör i några andra sammanhang. Jag söker mig hela tiden tillbaka till att vara i språket men det behöver ju inte vara problematiskt. Förr trodde jag kanske att om jag slutade må dåligt skulle jag inte kunna skriva. Men nu mår jag bra och jag skriver ju ändå.

Per Johansson mår också bra nu, säger han medan han plockar undan i köket och gör sig redo för sin morgonpromenad. Så var det inte efter att boken hade blivit antagen. Det första halvåret efter sammanbrottet sov han sexton timmar per dygn. De antidepressiva medicinerna fortsatte han med i flera år.

– Hade inte vändningen med Norstedts kommit hade det nog inte gått så bra. Men den kom ju. Ända sedan dess har jag ägnat mig åt rehabilitering. Jag tycker själv att jag lever ett gott liv med ett bra extrajobb och en stillsam tillvaro. Egentligen känner jag mig otroligt privilegierad.

Per låser torpets bakdörr med ett robust hänglås. Han går alltid samma runda, en traktorväg förbi hästhagar och ljus gles skog belägen på sankmark, in i tätare tallskog. Det är vindstilla och varmt. Älgflugorna dunsar ner på Pers axlar, kravlar mot hans hårfäste. Han viftar obrydd bort dem. Det är här i skogen på morgonen som han känner lugnet komma, blir redo för dagen.

– När jag nyss vaknat känner jag mig rätt skör och hudlös. Jag behöver lite tid på mig.

Han traskar långsamt, morgondaggen väter skinntofflorna. Per har egentligen aldrig varit intresserad av natur men nu, säger han, är han helt beroende av den.

– Det är lustigt. Jag har haft så mycket ångest och skit och nu är jag ganska fri från det men så fort jag kommer in till stan kommer det tillbaka. Människor bor så tätt i städerna, de samlar på sig så mycket stress och frustration.

Han tänkte inte så mycket på det när han själv bodde i en stad, säger han.

– I Göteborg hade jag som alla andra min lilla sfär som jag stängde till. Här har jag släppt mitt försvar och vant mig vid att vara blottad. Så när jag kommer in till en stad känns det som att: shit, jag har glömt hur jag ska hantera det. Allt väller in.

Att bo på landet har inte bara hjälpt honom att rehabilitera sig ifrån sammanbrottet. Det har också berikat skrivandet. I sina böcker varvar han historiska skildringar med dokumentära beskrivningar av sin egen vardag, stillsamma betraktelser från livet i torpet. En grävling som stryker sig mot husväggen om natten. Kylan på utedasset tidiga vintermorgnar. Ett kort samtal med bonden han hyr av.

– Grundidén är att min berättelse aldrig kan vara frikopplad, den är skriven från nånstans. Den färgas av mitt liv, därför beskriver jag mitt liv. Och omvänt, berättelsen flödar in i mitt liv och påverkar mig. Jag gillar att fantasin måste möta någonting …

Per visar med händerna, en knuten näve som knådas mot den andra handflatan.

– … möta ett motstånd som den får hantera. Blir man för mycket i fantasin kan man bara lämna allting. Då blir det ointressant. Jag vill att det ska lämna jorden lite men sedan komma tillbaka och toucha. Så att det betyder någonting för mig och för livet som är här och nu.

Per Johansson är en, som det heter, smal författare. Han skriver litterära romaner, får fina recensioner och säljer relativt små upplagor. Sådana tillhör nästan alltid den grupp som kallas »midlist« – yrkesverksamma och etablerade författare som inte säljer nog mycket för att generera en hygglig årslön. Det är för dem tillvaron blir allt svårare, det uttrycker många inom branschen. Bland annat Forumförläggaren Karin Linge Nordh.

– De har helt klart fått det tuffare, säger hon.

Romaner av etablerade, men inte för allmänheten välkända författare, kunde tidigare sälja 3 000–5 000 exemplar. Där ser Karin Linge Nordh en dramatisk förändring. I dag rör det sig snarare om ett par tusen exemplar, vilket gör det svårt att överleva på de pengar som författarskapet genererar.

– Det beror nog på ett intresse för starka varumärken, den trenden syns i hela samhället. Kanske finns inte samma benägenhet att pröva osäkra kort längre. Samtidigt minskar litteraturbevakning i tidningarna och bokklubbarna blir allt mindre. Det är svårt för oss att nå ut med nya eller mer okända namn.

Det innebär att förläggarna blivit mer noggranna med vilka författare de antar, säger Karin Linge Nordh. Varje antagning är så viktig, det räcker inte längre med att personen skrivit ett fantastiskt texten. Förläggarna vänder på varje sten och tittar inte bara på manuset utan också på författarens bakgrund och person, funderar på om det finns en långsiktighet. Vilket nätverk har författaren, vilken plattform?

– Jag kan tycka att det är tragiskt. Hade man förr bara språket i sin makt så räckte det, då kunde man hitta sitt sätt att nå människor. Nu är det så svårt att nå igenom det där bruset att man måste kunna prata om sitt verk. Det har gjort att det är en mycket mer sammansatt roll att vara författare i dag jämfört med för tjugo år sedan.

Karin Linge Nordh säger att många författare hon möter är frustrerade: över uteblivna recensioner och över att skrivtiden minskar när de tvingas jaga andra inkomster. Samtidigt, säger hon, hittar de flesta vägar att hantera den nya tillvaron.

– Det som är bra med att bo i Sverige är ju att det faktiskt finns författarfonder och arbetsstipendium. Man kan till och med få författarlön. Det har en del av mina litterära författare fått och det betyder jättemycket för dem. Några har kunnat gå ner i arbetstid och avsätta heldagar åt sitt skrivande.

Hon råder författare att hitta alternativa intäktskällor, som föreläsningar och olika event där man får författararvoden, och att skaffa sig nätverk som kan ge både kollegialitet och hjälp i arbetslivet. Sådana sammanslutningar tycks bli allt vanligare och Karin Linge Nordh upplever en större generositet mellan författare och en ökad vilja att marknadsföra varandras böcker.

Hon säger också att det kan vara värt att fundera över vilken sorts tillvaro man valt.

– Om man bor i en storstad som Stockholm är det svårare att klara sig som författare, för alla omkostnader är så mycket högre. Kanske kan man faktiskt överväga att bo utanför storstadsregionerna och därmed leva betydligt billigare. Den där ekvationen handlar inte bara om vad man tjänar utan också om vilken livsstil man väljer.

Hemma hos Per Johansson har det hunnit bli eftermiddag. Ute i trädgården är det så tyst att man hör varenda torrt höstlov som singlar genom grenverket på den stora eken framför torpet. Utmed husväggarna ligger färgflagor och småskrot, i buskagen står en rostig klotgrill och på en tvättlina hänger ett par disktrasor på tork. Det är en idyll, fast ingen påkostad sådan. Ett livsval som rent ekonomiskt möjliggjort ett skrivande liv men som också gett Per möjlighet att arbeta ostört och fokuserat.

– Nu strävar jag efter det där som jag hatade när jag var 25: balans. Att skriva, ta paus ibland, åka på semester, äta regelbundet, träna lite. När jag sköter mig och bygger upp mig själv, det är då jag verkligen kan närma mig en historia. Kanske till och med på ett bättre sätt än förr.

Samtidigt finns där alltjämt en tanke: skulle han kunna vara lycklig utan skrivandet? Någonstans handlar författarskapet om att söka sig till den där magiska zonen som också innebär en bekräftelse, att man blir till där.

– Det är ganska egoistiskt. Med litteraturen är det som att jag hela tiden vill ha något mer, jag är aldrig nöjd. Nån gång kunde jag kanske våga lita på att livet är viktigt nog ändå, som det är.

Han pausar lite, ler ett stilla leende.

– Ibland tänker jag att det ultimata friskhetstecknet vore om jag faktiskt slutade skriva.

Inlägget Priset på en dröm dök först upp på Tidningen Skriva.

Lena Amuréns intresse för historia väcktes i tioårsåldern. Och det började med en roman: Annemarie Selinkos Désirée.

– Det var min första stora läsupplevelse, säger hon.

Berättelsen om den franska silkesfabrikantens dotter som först var förlovad med Napoleon och sedan gifte sig med Karl XIV Johan gav mersmak. Hon fortsatte att sluka historiska berättelser av författare som Alice Lyttkens och Lars Widding. Skönlitteraturen blev hennes väg in i historien.

– Och så tror jag att det är för många människor, säger Lena Amurén som i dag är förläggare på Historiska Media.

Förlaget grundades som ett renodlat fackboksförlag i mitten av 1990-talet. Men det var i och med succéerna med Anthony Beevors böcker om andra världskriget i början av 2000-talet som förlaget på allvar började växa. 2008 beslutades att även ge ut skönlitteratur.

– Många av oss läste mycket historiska romaner och vi kände att vi ville komplettera utgivningen. Det är ju stor skillnad på historiska romaner och fackböcker. I skönlitteraturen kan du använda dig av fantasin och sväva iväg på ett helt annat sätt.

Men friheten att sväva iväg medför även ett visst ansvar. För många läsare är historiska romaner den enda kontakten med en viss epok, vilket är anledningen till att så många författare, läsare och kritiker håller hårt på den historiska korrektheten även när det gäller historiska romaner.

Samtidigt är det skönlitteratur vi talar om, inte vetenskapliga verk. Så var går egentligen gränsen för hur mycket en författare får hitta på? Det är naturligtvis en omöjlig fråga, men den engelska författaren Hilary Mantel, som har skrivit några av vår tids mest hyllade historiska romaner, har en tumregel: »Varje gång författaren skriver ›han tänkte att‹ eller ›hon kände att‹ så hittar hon på. Vi vet aldrig vad folk tänkte eller kände, såvida de inte förde uppriktiga och uttömmande dagböcker. Och världen är full av människor som ljuger för sina egna dagböcker«, skriver Hilary Mantel i en artikel i The Guardian.

Men det betyder inte att författare till varje pris måste vara historiskt korrekta när de skildrar sådant som utspelar sig utanför romanfigurernas huvuden, anser Hilary Mantel. Vill någon återskapa den amerikanske presidenten Abraham Lincoln som vampyrjägare i den amerikanska södern så är det helt i sin ordning – så länge författaren är tydlig med att hen tar sig vissa friheter.

»En romanförfattare har inga skyldigheter mer än gentemot den berättelse hon eller han skriver, gentemot de karaktärer som befolkar berättelsen och till den världsbild som hon eller han vill förmedla. Men om du ska laborera med historiska fakta för den goda berättelsens skull, och fortfarande vill bli tagen på allvar, då bör du ha gjort en ordentlig research. Bara då har du den auktoritet som krävs för att avvika från fakta«, skriver Hilary Mantel.

Men alltid är det något faktafel som slinker igenom, hur noggrann research man än har gjort. Och alltid finns det någon läsare med näsa för anakronismer som får korn på det minsta felsteg. Som till exempel att en viss blomma inte fanns i Sverige 1952 utan planterades in först 1954, eller att kvinnor inte bar nylonstrumpor på 1930-talet (två exempel tagna ur verkligheten).

I sin debutroman, Allt som återstår, skrev Elin Boardy (som intervjuas på sidan 21) om bohuslänska Orust i början av 1900-talet. Flera kritiker jublade, men en läsare, som var gammal nog att ha varit med när det begav sig, saknade en viktig detalj: flugorna. Den som levde på en gård med djur var bokstavligt talat omgiven av flugor. Av detta märktes ingenting i romanen, påpekade läsaren.

Även Mattias Hagberg (som intervjuas på sidan 22) har fått kritik för hur han ibland tagit sig kreativa friheter med historien.

– I min roman Rekviem för en vanskapt skriver jag om en professor som i boken aldrig kallas för något annat än just professorn, men man kan ana att han bygger på Anders Retzius, en av förgrundsgestalterna inom rasbiologins framväxt. I romanen lägger han beslag på Stor-Stinas skelett och i en skräckdröm ligger han med henne. -»Retzius och hans gelikar må ha krattat manegen för mer sentida mörkermän, men att fördöma dem så hårt som här är orättvist. Garderobs-nekrofiler var de sannerligen inte«, skrev en kritiker i sin recension. Men det hela utspelar sig i en dröm, det är en litterär gestaltning, säger Mattias Hagberg.

Han säger att han ofta fått synpunkter av det här slaget. Men att kritiken aldrig kommer från yrkesverksamma historiker.

– Nej, aldrig. De är mycket medvetna om skillnaden mellan historia och litteratur.

Research är viktig i nästan allt litterärt skrivande, men när det kommer till historiska romaner utgör den själva utgångspunkten för den värld man vill skildra. Därför gäller det också att hantera sitt stoff på rätt sätt och inte låta faktasamlandet bli en belastning. Risken finns att författaren känner ett behov av att redovisa precis allt hen lärt sig, och glömmer bort att även historisk skönlitteratur i grund och botten handlar om att berätta en bra historia.

– Jag känner ibland att en del av våra författare är rädda för att det inte ska bli korrekt och därför vill redovisa allt, men läsarna är för det mesta inte intresserade av att leta fel, de är ute efter drivet i berättelsen, skildringen av karaktärerna och gestaltningen av huvudpersonen, säger Lena Amurén.

– Om du skriver om medeltiden till exempel, behöver du inte redogöra för de olika tronstriderna. Om bokens huvudperson inte befinner sig i den innersta maktsfären tror jag inte att hen skulle ha så klara insikter om just detta.

Gunnar Nirstedt, förläggare på Albert Bonniers förlag, håller med.

– Jag tror att det är lätt att förlora sig i sin research. Man tänker att får man tidsfärgen rätt, är man så gott som klar. Då är det lätt att ladda på för mycket.

Ett annat misstag som Lena Amurén varnar för är att krångla till språket.

– Det är lätt att det blir ett ålderdomligt språk som inte riktigt passar eller som man inte hanterar. Det är viktigt att tänka igenom vilka ord man använder och att språket inte blir för arkaiserande. Ska man skriva på det sättet krävs det att man är väldigt duktig. Jag minns att jag hakade upp mig på ett manus en gång och kommenterade språket. Då fick jag till svar av författaren att han ville skriva som Frans G Bengtsson [författare till vikingaromanen Röde orm, reds anm.]. Men tyvärr hade han inte den gyllene penna som Frans G Bengtsson hade.

Enligt Gunnar Nirstedt är intresset för historiska romaner stabilt.

– Jag skulle säga att det har legat på ungefär samma nivå genom åren. Det är inget som fluktuerar och som det går mode i.

Lena Amurén håller med, men tillägger att det finns vissa genrer som lockar fler läsare.

– Det finns generellt ett stort intresse för -vikingatiden. Det finns någonting kittlande med de runstenar och monument som vi har. 1930- och 1940-talet är också populärt, det är en tid som finns i det allmänna medvetandet. Vasatiden är en annan period som många känner till och fascineras av.

Men även om intresset för historiska romaner alltjämt är stort hos läsarna finns det, enligt Gunnar Nirstedt, en avgörande skillnad jämfört med samtidsskildringar.

– När ett historiskt manus landar på mitt bord ställer jag mig alltid frågan: Varför? Varför Napoleon-tiden? Det måste finnas en poäng med att romanen utspelar sig i historisk tid.

Hans erfarenhet är att historien ofta används som ett grepp för att kommentera författarens egen samtid.

– Som i Pär Lagerkvists Bödeln eller Vilhelm Mobergs Rid i natt som utspelar sig på medel-tiden respektive 1600-talet men berör det politiska läget under 1930-talet då romanerna skrevs. Och det är möjligt, slår det mig nu, att de historiska romanerna blir fler i oroliga tider.

»Jag har alltid älskat digerdöden «

Elin Boardy tänkte att hon skulle skriva en historisk roman när hon väl var en etablerad författare. Det blev inte som hon tänkt sig. 

När jag gick på skrivarlinjerna på Skurup och Nordiska folkhögskolan skrev jag samtidsnoveller. Några av dem skickade jag in till ett förlag men fick nej. Ungefär samtidigt började jag släktforska tillsammans med min mamma. Då fick jag läsa min mammas farmors journaler från när hon var inlagd på ett mentalsjukhus. ›Det här ska jag skriva om när jag blir en riktig författare‹, brukade jag säga. Men till slut blev jag trött på att säga så. Jag tänkte att jag får väl ta och skriva den där boken nu istället. Det var skitläskigt till en början. Kan man göra så, tänkte jag först. Det kändes konstigt att debutera med en historisk roman. Jag hade en bild av att endebutroman oftast var samtidsskildring eller en uppväxtberättelse.

Min debutroman Allt som återstår handlade om lantbrukare i Bohuslän i början av 1900-talet. Sen skrev jag om 1940-talets Malaysia i Mot ljuset. Mary Jones historia var en vidarediktning på Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Och min nya roman utspelar sig på 1300-talet. Jag har älskat digerdöden sen jag var liten men det kändes läskigt att skriva om någonting som utspelade sig för så längesedan. Det var förstås mer jag inte visste om tiden och platserna än när jag exempelvis skrev om 1940-talet. Jag kände att jag var på djupare vatten när det gällde researchen.

För mig är skrivandet och researcharbetet inte två olika faser utan något som sker parallellt. Jag börjar skriva och stöter jag på någonting jag måste kolla upp nöjer jag mig ofta med att sätta in hakparenteser och så går jag tillbaka och fyller i senare. I senaste boken kunde det handla om olika sorters mat och dryck, eller om någon skulle ha ett visst vapen. På ett ställe stod det länge just ›vapen‹ inom hakparentes. Jag vill bara komma framåt i en viss scen, i ett visst samtal, och då var det bättre att jag gjorde en markering och återkom senare. Det kunde också vara olika gatuscener som helst skulle skilja sig år. När jag kom fram till ett sådant ställe skrev jag först ›här ska det vara en gatuscen‹ och så gick jag tillbaka senare och fyllde på med detaljer.

Jag har lärt mig många konstiga saker under skrivandet, till exempel när jag skulle skriva om en avrättning. Jag har alltid tänkt att man dör omedelbart när man blir halshuggen, men tydligen kan huvudet leva i trettio sekunder. Det är ju helt fruktansvärt att tänka på! Förutom internet och facklitteratur brukar jag använda mig av vänner och bekanta med specialkunskaper. Jag har en vän som vi använde som Skattkammarön-granskare när jag skrev Mary Jones historia. Han påpekade till exempel att när de i Skattkammarön kommer till Bristol, så reser de därifrån ganska snabbt. ›Men i din roman är de där en vecka. Vill du ha det så?‹

När det gäller min senaste roman tog jag hjälp av en person som är insatt i medeltidens historia. ›Det ottomanska riket fanns ju inte än‹, kunde han påpeka. Sen hade jag skrivit om brännvin på flera ställen. Det har man väl alltid druckit, tänkte jag. Men sprit som dryck var fortfarande okänt på medeltiden, det användes bara för medicinskt bruk. Det är jättebra att någon kan upptäcka sådana detaljer åt en. För även om det är berättelsen som är det viktiga så får det inte bli skriande fel. Jag ser mig inte som någon folkbildare, men jag vill inte att Dick Harrison ska slå mig på fingrarna. Jag är lite rädd för Dick Harrison.«

»Jag använder historien som ett slags rekvisita«

Mattias Hagberg använder historien för att få människor att se världen på ett nytt sätt. Han kallar det för omvänd sci-fi.

Innan jag blev journalist och författare pluggade jag historia. Jag hade planer på att doktorera men insåg att jag inte hade det tålamod som krävdes. Intresset för historia har jag istället burit med mig in i journalistiken och det skönlitterära skrivandet.

Jag använder historien som ett slags rekvisita. Genom att göra saker skeva och lite märkliga kan man tvinga människor att tänka och känna. Min ambition är inte att romanerna ska vara trovärdiga till hundra procent, vilket dessutom är omöjligt, utan att tilta människors uppfattning en aning och få dem att se på världen på ett nytt sätt.

Det finns många föreställningar om att det finns en historia, därför är det intressant att hitta punkter där historien blir diffus och oklar. Mina böcker handlar om olika skiften. I Syndavittnet handlar det om skiftet mellan kristendom och kommunism, och drömmen om att skapa en helt ny människa. Rekviem för en vanskapt handlar om normalitet under en tid då det inte fanns några klara föreställningar om vad som var normalt eller inte. Det handlar om att hitta punkter där sånt vi tar för givet i dag inte var självklart, där det fortfarande står och väger, motsatspar som manligt och kvinnligt, normalt och onormalt, människa och natur. Alternativet skulle vara att skriva sci-fi. Man kanske kan kalla det för omvänd sci-fi.

Men det handlar absolut inte om någon sorts sanningsrelativism. Vi vet när andra världskriget började och slutade, men vi kan ha olika förklaringar till orsakerna bakom och vad det hade för betydelse för oss i dag. Vi har små bitar av fakta som vi pusslar ihop på olika sätt. Historiska fakta är inte förhandlingsbara, men historien är förhandlingsbar. Det är där konsten blir viktig. Historikern kan plocka fram källorna men författaren kan gestalta och ställa till med oreda. Börjar vi fundera på saken, inser vi snart att vi inte vet exakt vad som har hänt. Inte ens i våra egna liv.

Jag bär runt på idéer som jag vill skriva om och så plötsligt springer jag på en bra story. Här har jag berättelsen! Sen gör jag research. Jag älskar att grotta ner mig. Jag reser också. Under arbetet med Syndavittnet åkte jag till Norra Ishavets kust. Ambitionen är att skapa en trovärdig skildring, men det handlar fortfarande om romaner, inte historiska dokument. När det gäller Syndavittnet så har jag till exempel hittat på ön där allting utspelar sig. Men det skulle ha kunnat gå till så här. Tsaren tillät finnar, norrmän och svenskar att kolonisera den ryska kusten vid Norra ishavet. Det blev ett nordligt vilda västern. Gränssamhällen av det här slaget intresserar mig. I Syndavittnet har jag använt teologen Gottfrid Billings böcker för att skapa prästen Sakarias på ett trovärdigt sätt. Så har jag även jobbat i mina tidigare böcker, jag har försökt att hitta en förlaga som har varit väldigt tongivande, helst dagböcker, för att kunna skapa trovärdiga gestalter. Jag utgår ifrån verkligheten men ändrar alltid lite grann, till exempel var berättelsen utspelar sig. Annars kommer alla att leta fel.«

»Jag vill ge en sann bild av hur det var«

Gabriella Håkansson har aldrig satt sin fot i London. Men snart har hon skrivit 2 500 sidor om staden.

Jag hade skrivit tre modernistiska romaner tidigare och nu ville jag skriva någonting helt annat. Men jag visste inte vad. En dag, för tretton år sedan, satt jag på ett skittråkigt möte på författarförbundet. När mötet var slut gick jag och fikade själv. Då kom plötsligt hela berättelsen till mig. Redan då såg jag framför mig ett storverk om London på 1800-talet. Jag var euforisk, och kände att detta var den bästa idé jag någonsin fått. Jag sprang och köpte en anteckningsbok och sen skrev jag ner tolv sidor med den övergripande intrigen.

Samtidigt började jag fundera på projektets omfattning. Hur lång skulle berättelsen vara? 200 sidor? 400? Så långt hade jag aldrig skrivit förut. Sen insåg jag att det skulle behövas tusentals sidor. Hur skulle jag sälja in det till förlaget? Med ett så stort projekt visste jag att jag skulle vara tvungen att ha med dem på tåget redan från start.

Så jag gjorde pärmar med synopsis och vad för slags information som skulle vara med i varje kapitel. Jag gjorde även en storyline på tre meter som jag satte upp på väggen. Sen åkte jag med en pärm till Bonniers för att pitcha projektet. Det är nog inte så vanligt att skönlitterära författare pitchar in böcker, men jag ville ju skriva en serie böcker på 2 500 sidor och kände att jag bara måste få ett okej och ett kontrakt innan jag satte igång på allvar. Jag flög upp till Stockholm och berättade om boken och mina idéer på ett möte för Jonas Axelsson och Stephen Farran-Lee. De checkade av hur kommersiellt jag hade tänkt mig projektet, hur mycket jag kunde tänka mig att arbeta om, vad jag hade för visioner och så vidare. Och jag var tydlig med att det här är skulle bli en litterär roman och inte en mallad grej à la Dan Brown men att jag ville ha stöd från förlaget under resans gång. Och Stephen gillade idén jättemycket, antog boken och så började vi arbeta med den första delen.

Mina böcker om London hade varit mycket svårare att skriva för tjugo år sedan, före internet. Då hade jag varit tvungen att åka till England och sitta i månader på något arkiv. Nu kan jag printa ut gamla tidningar som London Gazette hemma. Faktum är att jag aldrig har varit i London, och jag har inga planer på att åka dit. Jag pratade med en person som översatte en del av boken till engelska, och frågade henne om jag borde åka dit. ›Nej, gör absolut inte det‹, sa hon. ›Din bild av 1800-talets London är så levande, men den kommer att raseras om du åker dit i dag.‹

Att göra research är den lustfyllda delen av arbetet. Och ju mer man kan, desto friare blir man. Mycket av det jag skriver är jag sanslöst fascinerad av. Jag hade samlat material om sällskapet Dilettanti i flera år innan jag visste att jag skulle skriva om dem. En sak som kan vara krångligt är att hitta bra namn till romanpersonerna. Det finns en bok om Ostindiska kompaniet, med tre sidor namn på folk som har dömts för olika brott, som jag går till om jag behöver arbetarklassnamn. Överklassnamn är svårare eftersom de här släkterna lever kvar. Där får man vara försiktig. Men allt i romanerna är korrekt, till och med vädret, för jag vill ge en sann bild av hur det var. Jag har till och med kopierat miljöbeskrivningar och platsbeskrivningar rakt av från artiklar och historiska böcker. När det har uppstått schismer med redaktören har jag kunnat säga: ›men det står ju så. Har man läst mina böcker ska man ha lärt sig något.‹«

Inlägget Dags att skriva historia! dök först upp på Tidningen Skriva.

Två kvinnor i ljusa vindjackor spanar upp för trappan till loftplanet i den lilla bokhandeln.

– Är det fullt?

Väninnan nickar och vänder i trappan. Men precis när de gett upp hörs skrapet av stolsben från dörröppningen mellan bokhyllorna när Inês Lohr dyker upp med ytterligare två klappstolar.

– Ni får sitta här nere om ni vill, säger hon med sin lätta, tyska brytning. Anita kommer att prata högt i dag. Det hörs hit ner också.

Lohrs Pocket Med Mera har funnits på Landala Torg i Göteborg sedan 2006, och som namnet antyder är det inte bara ren bokförsäljning som pågår här. Loftplanet där författarsamtalen och föreläsningarna hålls rymmer ungefär 40 personer och började fyllas upp redan en timme innan Anita Goldmans läsning ur sin Jerusalem & jag utannonserats. En av dem som tagit plats är Jan Olsson. Han skulle egentligen bara titta in för att köpa en födelsedagsbok till sin svärdotter, men blev kvar med en kaffekopp nere vid kafédisken.

– Det är en fantastisk vitalitet i den här lilla rörelsen, så många olika sorters människor som kommer in, säger han. Visst skulle jag kunna köpa böcker på nätet, men jag är sällan ute i tillräckligt god tid med presenter, och jag går ändå hellre hit.

Inês Lohr var ingen naiv nybörjare när hon lämnade Stockholm för sin nyinköpta bokhandel för drygt tio år sedan. Hon hade drivit en studentbokhandel i flera år och visste vilka ekonomiska förutsättningar som krävdes. Tre år brukar det ungefär ta innan en ny rörelse går med vinst, och så blev det även för Lohrs Pocket Med Mera. Sedan dess har det gått runt, med en heltidsanställd, tre extrapersonal och så Inês själv.

– Men jag jobbar 85-90 timmar i veckan, konstaterar hon. När jag är i butiken kommer kunderna först. Planering, fakturor och läsning får jag ta på nätterna.

Boklådor som Lohrs i Göteborg har hård konkurrens. Dels för att folk köper böcker på nätet – Adlibris, Bokus och Amazon är jättar på marknaden som lockar med ständiga kampanjer, ett enormt utbud och smidiga beställningslösningar. Dels för att läsarna långsamt håller på att förvandlas till lyssnare. Ljudbokstjänster som Storytel och Nextory är fortfarande småttingar sett till den totala bokkonsumtionen, men de växer snabbt. Förra året fördubblade Storytel sin omsättning jämfört med föregående år. Enligt en rapport om den svenska bokförsäljningen tappade den fysiska bokhandeln fem procent av sin försäljning förra året, jämfört med året innan. Även om försäljningstappet skedde efter ett par års försiktig uppgång har många boklådor tagit stryk. Framför allt under det rekorddåliga året 2009 då mer än varannan bokhandel gick med förlust, enligt branschtidningen Svensk Bokhandel. Och det är inte bara de små, oberoende boklådorna som kämpar i motvind.

Sveriges största bokhandelskedja Akademibokhandeln har 107 butiker. Även om många betraktar Akademibokhandeln som en jätte, med centralstyrt sortiment och likriktat utbud, har de faktiskt också tvingats genomgå ett stålbad. För fem år sedan genomfördes en stor omläggning som bland annat innebar att ett antal olönsamma butiker lades ned.

Emma Samuelsson är butikschef på Akademibokhandeln på Kungs­gatan i Göteborg. Hon ser positivt på framtiden trots den nya, strama verkligheten.

– Jag är övertygad om att läsarna vill ha oss kvar. Men det är klart att vi måste särskilja oss från näthandeln, säger hon.

Ett sätt att göra det är att fokusera på sådant som näthandeln faktiskt inte kan konkurrera med – det personliga mötet. För strategiomläggningen innebar inte bara nedläggningar, utan också ett förändrat fokus. Bland annat breddade Akademibokhandeln sortimentet och lät de anställda gå säljutbildningar för att bli vassare i mötet med kunderna. För de butiker som klarade sig finns nu en försiktig optimism, och en ambition att faktiskt satsa på ett brett utbud av litteratur.

Det är en tisdagseftermiddag och ungefär tio kunder är utspridda på butikens två våningar. På övervåningen ligger ett kafé i en avskild del av butiken. Före och efter butikens öppettider är det en perfekt plats för författarsamtal och uppläsningar.

– Häromdagen hade vi Katherine Webb här, berättar Emma Samuelsson.

– Hon drog en del folk och det var ett jättetrevligt samtal. Men det kom mer folk här när vi hade en fransk författare på besök. Det där är svårt att förutspå. En halvstor brittisk romanförfattare kan gå halvbra, medan en smal bok om trädbeskärning kan dra jättemycket folk.

Vanligtvis hör förlagen av sig med förslag på författare till Akademibokhandelns centrala eventavdelning, som sedan planerar in samtal i butikerna. Men ibland anordnar butikerna samtal på eget bevåg och därför kan det som färsk författare finnas en poäng i att komma in och presentera sig. Det händer att enskilda författare lyckas sälja in ett författarsamtal i sina lokala butiker.

– När jag jobbade i butiken i Frölunda hade vi till exempel västkustförfattaren Anna Ihrén på besök. Hon kom in och presenterade sina böcker själv. Det kändes intressant för oss eftersom de handlade om Västkusten, och så var Anna en härlig person. Annars försöker vi ofta ha ett bra tema för våra samtal. Runt påsk kör vi påskekrim, runt jul är det böcker som gör sig som presenter, till åttonde mars bjöd vi in författare som kunde prata om kvinnokampen.

Vi avbryts av en kund som behöver hjälp. Jonas Olsson letar efter något att ge i present till en 19-åring som är på väg ut i livet. Emma Salomonsson förhör sig om presentmottagarens intressen, och visar sedan Jonas Olsson mot klassikerhyllan. Han spejar över hyllorna med de utvalda representanterna för litteraturhistorien.

– Det blir nog Svensk poesi, säger han slutligen och plockar ner en tjock samlingsvolym. Jag är själv poesiintresserad.

Ibland tar det inte längre tid än så, andra gånger fastnar personalen i långa samtal med kunderna. Bokhandeln är mer jämlik än andra butiker på det sättet, menar Emma Salomonsson, som själv arbetat i klädbutik tidigare. Personalen ger tips till sina kunder, men får ibland också tips om sådant som kunderna läst. Sådant påverkar även vilka böcker som får synas i butiken. En bok som man har pratat om på något sätt, i fikarummet eller ute på golvet, har större chans att få breda ut sig i hyllan med framsidan utåt.

– Vår personliga smak påverkar vilka böcker som får synas lite extra. Och så har vi våra tipslappar, så klart.

Tipslapparna är personalens sätt att lyfta fram sina egna favoriter och guida i det stora utbudet. Det kommer in mängder med nya böcker varje vecka. Vissa försvinner helt enkelt i mängden när de kommit ut i hyllorna, menar Emma Salomonsson.

– En författare som varit inne och pratat med oss om sin bok, eller skickat ett läsexemplar till oss, har större chans att få den framlyft. Det handlar ju om vilka böcker vi har en chans att se, eller själva blir intresserade av att läsa.

Vid ingången till butiken står en stor hylla med böcker uppställda en och en, med framsidan utåt. Vissa av dem har en tipslapp utstickande under sig. Johannes Anyurus senaste roman har en, liksom Caitlyn Jenners självbiografi, men också den i Sverige mer okända Hanya Yanagiharas Ett litet liv. Och det spelar roll.

– Vi ser att böckerna vi tipsar om säljer bättre, så är det, säger Emma Salomonsson. Det innebär också att vi har chans att lyfta fram dem som inte är självklara bestsellers. Det är därför bokhandeln är så viktig.

För storsäljarna finns förstås även på Akademi­bokhandeln. De säljer också pennor, pussel och pärmar för att hålla kommersen rullande, och även om personalen har visst inflytande styrs ungefär tjugo procent av butikens yta av centralt bestämda kampanjer. Inköpen är också till stor del centralstyrda. Det är priset man får betala för tryggheten det innebär att tillhöra en stor kedja. Personalen kan inte fritt välja vad de vill.

Det kan däremot Inês Lohr på Lohrs Pocket Med Mera. Hon utformar sina kampanjer själv. Även om de stora kedjornas strategier för att möta den nya tuffa verkligheten delvis är desamma som de små boklådornas, är relationen till kunden själva grunden för en oberoende boklådas överlevnad. Inês Lohr driver flera bokcirklar och anordnar regelbundet uppläsningar och seminarier på sin loftvåning ovanför de noggrant kurerade bokhyllorna. Hon har blivit en profil i bokgöteborg, känd som en kunnig och engagerad idealist – en riktig eldsjäl.

Det händer att författare kommer in med sina egna böcker och frågar om hon vill ta in dem, och kanske anordna ett boksamtal. Men även om hon vill ha ett brett utbud, tar hon inte in allt. Hennes kvalitetskrav är höga.

– Om det är en helt ny författare vill jag veta mer om boken, om innehållet passar min kundkrets, om den är professionellt gjord med bra layout, ordentliga radbrytningar och så. Jag vill alltid kunna läsa eller i alla fall skumma igenom en bok innan jag tar in den.

Inês vänder sig om och pekar på en kvinna som precis slagit sig ner i en soffa bakom oss.

– Catharina Miller här är ett exempel. Hon är kund här och kom in med sin bok På spaning ­efter berömda skrivbord. Det ledde till att hon fick göra en mycket välbesökt läsning här.

Bokköparna på Lohrs Pocket Med Mera har en viss smak. Det ska vara välskrivet och gärna ha lite djup. Inês skannar flitigt av tips på Goodreads, recensioner i såväl svenska medier och bloggar som New York Times litteratursidor, och håller tät kontakt med förlagen. Hon gör egna kampanjer och plockar gärna in lokala författare. Konkurrensen från internetbokhandlarna, dagligvaruhandeln och lyssningstjänsterna har hon inte märkt av i någon större utsträckning.

– Jag hade en kund som kom in och frågade efter Lapidus senaste. Han hade sett den på ICA, men köper den hellre av mig. Vad gäller e-böcker tror jag att vi kan existera parallellt. Ibland vill man läsa i en pappersbok, ibland på platta.

Inês har inte tid att prata mer. De sista kunderna måste få hjälp, fler stolar plockas fram, en låda till med exemplar av Jerusalem & jag lyfts upp från lagret. En kvinna som precis kommit in ber om ett exemplar.

– Köpte inte du den i går? undrar Inês när hon lämnar över boken.

När klockan är några minuter över halv sju klättrar Anita Goldman till slut upp på en hög pall framför sin publik. Hon försöker hitta ett sätt att sitta halvt vänd utåt så att det tiotal personer som sitter nedanför också ska höra, och lyfter upp sitt eget vältummade exemplar av boken.

– Jag skulle vilja inleda med att säga att jag är väldigt glad över att vara här, i en sådan fin butik, säger hon. Fortsätt köpa böcker i bokhandeln så att sådana här ställen får finnas kvar.

 5 boklådor som är värda ett besök

Bertrands Livreiros, Lissabon, Portugal. 
Bertrands är i dag en av Portugals största bokhandelskedjor, och deras första filial är denna lilla butik i centrala Lissabon som slog upp portarna redan 1732. Tyvärr tvingades den flytta efter jordbävningen 1755, men sedan dess har den legat på samma plats.

Söderköpings Bokhandel & Antikvariat, Söderköping.
Sveriges äldsta bokhandel har funnits i samma lokal sedan 1815, då Sven Matthias Theodor Cederborg byggde bokhandelshuset på Storgatan 7. Antikvariatet i samma lokal har bara funnits i ett par år, och hjälper de nuvarande ägarna att hålla nere priserna på böckerna.

Boekhandel Selexyz Dominicanen, Maastricht, Nederländerna. 
I den gamla katolska kyrkan från 1294 sträcker sig bokhyllorna långt upp mot de gotiska valven. Efter att ha fungerat som ett lager för allt från Napoleons krigsmateriel till gamla cyklar, renoverades kyrkan till en bokhandel 2005.

Librería El Ateneo Grand Splendid, Buenos Aires, Argentina. 
På 20-talet var detta ett av Argentinas mest grandiosa filmpalats, med italienska fresker i taket och tunga, röda draperier. År 2000 togs byggnaden över av ett bokhandelskonsortium, och långa rader bokhyllor tog plats på första parkett.

Bart’s Books, Ojai, Kalifornien, USA. 
Världens största utomhusbokhandel, som började med en blygsam hylla 1964. Liksom då har många av böckerna fortfarande inget fast pris – du betalar vad du själv tycker är rimligt.

Inlägget Länge leve boklådan! dök först upp på Tidningen Skriva.

Jag minns ljudet från min pappas knappande på skriv­maskinen. Han satt och kämpade med en bok, men det brydde jag mig inte särskilt mycket om. Nej, för mig hade ljudet en annan betydelse: jag kunde be om i princip vad som helst. Får jag titta på film? Får jag äta glass? Får jag sova över hos en kompis? Ja. Ja. Ja. Allt för att pappa så snabbt som möjligt skulle kunna undanröja detta störande moment (mig) och få fortsätta koncentrera sig på skrivandet.

På många sätt är författare och förälder inkompatibla roller. Att skriva kräver koncentration, tid och möjlighet att få arbeta ostört. Gärna med tillräckligt mycket sömn i kroppen. Barn har en tendens att ställa sig i vägen för just det, inte minst under småbarnsåren. Nobel­pristagaren Alice Munro har i en intervju berättat att hennes barn fått lida på grund av hennes yrkes­val. »När min äldsta dotter var runt två år, kom hon till mig där jag satt vid min skrivmaskin, och jag sjasade iväg henne med ena handen samtidigt som jag skrev med den andra«.

Också Doris Lessing har sagt sig vara dåligt lämpad för att uppfostra sina två barn. »Det finns inget tråkigare för en intelligent kvinna än att tillbringa ändlösa mängder tid med småbarn«. Säkert finns de som i tysthet håller med. Vissa författare har därför valt att vara barnlösa, för att kunna ge skrivandet och konstnärskapet fullt utrymme. En sådan är David Nyman, frilans­skribent för bland andra Aftonbladet kultur, som i höstas debuterade med romanen Nerverna.

– Jag har aldrig förstått dem som klarar av att kombinera ett familjeliv med ett konstnärligt yrke. Barn ska ju komma i första hand. Om man dessutom är konstnär så måste konsten också få komma i första hand, tycker jag i alla fall. Det blir en fullständigt olöslig ekvation där det kommer att uppstå konflikter. Jag tar föräldraskap på så stort allvar att jag hellre väljer bort det än misslyckas med det.

David Nyman är uppväxt med gifta föräldrar, i en arbetarklassmiljö där en framtida familj var något självklart. Hans närmsta granne och klasskompis blev ihop med en tjej i samma klass. I dag är de gifta och har flera barn. Själv förutsatte David att han skulle ha minst två barn, och hade till och med funderat på namn (vilka vill han inte avslöja). Det var helt enkelt så man gjorde. Att han senare kom på andra tankar, berodde framför allt på att han som vuxen förstod att det fanns andra sätt att leva på.

– Det har mycket med självbild att göra, när jag växte upp trodde jag knappast att jag skulle kunna bli konstnär. Men så upptäckte jag att det fanns något annat av värde, något som konkurrerade med ett traditionellt familjeliv. Jag tror att lejonparten av mänskligheten skaffar barn för att de upplever att det är syftet. Men har man ett annat syfte, så blir kanske ifrågasättandet större.

Och nog skulle hans liv i dag vara svårt att kombinera med småbarnstillvaron. Han har en oregelbunden skrivprocess, känner stort motstånd och behöver mycket tid. Bäst arbetar han i olika europeiska städer, på en bar eller ett café där rökning är tillåten. När vi hörs över telefon har han nyss varit i Paris och meddelar att han just fått till en riktigt bra gruppsexscen som förhoppningsvis dyker upp i nästa bok.

Om han mot förmodan skulle få ett barn att ta hand om är han tveksam till om han skulle kunna fortsätta med skrivandet.  Med barn skulle han bli tvungen att fokusera på brödvinnande jobb, och då ha ännu mindre tid till att övervinna motståndet.

– Jag har en kompis som också skriver, och som har två barn. Han säger att när livet kräver att man är effektiv så blir man det. Men jag vet hur hans liv ser ut och det skrämmer mig. Det är ­väldigt låst – varje sekund är schemalagd, och det finns mycket lite utrymme till improvisation.

Skulle det bli bättre litteratur om folk skaffade färre barn?

– Ja, absolut. Sedan säger jag inte att folk gör fel som väljer att skaffa barn. Men rent krasst skulle det bli bättre böcker.

En annan anledning till att David Nyman inte vill bli förälder är att han, om han skulle försöka fortsätta skriva, skulle riskera att lägga över för stort ansvar på sin partner. Och så har det definitivt sett ut i historien. Kombinationen barn och författarskap har sällan varit något problem för männen. De har kunnat lägga sin tid på skrivandet medan kvinnorna skött familjen och övrig markservice. Exempelvis Charles Dickens hade tio barn, vilket inte hindrade honom från att bli en av världshistoriens mest uppburna författare. Gabriel García Márquez låste in sig med Hundra år av ensamhet i 18 månader, medan hans fru Mercedes skötte familjen och såg till att det alltid fanns whisky när makens arbetsdag var slut. Och det var innan han ens haft sitt stora genombrott.

För skrivande kvinnor var det annorlunda. ­Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jane Austen, systrarna Brontë, George Eliot och vår egen ­Selma Lagerlöf är bara några av alla de kvinnor vi kanske inte skulle kunnat namnet på om de istället lagt sin tid på barnafödande. Jenny Offill formulerar det bra i sin Avd. för grubblerier, på svenska förra året, som börjar med dessa rader:

»Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom.«

Författaren Lena Andersson tycker dock att det har blivit mycket mer accepterat även för kvinnor att bli så kallade konstnärsmonster.

– En kvinna kan bli respekterad som ett sådant, men problemet är att då är man bara det. Man blir accepterad men under en etikett. En man har friare yta, kan vara flera saker samtidigt.

Hon menar att det nästan ses som tre kön: man, kvinna och kvinna utan barn. Själv har hon tidigare skrivit om att inte vilja bli förälder, bland annat i en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter 2013. Texten publicerades också i antologin Ingen mamma, där ytterligare elva kvinnor, flera av dem skrivande, delade med sig av sina erfarenheter av att välja ett liv utan egna barn.

Många av dem vittnar om hur de bemötts med antingen ömkande eller provocerade påståenden och frågor. »Du har nog bara inte träffat den rätte än.« »Men kommer inte livet kännas lite … menings­löst?« »Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?« »Är det inte själviskt att bara leva för sig själv, och inte för någon annan?«.

– Frivilligt barnfria kan nog provocera för att de bryter sig ut ur en föreskriven mall om vad det innebär att vara människa. Det kan upplevas som märkvärdigt och kanske arrogant att inte göra det man »ska«. Jag tror att det är där det ligger, säger Lena Andersson.

Själv har hon dock fått ta emot ganska få reaktioner på sin frivilliga barnlöshet. Möjligtvis en klapp på axeln, som när en äldre herre frågade Lena om hon hade barn. När hon svarade nej, försökte han trösta med ett: »inte än«.

– Men för mig var det inte laddat och jag sa att, »nej, jag är 40 år så det är nog inte aktuellt«. Annars har jag faktiskt inte fått särskilt mycket frågor om det. Jag vet inte om jag utsöndrat något som gjort att folk inte vågat det…

Hon funderar lite.

– Men det har hänt förstås. Någon gång har jag känt mig provocerad, som när en äldre kvinna sa att »jo, men det vill alla«. Hon godtog inte min känsla och det var lite tröttande och tungt att inte bli trodd. Det är alltid jobbigt när folk tror sig veta vad man tänker. Det är en sorts övergrepp varje gång.

För Lena Andersson var det inte ett val att inte skaffa barn. Hon beskriver det som att hon bara fortsatte leva som hon alltid gjort. Att tvärtom ens överväga att försöka få barn hade krävt ett oerhört beslut. Dels handlar det om att hon absolut inte kunde se sig själv som förälder, som någons mamma. Men visst hänger det också ihop med hennes skrivande liv.

– Jag är frilansarbetare och under de aktuella åren var det väldigt olika hur det såg ut med inkomster. Jag skulle inte ha vågat leva ett så osäkert liv om jag hade haft barn. Men det handlade framför allt om själva skrivandet och läsandet i sig, att få koncentrera sig och helt sjunka in i sitt.

Något som hon i efterhand har förstått stärkte henne, var när hon i 25-årsåldern arbetade som redaktör för tidningen Tecknaren. Hon mötte då åtskilliga barnboksillustratörer som inte hade barn. Istället ägnade de sitt liv åt skapande, i detta fall just för barn. Hon nämner namn som ­Gunilla Kvarnström, Gunna Grähs och Anna Bengtsson.

– Det är jättemånga kvinnliga barnboksillustratörer i Sverige som inte har barn, det är verkligen ett mönster. De lever för sitt skapande men kallas nog aldrig karriärister, för en barnboksförfattare kan inte kallas det.

Vad Lena Andersson pratar om är förstås vikten av förebilder som kan visa på olika sätt att leva. I ett samhälle där den som vill bli förälder aldrig behöver förklara varför, medan den som inte gör det får mängder av frågor, finns förstås risken att man gör ett val baserat på omgivningens förväntningar. I värsta fall kanske man till och med ångrar sitt val – och sina barn. I den uppmärksammade boken No kid – 40 skäl att inte skaffa barn ville den franska författaren Corinne Maier, själv tvåbarnsmamma, ta bort tabut kring att ifrågasätta barn som meningen med livet.

»Om jag inte hade fått barn skulle jag nu vara på väg jorden runt för pengarna som jag har tjänat på mina böcker. Istället är jag hänvisad till mitt hem där jag lagar mat, måste stiga upp klockan sju varje morgon hela veckan, hjälpa till med fruktansvärt enfaldiga hemläxor och köra tvättmaskinen. Och allt detta för barn som betraktar mig som sin piga. Det finns dagar då jag ångrar mig, och det vågar jag säga.«

Betyder detta att alla de som har eller vill ha barn inte lämpar sig som författare? I Det är natten citerar Karolina Ramqvist, mamma till tre barn, Virginia Woolf som sa att de kvinnor som blev betydande romanförfattare var kvinnor som inte hade barn. Trots att det ser annorlunda ut i dag, och många åtminstone försöker leva i en jämställd parrelation, kände Ramqvist av denna kritik. Detta kopplar förstås till synen på konstnären som det ensamma geniet, och att riktigt bra skapande enbart kan bli till när man totalt tillåts gå upp i sin konst. En av världens just nu största konstnärer, Maria Abramović, har i intervjuer berättat att hon gjort tre aborter och att hon anser att barnafödande är anledningen till att kvinnor inte är lika framgångsrika som män i konstvärlden. För detta uttalande har hon dock fått mothugg från dem som menar att hon går med på förlegade patriarkala strukturer där kvinnor inte tillåts kombinera föräldraskap och konstnärskap.

Karolina Ramqvist kommer i sin bok sedan fram till att det inte är barnen som hindrat hennes skrivande, utan männen i hennes liv. Min egen far började skriva efter att han blivit förälder – först då började han inse värdet av sin egen tid och ta tillvara på den. Själv skriver jag denna text när min 16 månader gamla dotter somnat, eftersom hennes dagmamma är sjukskriven och jag får ägna mina arbetsdagar åt att baka sandkakor och läsa sagor.

– Det finns förstås många skrivande människor som har barn, som skriver när de kan. De jobbar när barnen gått och lagt sig istället för att titta på TV. Andra kanske inte orkar det. Men då är det inte själva barnen som är problemet, utan hur vi hanterar vår egen tid, säger psykologen och författaren Liria ­Ortiz.

Hon menar att stora saker som händer i våra liv, att ha eller inte ha barn, att ha eller inte ha ett hus, inte i sig innebär hinder. Barn kan vara en stor källa till känslor som ger hjälp i skapandet. Men de kan också vara en belastning, om man känner att man blir tömd på känslor och tid. Då är det dock inte barnen i sig som är anledningen, utan med vilka redskap man hanterar situationen.

– Problemet är att vi har krav på att det vi skapar måste vara perfekt. Men om man tar det för vad det är, tar tillvara på de minuter man har och tänker att man kan bättra på det senare, då behöver man inte förlora den kreativa processen. Men då måste man förändra sitt sätt att se på skrivandet. Att det inte måste handla om att gå in i ett visst tillstånd som behöver väldigt mycket tid.

Kanske kan det till och med vara så att barn inte måste vara något som ska hanteras, utan också kan förbättra författarskapet. Den brittiska författaren Amanda Craig går så långt som att påstå att de författare som har barn skriver bättre än de utan. I en artikel i The Telegraph skrev hon: »Att sätta dig själv sist är en av de bästa sakerna som kan hända med en författare/ … /att gå genom denna ring av eld förändrar dig och ger en djupare förståelse för den mänskliga naturen.«

Hon skriver vidare att anledningen till att så många samtida kvinnliga författare skriver om just moderskapet är för att det är nytt territorium – de stora kvinnliga författarna utan barn hade inte upplevt det, och kunde därför inte skildra det. Föga förvånande väckte artikeln mycket kritik, inte minst eftersom den publicerades angående den barnlösa Maeve Binchy som just avlidit, och sågs som en förminskning av hennes sätt att leva och skriva.

När det kommer till barn och familjeliv verkar det svårt att göra rätt. Väljer du bort barn är du en egoistisk förvuxen tonåring. Väljer du å andra sidan att ägna dina barn mycket tid, åtminstone som kvinna, motarbetar du jämlikhetskampen och rätten till en karriär.

– Själv skulle jag önska att barnlöshet blir ett reellt alternativ, men utan att det blir en kamp mellan de olika valen. Det behöver helt enkelt finnas fler accepterade sätt att leva på, säger Lena ­Andersson.

Inlägget Boken eller barnen? dök först upp på Tidningen Skriva.

Förläggaren Lawen Mohtadi talar lugnt och eftertänksamt. Men hon behöver inte fundera, utan kan redan på volley rada upp ett antal exempel på aktuella reportageböcker värda att lyfta fram. För utbudet är stort i dag. Det finns sådana som skildrar personliga erfarenheter, sådana som tar itu med stora skandaler. Böcker som följer långsamma skeenden, böcker som tar sig an komplicerade ämnen. Det finns en vidd, säger hon, och många möjligheter för den som längtar efter att skildra verkligheten.

– Hela dokumentärgenren är väldigt dynamisk just nu. Reportaget som form utvecklas hela tiden. Författare tänjer ständigt på gränserna för hur de kan berätta dokumentärt.

Hennes förlag Natur & Kultur har en stark tradition av litterära reportageböcker. Lawen Mohtadi betraktar det som en stark genre, säger att läsarna uppfattar dem som ett förlag som står för den här sortens böcker. Många av författarna som ger ut reportageböcker hos Natur & Kultur har – liksom Lawen Mohtadi själv – journalistbakgrund. I dag är det det vanligaste, men det händerockså att skönlitterära författare får lust att skriva något dokumentärt.

– Vad journalistiken har, och vad som gör den så fungerande, är den grundläggande metoden med källor. Det är hela grundfilosofin med journalistik: att ha pålitliga, verifierbara källor. Det är viktigt att ha med sig om man kommer från en skönlitterär bakgrund och vill skriva mer dokumentärt eller samhällsgranskande, säger Lawen Mohtadi.

För utan källor riskerar berättelsen att bli spekulativ, och författaren kanske inte har den kontroll över berättelsen eller de belägg som krävs för ett läsarlöfte om att »berättelsen är sann«. Det, menar hon, gäller framför allt det renodlat journalistiska reportaget. Men inom genren reportage ryms många olika stilar, grepp och tillvägagångssätt. Vissa skeenden eller ämnen är mer tillgängliga för de som har en mer litterär bakgrund. Hon tar som exempel det litterära reportaget När reglerna slutat gälla, där författaren Ariel Levy skrivit en filosoferande och existentiell bok som bottnar i en väldigt personlig händelse – ett sent missfall.

Sådana bokprojekt kan ligga närmare till hands för skönlitterära skribenter, tror Lawen Mohtadi.

– Alla reportageböcker behöver inte bygga på tunga granskningar. En bok kan också vara en skärva av vår vardag, vår verklighet, det långsamma livet. Böcker som inte beskriver en konflikt så tydligt, utan mer vardagsnära händelser.

Att reportaget just nu präglas av experimentlusta, och dessutom står högt i kurs, skapar förstås spännande förutsättningar för den som vill närma sig genren. Själva förändringen beror på flera saker, men Lawen Mohtadi drar bland annat paralleller till hur det dokumentära berättandet i tv-serier, dokumentärfilmer och poddar ser ut.

– Hela TV-seriedominansen har verkligen influerat reportaget. Tänk bara på Bosse Lindqvists dokumentärserie om kirurgen Macchiarini, där var berättargreppen starkt präglade av ett fiktivt berättande, säger Lawen Mohtadi.

Anna Jungstrand, litteraturvetare vid Stockholms universitet, säger samma sak. Också hon jämför med dokumentärfilmstrenden, säger att det där hänt ännu mer under de senaste tio–femton åren, och tror att det påverkar vårt sätt att betrakta det skrivna reportaget. Och hon säger att vi befinner oss i en period då det litterära reportaget förändras på ett ganska omvälvande vis.

– Det är svårt att beskriva det eftersom vi troligtvis befinner oss mitt i den här utvecklingen, men jag skulle tro att den här tiden i efterhand kommer att ses som speciell, säger hon.

En av de saker många författare och skribenter brottas med är förhållandet till sanningen. För var går egentligen gränsen? Hur stora friheter kan man som författare ta sig? Anna Jungstrand har i sin forskning intresserat sig särskilt för relationen mellan dokumentära och skönlitterära genrer under 1900-talet, och har bland annat skrivit avhandlingen Det litterära med reportaget: om litteraritet som journalistisk strategi och etik (2013). Under arbetet med avhandlingen märkte hon att funderingar kring fakta versus fiktion, och kring objektivitet, funnits hos de flesta som skriver reportage. Många frågar sig: Vem är jag, och hur färgar det den text jag skriver?

– Att skriva ett reportage handlar om att som skribent ställa sig någonstans och betrakta verkligheten. För den som vill gå från skönlitterärt skrivande till att skildra verkligheten är det viktigt att hitta sig själv i det där, att tänka igenom hur man vill hantera objektiviteten.

Frågeställningen är gammal. För även om långa berättande reportage ibland beskrivs som en ny trend, som en motvikt till klickjakt och snabba nyheter, är det långt ifrån ett nytt fenomen. Det moderna reportaget som form föddes i början av 1900-talet. Då började skribenter både i Sverige och utomlands att arbeta med de litterära tekniker som skapar ett reportage: gestaltning, meningsbärande miljöbeskrivningar och skildringar av längre skeenden genom att använda scener.

Ett av de tidigaste svenska exemplen på reportageböcker är Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor, som gavs ut 1914. Som ung och driven reporter tog Ester Blenda Nordström arbete som piga på en gård, utan att avslöja att hon planerade att skriva om det. Hon beskrev sedan sina upplevelser i ett antal reportage som alltså finns att läsa i En piga bland pigor.

I Sverige och Norden såg reportagetraditionen under 1900-talet annorlunda ut jämfört med övriga västvärlden. Här fanns en stark tradition av arbetarlitteratur och det var i stor utsträckning arbetarförfattare som skrev reportagen. Det svenska reportaget bottnar därför ofta i skönlitteratur, till skillnad från i exempelvis USA. Författarna rörde sig ofta med lätthet mellan genrerna och skrev både fiktion, reportage och rena nyhetsartiklar.

– Ivar Lo Johansson och Stig Dagerman är exempel på erkända författare som också arbetade som journalister. För många författare var reportaget ett slags brödskriveri. Du fick pengar för att skriva för en tidning, och det ansågs därmed inte lika fint som den litterära, höga stilen. Den distinktionen finns inte riktigt kvar i dag, reportaget har en högre status, säger Anna Jungstrand.

Det finns perioder då det svenska reportaget som form förändrats och utvecklats särskilt mycket. 1960-talet var en sådan tid. Många författare hade tröttnat på det modernistiska, mer experimentella sättet att skriva och längtade efter ett mer realistiskt perspektiv.

– Det hade delvis med politisk medvetenhet att göra, och det nya sättet att skriva var både influerat av new journalism och det politiska gräsrotsarbetet i Sverige. Författare tyckte inte längre att det kändes legitimt att fluffa runt i någon sorts poetisk rödvinsflum utan ville ge sig ut och arbeta med verkligheten. Där blev en författare som Per Olov Enquist väldigt viktig. Sara Lidman och Jan Myrdal är andra exempel.

De rörde sig någonstans mittemellan, strävade efter ett dokumentärt skildrande men landade snarare i fiktion, eftersom målet var att berätta en egen historia men också försöka säga något om en faktisk verklighet. Så här skrev Per Olov Enquist i förordet till Legionärerna (1968):

»Detta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen ›roman‹ förefaller något stötande, kan den ersättas med ›reportage‹ eller ›bok‹. Jag har försökt att ända in i små och betydelselösa detaljer hålla mig exakt till verkligheten: har jag misslyckats beror det mer på oförmåga än intention.«

Boken har kallats för »ett mästerverk inom den dokumentära litteraturen« men själv tvivlade Per Olov Enquist över sin förmåga att beskriva sanningen. Detta tvivel gav han också uttryck för i förordet. »Min avsikt var att ge en helt objektiv och exakt bild av denna i svensk samtidshistoria helt unika politiska affär. Jag har, som kommer att framgå, misslyckats med att ge en objektiv bild«, skriver han.

Legionärerna öppnade upp för ett nytt sätt att skriva dokumentärt. Det menar Anna Jungstrand.

– Boken är både reportage och essä, både historieskrivning och någon form av dokumentär berättelse, och i förordet resonerar ju Per Olov Enquist själv kring vad det egentligen är han skrivit. Är det ett reportage? Eller fiktion?

Per Olov Enquist var tongivande för den tidens reportageform. Och i dag, när sanningshalten och objektiviteten i dokumentära skildringar allt oftare ifrågasätts, har hans efterföljare fått bli allt tydligare med vad de faktiskt skriver – och hur de går tillväga. Ett exempel är journalisten och författaren Åsne Seierstad, som varit minst sagt inflytelserik. Till skillnad från Per Olov Enquists reservationer, har hon – kanske på grund av den kritik hon fått – varit tydlig med att hon skriver helt och hållet dokumentära böcker. Förra året gavs hennes Två systrar ut, en reportagebok om radikaliseringen av unga muslimer i västvärlden. På bokomslaget i Albert Bonniers översättning står det med svarta versaler »ETT REPORTAGE«. Efter ett uppslag med en grå karta över Syrien, inleds författarens förord:

»Det här är en dokumentär. Boken är baserad på vittnesmål. Scenerna har byggts upp utifrån vad de som var med har berättat. Somliga scener finns det flera vittnen till, andra har bara en berättare. Beskrivningarna av en persons tankar bygger på vad personen har sagt att han eller hon tänkte i den givna situationen.«

I ytterligare några passager beskriver Åsne Seierstad hur hon gått tillväga, och hänvisar slutligen till sitt efterord som rymmer en mer omfattande genomgång av hennes arbetsmetod. Målet tycks vara att göra det glasklart för läsaren att boken är ett reportage – inte fiktion.

Men alla resonerar inte med samma tvärsäkerhet. För oavsett vilket material författaren fått fram, är nästa fråga hur det ska presenteras – med vilken stil och i vilken form. Det kan ha stor betydelse för vilken sorts bok det sedan faktiskt blir.

Peter Fröberg Idling är författare, journalist och utbildad jurist och gav 2006 ut Pol Pots leende: om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja. Boken har beskrivits som en reportagebok, men i dag menar Peter Fröberg Idling att den kanske snarare borde benämnas som en essä. För medan en dokumentär journalistisk bok rimligen bör reda ut så många frågetecken som möjligt, resonerar han, förblir en rad frågor obesvarade i Pol Pots leende. Och Peter Fröberg Idling insåg redan tidigt i sin skrivprocess att boken inte kunde göra anspråk på att berätta en »sanning«.

– Alla reportage är på ett vis subjektiva. Pol Pots leende är ett förslag på en historieberättelse. Av samma material hade någon annan kunnat sammanställa en helt annan sorts bok. Men jag upplever den som sann utifrån mitt sätt att se.

Peter Fröberg Idling började skriva Pol Pots leende då han gick på Biskop-Arnös författarlinje, efter att förläggaren Richard Herold frågat om han hade någon reportageidé om Kambodja, där Peter hade bott i perioder. Till en början tänkte han sno ihop en traditionell journalistisk reportagebok men när han väl började samla ihop materialet, kände han att han inte ville tvinga in det i någon traditionell dramaturgi. Dessutom: ju mer han grävde i historien, desto mer komplex och fragmentarisk framstod den.

– Jag tänkte flera gånger att jag hade förstått vissa saker om det kambodjanska samhället, begripit olika sammanhang, bara för att ett halvår senare inse att det var fel. Det blev till en insikt om vad kunskap verkligen är. Vad kan man veta och vad kan man inte veta? Jag kan vara säker på att X och Y träffades sommaren 1980 för att tala om ett visst ämne men förstod de innebörden av mötet? Hur länge talade de? Vad var det för väder? Sådant kan jag inte alltid veta, så jag gestaltar de scenerna och det finns förstås en viss osäkerhet i framställningen.

Efter ett halvårs research och intervjuer satte han sig ner för att börja skriva, och det var då han insåg att han inte skulle kunna skriva berättelsen som han ursprungligen tänkt sig.

– Då fattade jag ett beslut, eller … det var egentligen inte mitt beslut, det fattade sig självt: materialet skulle få bestämma formen. Jag övergav också idén om att svänga ihop något, istället bestämde jag mig för att göra en riktig bok.

Under skrivprocessen hade Peter Fröberg Idling ett skönlitterärt förhållningssätt till materialet.

– Även om det är en dokumentär skildring är den presenterad med skönlitterära tekniker. Jag använder till exempel mina drömmar i boken, och den innehåller en massa små scener som vanligtvis inte finns i den här typen av böcker.

Eftersom han inte hade skrivit någon dokumentär skildring tidigare, hade han ett antal böcker han utgick ifrån. Sven Lindqvists Utrota varenda jävel från 1992, bland annat, och Ebenholts av reportagelegendaren Ryszard Kapuściński.

– Jag navigerade i mörkt och okänt vatten och hade de här böckerna som en sorts fyrar som jag tog ut kursen utifrån, utan att nödvändigtvis styra mot dem. Eftersom jag delvis skrev boken under mitt andra år på Biskops- Arnö hade jag också en handledare, Steve Sem-Sandberg, som själv skrivit flera dokumentära romaner.

Av honom lärde sig Peter att respektera den dokumentära grunden, men samtidigt inte låta den begränsa formen.

– Med det skönlitterära synsättet på verkligheten blir man en del av verket, eller verket är en del av en själv. Det är någonting annat än renodlat journalistiska texter.

Därför, säger Peter Fröberg Idling, är det klokt att inte bara vända sin granskande blick mot de saker man vill utforska – utan också mot sig själv.

Pol Pots leende gavs ut för elva år sedan, i början av en tid som många beskriver som starten på ett uppsving för det långa, berättande reportaget. Nu tycks de flesta eniga om att det hela inte blev en kortvarig trend utan istället rör sig om ett varaktigt intresse från både läsare, förläggare och författare.

Ett tecken på detta är nystartade förlaget Mondial, där Niklas Strömberg är förläggare. Tidigare arbetade han som journalist, och var bland annat redaktionschef och tillförordnad chefredaktör på Svensk Bokhandel och nyhetsreporter på Aftonbladet, innan han i våras startade Mondial ihop med två vänner med förlagsbakgrund. Deras utgivning kommer till största delen att bestå av sakprosa, bland annat reportageböcker. Tidigare i höstas släppte de journalisten Stefan Lisinskis bok Att ta ett liv om den mordanklagade – och numera friade – Kaj Linna. Boken beskrivs som »ett svindlande reportage i bästa true crime-anda«, och Niklas konstaterar att just dokumentära berättelser om brott går starkt just nu – i bokform, poddar, TV-serier och dokumentärfilmer.

– Men det var inte precis så att vi gjorde en marknadsanalys av huruvida det behövdes fler sådana böcker eller inte. Snarare förde våra erfarenheter och vår bakgrund oss hit. Stefan Lisinskis journalistiska gärning är minst sagt sällsynt i sitt slag och vi kände att det är den sortens böcker vi tror på och själva är intresserade av.

Lawen Mohtadi på Natur & Kultur tror att genren reportageböcker generellt har blivit »bättre på det den gör«, delvis eftersom reportaget som sådant i dagspress, magasin och tidskrifter vässats under de senaste åren. Även om antalet långa reportage kan ha minskat, och få journalister ges möjlighet att skriva dem, är formen ändå respekterad och uppskattad. Hon konstaterar att reportageböcker ger många läsare det bästa ur två världar – både den litterära och den dokumentära.

– Jag tror att det kommer att ges ut väldigt många väldigt bra böcker i den här genren framöver, säger hon.

Inlägget Trött på fiktionen? dök först upp på Tidningen Skriva.

Det är lördag på Bokmässan och mycket folk i HarperCollins monter. Elisabeth Green från Halmstad sneglar framåt i signeringskön. Här är kvavt och trångt, hon har väntat en lång stund, och när det till slut blir hennes tur placerar hon sin nyinköpta bok på det runda ståbordet och hälsar förväntansfullt på författaren Emelie Schepp. Bakom dem tronar ett bokbord där Emelies samtliga romaner står uppstaplade – pocketböcker och inbundna böcker i rejäla tra­var, samtliga till mässpris. På en flera meter hög affsch poserar Emelie med armarna i kors, klädd i kritstrecksrandig kavaj. »Årets deckarförfatta­re«, står det i stora bokstäver.

Medan Elisabeth får sin bok signerad kikar hon på Emelie:

– Kommer du ihåg när du stod på ICA Maxi i Halmstad?

Och Emelie kommer ihåg. Det var fyra år sedan och hon hade just gett ut sin debutroman Märkta för livet på egen hand, efter att ha blivit refuse­rad, och gett sig ut på en egenkomponerad signe­ringsturné. Just den gången havererade bilen på E45:an, minns hon, så hon kom försent till signe­ringen. Ändå ställde hon inte in, och på det viset fick hon möjlighet att träffa en av sina första trog­na läsare. Nu ses de igen, fyra år senare – i ett av världens största förlags monter.

Förlagen brukar inte råda okända debutan­ter att ge sig ut på signeringsturnéer, ef­tersom risken är stor att man får stå en­sam i ett hörn och glo. Men Emelie Schepp, som inte kände till sådana gamla bokbranschsanning­ar, fick en annan start. När hon debuterade kom hon från en bakgrund inom event och marknads­föring och förstod tidigt kraften i sociala medier som ett verktyg för att nå läsare – och att vårda kontakten med dem. Med bakluckan full av böck­er flängde hon sedan landet runt, stod i mataffärer och på torgmarknader och berättade om sin bok – övertygad om att hon som okänd debutant visst kunde hitta läsare, om hon bara kunde nå dem direkt, utan mellanhänder.

Och hennes förstaupplaga om 5 000 egenutgiv­na pocketböcker sålde slut på en månad. Efter ett halvår hade hon på egen hand sålt över 40 000 böcker. Det var tydligt att de gamla reglerna inte gällde henne, och många var de förläggare som höjde på ögonbrynen.

Adam Dahlin, förlagschef på Forum, menar att hon representerar en helt ny företeelse i bran­schen.

– Om du tittar på topplistorna ser du att upp­ hovsmän med stora sociala plattformar numera är väldigt framgångsrika. Det råder det ingen tvekan om. De här drivna, entreprenöriella för­fattarna är en ny sorts författare, säger han.

Första gången han själv stötte på fenomenet var när han arbetade med Fredrik Backman 2012. Då var Fredrik Backman debutant, men hade ett stort nätverk genom sin blogg på café.se.

– Vi var skeptiska till att han skulle åka ner till Bokmässan eftersom det brukar bli ganska en­samt som debutant. Men Fredrik ville verkligen åka, och när han gjorde ett utrop på sin blogg hade han sedan köer i era timmar efter­åt. Det var en ögonöppnare, berättar Adam Dahlin.

Det som hänt, säger han, är att det i dag finns ett antal kraftfulla verktyg för att nå ut, i och med bloggar, poddar och sociala medier. Den nya gene­rationen författare hanterar verktygen med fingertopps­känsla och precision. Fenome­net ska inte blandas ihop med redan kända personer som ger ut böcker – som TV­-kockar eller kändisar som skriver egna biografier. Nej, det handlar om renodlade författare som förstått värdet i att nå sina läsare genom enträget marknadsfö­ringsarbete på gräsrotsnivå.

– I kombination med att de traditionella medierna minskar i räckvidd och inflytande, bety­der detta att du som författare kan nå dina läsare utan att pas­sera en journalists eller redak­törs öga. Vissa gör detta väl­digt framgångsrikt, säger Adam Dahlin.

Inlägget Allt för läsarna dök först upp på Tidningen Skriva.

Journalisten och aspirerande romanförfattaren Ida Therén har skrivit fem skönlitterära manus. Ännu har inget av dem publicerats.

– Jag har gråtit så mycket, säkert ett år sammantaget. Av besvikelse och ilska. Av känslan att nej, inte den här gången heller, inte i år heller.

Vi pratas vid över telefon, eftersom hon sedan en tid tillbaka bor i New York. Trafiken hörs i bakgrunden och då och då bryts samtalet. Bokdrömmarna har funnits där så länge Ida Therén kan minnas. För tolv år sedan skickade hon in sitt första manus till ett förlag, en novellsamling.

– Förlaget hörde av sig och jag fick komma på möte. Och jag kände, yeah, grattis, nu är det klart! Men så slutade förläggaren jag hade kontakt med och det blev inget.

Under fem år arbetade hon i stället med tre andra skönlitterära manus, och en av romanerna resulterade i möten med de stora förlagen. Men inte heller denna gång blev det någon publicering. Någon förläggare slutade, på ett annat förlag gavs en liknande bok ut, andra ville att hon skulle göra stora ändringar men utan att lova något.

– Alla ville att jag skulle ändra olika saker också, jag var helt lost. Jag behövde försörja mig och kunde inte lägga massa tid på redigering när jag inte ens visste vad de ville ha.

Efter alla besvikelsetårar, varför har hon ändå fortsatt att skriva?

– Jag har inget val. Hade jag haft det hade jag slutat för längesen. Men skriva är det enda jag vill, det finns inget alternativ.

Hon är knappast ensam om att gång på gång ha fått sina författardrömmar krossade. J.K. Rowling, Astrid Lindgren, Stephenie Meyer och Stieg Larsson nämns ofta när det talas om framgångsrika författare som fått kämpa för en utgivning. Vilhelm Moberg samlade på sig ett tjugotal refuseringar. En 16-årig Stephen King satte upp sitt första refuseringsbrev med en spik på väggen som något av en trofé – när han var 19 år behövde han en längre spik. 84 avvisningar blev det innan en tidning publicerade hans första novell.

Ett stort svenskt förlag kan få in ett par tusen skönlitterära manus varje år. Av dessa kanske en handfull debutanter ges ut. Ekvationen talar för sig själv, men hur stor tröst är det? För de flesta får till skillnad från Ida Therén inte ens några lektörsutlåtanden eller möten i fina kontor. »Tack, men nej tack« är det vanligaste budskapet och det sätter direkt igång tankarna – tyckte de att det var urdåligt? Läste de ens? Vad var det som inte var bra? Vad ska jag förändra? Kanske är slaget ännu hårdare för svenska författare, som till skillnad från i exempelvis England sällan använder sig av en agent utan helt själva får handskas med varje avslag.

Sören Bondeson, författare och lärare i litterär gestaltning, vet hur det känns. Hans tidiga manus resulterade i ett dass tapetserat med refuseringsbrev.

– Och det var helt rätt, det var inte bra det jag skrev.

Hur kändes det?

– Första gångerna blev jag ledsen, men sedan blev det en vanesak och då började jag inse att jag behövde förändra något. Men det tar så lång tid att inse vad man gör för fel, för refuseringsbrev ger oftast ingen förklaring.

Han berättar att han under sina första tio år som skrivande person enbart gick på känsla. När detta inte gav önskat resultat började han fundera: Kanske skulle han se hur någon annan gjort? Börja se på skrivandet som ett hantverk som behövde tränas upp?

Ett antal år senare har han gett ut romaner, noveller och lyrik, blivit nominerad till Augustpriset och undervisat i litterär gestaltning på Skrivarakademin i Stockholm. Efter många år i branschen tycker han sig ha fått inblick i hur förlagens refuseringsprocess ser ut, och det är ingen exakt vetenskap. Han beskriver det som tre lådor. Dels »ja«-lådan, där extremt få manus placeras. Dels »nej«-lådan med manus som inte går att publicera, och där, menar han, har förlagen i princip aldrig fel. Men det finns också »kanske«-lådan, gränsfallen.

– Där är det svårare. »Hm, vi har nog en som är lika bra här, hm, det är samma ämne, njae.« Då kommer ofta den boken ut på annat förlag istället där den kan gå jättebra. Som John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Den ville ju inte Norstedts eller Bonniers ha, och den blev en storsäljare på Ordfront.

Hur ska man känslomässigt hantera en refusering?

– Är man tillräcklig korkad fortsätter man! Skämt åsido: man får inte ge upp. Man måste lära sig av sina misstag och inte göra om dem. Kanske var innehållet för slitet, kanske var karaktärerna för lika andra karaktärer, scenerna kanske inte satt där de skulle. Då måste man lära sig hur man gör.

– Framför allt måste man tänka att den här marknaden inte är som andra. Det bästa är att omvandla smärtan vid refuseringen till handlingskraft. »Nu ska jag skriva en riktigt bra bok!« För det har jag märkt, den som inte ger sig kommer förr eller senare ut med en bok.

När nu alla författare, storsäljande som ej utgivna, någon gång blivit refuserade – varför är det ändå lätt att känna sig ensam när man sitter där och stirrar på refuseringsmejlet på skärmen? Problemet är kanske att avvisandet är en del av författarprocessen som det talas mycket lite om. Det är de publicerade författarna som intervjuas, som får sitta i Babel-soffan och synas på bokmässor. Och dessa författare berättar sällan om sina refuseringar, trots att de med säkerhet har fått sådana.

– Eftersom konkurrensen är så otroligt hård är alla rädda för att framstå som misslyckade, säger författaren Frida Skybäck.

– Men alla författare har blivit refuserade. Och det är lite farligt att ingen pratar om det, för då tror alla att skriver du bara en bra bok så blir den utgiven.

Den första boken hon skrev var en deckare. Hon hade inga höga förväntningar men skickade manuset till tre större förlag. Nästan genast blev hon uppringd av en förläggare som sa att de älskade hennes manus och var jätteintresserade av att ge ut det. Frida Skybäck blev förstås överlycklig, och trodde att det bara var en tidsfråga innan hon hade boken in sin hand. Hon fick nej från de andra förlagen, men det spelade ju ingen roll – hon skulle få ut sin bok på ett av Sveriges största förlag!

– Men så ville de att jag skulle ändra en del saker. Göra huvudpersonen äldre. Och jag gjorde som de ville.

Sedan bad de henne skriva en andra bok, om samma karaktärer men en ny historia. Hon skrev och fick återigen höra att det var jättebra och att de var väldigt intresserade. Men i slutändan blev det ingen utgivning. Förlaget bestämde sig för att manusen påminde för mycket om en annan av deras författares böcker, och ville inte skapa en konkurrenssituation. För Frida Skybäck var det förstås en stor besvikelse.

– Det var jättetufft. Det är så branschen funkar, men det visste jag ju inte som debutant.

Hur gick du vidare?

– Att jag fått höra så mycket positivt från förlaget gjorde mig peppad att fortsätta. Hade jag bara fått nej, nej, nej hade jag kanske inte … eller jo, jag hade nog fortsatt ändå. Har man det där drivet i sig att skriva, så kommer man att skriva.

– Och jag har alltid haft en känsla av att jag skulle bli utgiven, och tänkte att fortsätter jag bara kämpa så kommer det att ske.

Hon fick rätt. Efter deckarna fick hon tipset att byta genre, det fanns så mycket spänningslitteratur redan. Frida Skybäck är historielärare så hon skrev en historisk roman och skickade in den till ett par förlag. Ett av dem nappade direkt och denna gång, vis av skadan, var hon snabb med att skriva kontrakt. Nu har hon gett ut fyra böcker, alla historiska romaner, och i mars kommer den första boken i en ny genre, den samtida Bokhandeln på Riverside Drive. Men hon ser inte sina outgivna manus som förspilld tid.

– Man ska aldrig se det som att man skrivit en bok i onödan. Ju mer man skriver, desto bättre blir man och har man lite tur så får man också någon slags feedback från förlagen som kan hjälpa en att ta nästa steg.

– Jag tycker det är olyckligt att de stora författarna är så dåliga på att gå ut och dela med sig av sina avvisningar. Och det är inte bara deras första manus. Alla författare får nej hela tiden på bokidéer, även när de är etablerade och säljer bra.

Vissa gör kanske just som Frida Skybäck, låter refuseringen bli en sporre att fortsätta. Men hur många drabbas av bitterhet, och ger kanske rent av upp skrivandet? Hur författare hanterar sina refuseringar har fram tills nyligen varit dolt i dunkel. Men våren 2017 publicerade Henrik Fürst, forskare vid Uppsala universitet, en artikel ur sin avhandling där han undersökt vad bristen å tydliga kriterier hos förlagen gör med såväl författare som förläggare.

– Vilka känslor refuseringar väcker beror på hur mycket av sig själv man har investerat i boken och hur mycket man hoppas eller tror att man ska bli utgiven. Ju mer man investerat, desto större blir spänningen och eventuellt också fallet.

Henrik Fürst har identifierat fyra olika sätt på vilka författare kan handskas med avvisade manus. Man kan komma med ursäkter, där man alltså erkänner refuseringen som ett misslyckande men förnekar att man själv bär ansvaret, exempelvis genom att skylla på förlagets otydliga kriterier. Man kan rättfärdiga refuseringen, där man inte ser den som ett misslyckande men själv tar ansvar för den, exempelvis genom att säga att det nog ändå var bra att boken inte antogs. Man kan ge sitt medgivande, och alltså både se att man misslyckats och själv ta ansvar för det. Slutligen kan man också förneka refuseringen – vara så inställd på att bli utgiven att man hamnar helt ur balans.

– Jag intervjuade en person som upplevt det som att hon blivit lovad en publicering, trots att det inte fanns ett sådant löfte. När hon fick refuseringsbrevet kunde hon bara inte ta in det. Den känslomässiga urladdningen blev extremt stark, och hon berättade att hon kände för att slå ner någon på stan.

Kan refuseringar göra att man känner sig misslyckad som människa?

– Ja, om man har investerat väldigt mycket i en författaridentitet så är det ju ett misslyckande i försöket att inta den identiteten. Nekas man inträde i dörren till förlaget, nekas man ju också en typ av identitet.

Är det pinsamt att bli refuserad?

– Skam är en känsla som vi helst håller dold för andra människor, och därför är den svår att utforska. Men jag har sett indikationer på att det finns en skam i att göra anspråk på någonting och sedan inte blir bekräftad i det. Att man inte kan vara den man vill eller har utgett sig för att vara.

Den mest konstruktiva hanteringen Henrik Fürst tycker sig ha sett, är att minska spänningen mellan förväntning och fall. Exempelvis pratade han med en journalist som också skrev skönlitteratur. Hon var van vid att skicka idéer till tidningar och inte få dem antagna och hade samma perspektiv på sitt bokmanus. Redan i inledningsfasen hade hon förberett flera listor med förlag som hon skulle höra av sig till i tur och ordning. Blev hon refuserad av förlagen på första listan, var det bara att fortsätta med nästa.

Vilka fortsätter att skriva och vilka ger upp?

– Dedikation är viktigt. Jag håller på med ett projekt nu där jag är ute och besöker skrivarlinjer, och lärarna säger att de kan se vilka deltagare som kommer att gå vidare och bli utgivna. Det är de som uppvisar dedikation och ett brinnande intresse för litteratur, och det krävs för att man ska kunna studsa upp och försöka igen.

Att fortsätta skriva är förstås ingen garanti för att bli utgiven men en förutsättning. Och kanske handlar det om att vilja skriva snarare än att vilja bli författare. Att se ett värde i en text även om den inte blir utgiven på ett traditionellt förlag.

Tillbaka till Ida Therén i New York. Sedan ett antal år tillbaka försörjer hon sig på sitt skrivande, om än som kultur­journalist och inte författare. I våras kom också hennes första bok ut, Frihet, jämlikhet & systerskap, som är en samling av hennes artiklar. Men de skönlitterära drömmarna finns kvar. Hon är i slutspurten med en historisk roman om June Miller, mest känd som författaren Henry Millers fru om vilken han skrev flera av sina romaner. Det är ett projekt som Ida Therén arbetat med i över sju år. Nu har hon precis lagt sina sista pengar på en researchresa.

– Jag ser det som att jag alltid har skrivit för evigheten. Jag skriver inte för samtiden och en dag kanske folk kommer att fatta vad jag håller på med. Om man har ett eget uttryck, då kommer det att ta tid.

Dock har hon denna gång bestämt sig för att ta hjälp av en agent. De många turerna med förlagen har lärt henne hur lätt det är att känna sig ensam och övergiven. Från guld och gröna skogar till att plötsligt sitta där själv med manuset fläckat med tårar. Nu vill hon ha någon som hejar på henne, som håller henne i handen.

Såhär i efterhand kan hon också se det som positivt att hon inte blev utgiven som 20-åring. Hon har behövt tiden för att utvecklas, både som författare och människa.

– Jag har fått barn, jag har gått igenom en separation och upplevt besvikelse. Manuset jag arbetar på nu hade jag inte kunnat skriva för fem år sedan.

– Jag kommer att bli publicerad, det är jag säker på. Nu börjar folk fatta att jag inte tänker ge mig!

Inlägget Ett nej är bara början! dök först upp på Tidningen Skriva.

Det är fredag morgon och »pilotfrukost« på ljudboksförlaget Storytel Original. I ett rum i Norstedtshusets röda tegelbyggnad på Riddarholmen i Stockholm har ett tiotal förlagsmedarbetare samlats. Alla har de lyssnat på det första avsnittet, piloten, av en möjlig ny ljudboksserie. Nu ska de bedöma lyssningen för att avgöra om de vill gå vidare med berättelsen. Mellan de färgglada väggarna studsar åsikterna.

– Det var mysigt. Jag gillade det hur mycket som helst, utbrister Bia Sigge, som är förläggare.

Hennes kollegor håller bara delvis med. Någon invänder mellan ostsmörgåstuggorna att det hela kändes för tråkigt. Inläsningen, däremot, fungerade bra. Men hur funkade själva storyn? För många spår som kom för snabbt? 

Var det rentav alldeles för rörigt?

De senaste åren har ljudbokslyssnandet formligen exploderat i Sverige. Orsaken är teknikutvecklingen som har låtit ljudböckerna flytta in i våra mobiler med prenumerationstjänster som Storytel, Nextory och Bookbeat. I sommar är det två år sedan Storytel, den största ljudbokstjänsten och numera ägare av Norstedtsgruppen, startade förlag med utgivning av ljudboksserier. Storytel Original ger ut följetonger som släpps i tio timslånga avsnitt. Fler förlag har följt efter med egna satsningar på manus som skrivs direkt för ljud. 

För aspirerande författare innebär ljudboksboomen en ny möjlighet att bli utgiven. Men vad krävs för att bli antagen? Behöver man skriva på ett annat sätt när man skriver för ljud?

Frågar man förläggarna på Storytel så är svaret ett enhälligt ja. Det ställs andra krav på texten när orden ska läsas upp istället för att tryckas. En anledning är att det är svårt att bläddra bakåt i en ljudbok. En annan att lyssningen konkurrerar med så mycket annat runtomkring, eftersom många gör annat under tiden de lyssnar – som att diska, städa eller åka till jobbet.

– Som författare tävlar man med hela var­dagen, säger Anna Öqvist Ragnar, förläggare på Storytel Original. Tjejen i kassan, hunden vars bajs man måste plocka upp. Allt det som händer runt omkring medan man lyssnar på sin bok.

– Dessutom konkurrerar man med andra ljudböcker, säger förläggaren Emma Danielsson. Du kanske lyssnar på en ny bok i ett par minuter men känner inte att den är bra. Då har du ett helt bibliotek i mobilen att välja på istället.

Därför ser förläggarna på Storytel Original inte den tryckta boken som sin konkurrent. Istället slåss de med Facebook, Instagram, TV-serier och Candy crush om lyssnarnas tid. 

– Det är det som är så speciellt med det vi gör, säger förläggaren Hanna Håkansson. Vi skräddar­syr berättelserna utifrån de här förutsättningarna.

Så vilka krav ställer det på själva berättelsen? Några grundläggande saker är att historien bör berättas rakt och kronologiskt för att det ska vara enkelt att hänga med. Det bör inte finnas alltför många perspektiv och karaktärer att hålla reda på. Berättelsen bör heller inte innehålla så många hopp i tid och rum, eftersom det kan få lyssnaren att tappa bort sig. 

Det serieformat som Storytel Original jobbar med kräver också att dramaturgin anpassas till följetongstänket, så att vart och ett av seriens tio avsnitt har en början, en mitt och ett slut. Att Story­tel har valt detta format beror på att det funkar bra i ljudboksappen; det blir logiskt för lyssnaren att lägga en timme på att lyssna på det första avsnittet, för att sedan avgöra om hen vill fortsätta lyssna. Den episodiska berättartekniken gynnar också vad Storytel kallar ett framåtlutat sätt att berätta: det ska hända saker direkt och vara full fart framåt. 

– Formatet tvingar också författaren att tänka i entimmessjok istället för att man har tio timmar på sig att låta saker hända. Varje avsnitt är sitt eget universum och måste innehålla saker som är spännande, säger Anna Öqvist Ragnar.

Cliffhangers är en viktig komponent i ljudboksserier. Att dela upp en berättelse i tio avsnitt innebär en risk att lyssnare hoppar av och inte fortsätter till nästa avsnitt. Lyssnaren måste sugas fast i berättelsen och vilja klicka vidare till nästa del. 

– En cliffhanger behöver inte vara att »då tog han upp en pistol«. Det kan lika gärna vara en fråga, eller en förtätad stämning. Som skribent ska man skicka över frågor som kräver svar i nästa avsnitt, förklarar Anna Öqvist Ragnar.

Storytel Original har inte bara varit nydanande med sitt format. Även deras arbetssätt utmanar den traditionella förlagsmodellen, där det är färdiga manus som antas. Förläggarna på Storytel Original vill inte att författare skickar in färdig­skrivna manus, istället vill de få in idéer och förslag på berättelser: pitchar. När en pitch väcker deras intresse får författaren gå vidare och skriva ett synopsis och ett första avsnitt, piloten. Pilotavsnittet läses in och får det tummen upp skrivs kontrakt – långt innan hela manuset är färdigskrivet.

Tillbaka på pilotfrukosten diskuterar testpubliken ett nytt manus. Anna Öqvist Ragnar frågar vad lyssnarna tycker om huvudpersonen. Någon känner mycket för henne, medan någon annan tycker att hon är »helt oorginell och planlös«. En tredje tycker att karaktärens utveckling går alldeles för snabbt. 

Till slut ställer produktionskoordinatorn ­Loveina Khans den helt avgörande frågan:

– Skulle ni lyssna vidare?

Stämningen i rummet blir tveksam. Anna Öqvist Ragnar lyssnar in de andras åsikter. Funderar, summerar, och fattar så ett beslut på stående fot: 

– Vi tackar nej.

Att Storytels förläggare fattar utgivningsbeslut efter att ha lyssnat på bara ett avsnitt – långt innan manuset är färdigt – beror på att de vill vara med och påverka berättelsen. Då måste de också själva sugas med, redan från början.

– Våra författare sitter inte på sin kammare och värker fram något, utan vi vill komma in i processen tidigt. De flesta är tacksamma över det, för det är annars ett väldigt ensamt jobb. Men man ska nog veta om det från början, säger Hanna Håkansson.

– Annars kan det vara lite chockartat att lämna ifrån sig sitt verk, fyller Anna Öqvist Ragnar i.

En författare som hunnit skriva två böcker för Storytel är Anna Bågstam. Det är sen förmiddag på Stadsbiblioteket i Stockholm, en byggnad som hyser hundratusentals böcker – men Anna Bågstams debutroman saknas i hyllorna. Stockholm Psycho, som nominerades till årets deckardebut av Crimetime Specsavers Award, har nämligen endast getts ut i ljud. Men från början var den skriven för tryckt format och för att ge ut den som en ljudboksserie fick Anna Bågstam göra en omfattande omskrivning. 

– Jag behövde hitta nya vändningar i texten för att anpassa den till formatet med tio avsnitt, och förtydliga en del vändningar så att de blev mer spännande, berättar hon.

– Och så fick jag klippa bort väldigt mycket. Manuset var dubbelt så långt innan. Allt som inte byggde karaktär eller drev handlingen framåt togs bort.

Anna Bågstam pratar snabbt och skrattar mycket. Men att skära bort så mycket var ledsamt, tycker hon. Samtidigt såg hon att manuset förbättrades, att det blev mycket mer driv i historien.

I vår kommer hennes andra ljudboksserie ut, Ögonvittnet. Den ska släppas som tryckt bok av Norstedts samtidigt som den kommer ut i ljud. Det är första gången Norstedts och Storytel gör ett sådant samarbete och det har inneburit att Anna Bågstam har arbetat både med en ljudboksförläggare och en förläggare för tryckt bok – samtidigt.

– De har varit väldigt eniga vad gäller idéer kring handling och struktur, säger hon. Skillnaden är att förläggaren som arbetar med print inte har haft några synpunkter på textens längd. För ljud däremot ska avsnitten hålla ett visst antal tecken, vilket kräver planering. Ibland påverkar det var man väljer att lägga en dialog eller en tillbakablick.

Vad krävs av en författare för att skriva en bra ljudbok?

– Man bör inte lägga alltför stor vikt vid ett avancerat språk eller många miljöbeskrivningar. Snarare behöver man vara duktig på att peka ut de små detaljerna, så att lyssnaren ändå förstår vad man vill säga.

En författare som inte skrivit sina böcker specifikt för ljud, men som ändå gjort succé i ljud­format, är Susan Casserfelt. Hon debuterade 2013 med deckaren Prästens lilla flicka som gavs ut på eget förlag. Två år senare kom den andra delen i trilogin, Den tatuerade cirkeln. Hon har varit framgångsrik som egenutgivare med 7 000 sålda böcker. Men det stora genombrottet kom när böckerna gavs ut som ljudbok av World Audio Publishing. Snabbt susade hennes debutroman upp på topplistan, fyra år efter att den getts ut i tryck.

Prästens lilla flicka hamnade på plats 13 av de mest lyssnade böckerna på Storytel 2017, ovanför toppsäljande namn som Lars Kepler och Denise Rudberg. 

– Det var en overklig känsla, berättar Susan Casserfelt, och konstaterar att ljudboken innebär en helt ny spelplan att konkurrera på. För hennes del har succén gett henne ett nytt förlagskontrakt och i vår kommer den tredje och sista delen i ­serien, I betraktarens öga, i både ljud och tryckt format.

Susan Casserfelt tror att hennes böcker funkar så bra i ljud för att de är spännande och tätt skrivna.

– Jag skriver inget onödigt, allt som är med måste vara motiverat. Sedan tror jag att inläsaren spelar stor roll också. Utan Katarina Ewerlöf hade det nog inte blivit samma succé.

För ett år sedan startade även Bonnier­förlagen ett ljudboksförlag, Bonnier ­Bookery. I det anrika förlagshuset på Sveavägen samsas det nya med det gamla. En ljus och kylig vinterdag träffar vi förläggaren Susanna ­Romanus, som själv har gjort ett skifte av världar: i fjol tog hon klivet från print till ljud efter en lång karriär på Bonniers och Norstedts. 

– Ljud innebär ett annat tänk. Vi måste ställa oss frågor som: hur ser ett omslag ut när det ska optimeras för mobilskärm? Hur skriver man säljtexter direkt för lyssnarna? Det blir ett annorlunda sätt att förpacka, säger Susanna Romanus.

Hon konstaterar också att formatet påverkar vilka berättelser som funkar bäst.

– Det finns vissa genrer som lämpar sig för ljud, och spänning är en av dem. Feelgood går också bra. Det är berättelser med stor framåtrörelse och stort driv.

Hennes råd till den som vill skriva för ljud liknar de andras: att berätta rakt och linjärt utan alltför många tidsplan och berättarperspektiv som försvårar upplevelsen för lyssnaren.

– Men sen får man vara varsam med att ge för handfasta råd som likriktar berättandet alltför mycket, tillägger hon till. Det finns många böcker som har fungerat bra i alla format trots att författarna inte har tänkt specifikt på ljud när de har skrivit.

– Topplisteförfattarna, till exempel, fungerar i alla format. Jag tycker att man ska vara försiktig med att säga att man inte kan ha med vissa saker. För det kan man nog, men det måste göras med en annan omsorg.

Vad tycker du krävs av en författare för att skriva bra för ljud?

– Man ska kunna skriva en bra dialog som kan levereras på ett bra sätt av inläsaren. Jag-berättelser är generellt en styrka, för då har du en naturlig röst för inläsaren. Kan skådespelaren fullt ut fånga den rösten kan det bli en stark upplevelse, säger Susanna Romanus.

Bonnier Bookery kommer liksom Storytel att jobba med följetonger. Ett annat format som blir specifikt för ljud är kortromaner.

– Kortroman är inget man längtar efter som pappersförläggare, det är svårt att nå ut med och svårt att ta betalt för. Men i ljud kan det vara en framgångsfaktor att en berättelse är två timmar lång, om du vill lyssna samtidigt som du kör bil två timmar från Stockholm till Örebro. En lyssnare kan också vara mer benägen att testa nya namn med en kort berättelse.

Även kortare fackböcker finns i planerna. Bland annat har Bonnier Bookery en ljudbok på gång som på en timme hjälper dig att bota din stress, berättar Susanna Romanus med ett leende. Vilka format och genrer som funkar i ljud är givetvis inte konstant. I dag finns liten efterfrågan på tjocka historieböcker i ljud – men det kan förändras, påpekar hon. 

– Den dag du kan hoppa fram och tillbaka i en ljudbok genom att säga ›ta mig till franska revolutionen‹, då får vi kanske se helt nya genrer inom ljud.

Att ljudboken har framtiden för sig tycks ingen tvivla på. Och det som var grundförutsättningen för succén kommer antagligen också att definiera framtiden – teknikutvecklingen.

 På Storytel satsar man nu på att analysera data, och flera personer nyanställs för att ta reda på mer om lyssnarnas beteende. Var i en berättelse hoppar lyssnarna av? Var är det som svårast att få folk att fortsätta lyssna? Att lyssningen sker digitalt erbjuder möjligheter att förstå läsarnas önskemål på ett sätt som den vanliga boken inte kommer i närheten av.

Ljudboksformat, förresten? Kanske är det bara en tidsfråga innan begreppet blivit lika onödigt som »pappersbok« länge var. 

– För femton år sedan pratade man om tjejband. Det gör man inte längre, säger förläggaren Hanna Håkansson på Storytel. 

– Jag tror att det kommer att bli samma sak med ljudbok. Vi tänker inte så mycket på det som ett format längre. Vi ser det helt enkelt som berättelser.

Läs också: 14 tips för dig som skriver för ljud

Inlägget Är du redo för ljudboksboomen? dök först upp på Tidningen Skriva.

Om Emanuel Blume hade varit smart hade han valt en annan genre. Men bra romanidéer föds sällan ur krassa kalkyler. De lever sitt eget liv, dyker upp när man minst anar det, och ibland kommer de helt enkelt från rymden.

– Det var på den tiden jag ­jobbade extra på observatoriet i Slottsskogen i Göteborg, minns Emanuel.

– Jag höll på att ställa in ett teleskop inför en visning. Och det var då det hände. En suddig liten stjärna flimrade förbi där uppe, en som inte borde finnas där. Sen måste jag ha stött till teleskopet för i nästa stund var den borta. Men jag kunde inte riktigt släppa det.

En rad fantastiska scenarion började surra i hans huvud. Tänk om en amatörastronom skulle hitta en stjärna som ingen har sett förut. Och tänk om det inte var en stjärna. Emanuel hade läst artiklar om så kallade nomadplaneter – ensamma himlakroppar som kastats ut från nybildade solsystem och ännu inte funnit sin bana. Sådana som man bara kan få syn på när de råkar befinna sig precis framför en annan stjärna. Tänk om det var en sådan planet han fått syn på, och som nu var på väg in i vårt eget solsystem.

Drygt tio år senare ligger svaret där, i form av Emanuels debutroman, ­Nomadplaneten.

Den är ett episkt rymdäventyr om en internationell forskningsexpedition med målet att landstiga på den främmande himlakroppen. Året är 2100, läget för vår egen planet är kritiskt, och det finns ett desperat hopp om att expeditionen på något sätt ska lyckas ena en splittrad mänsklighet. 

Själv har Emanuel hunnit utbilda sig till miljövetare och arbetar till vardags med klimat- och energifrågor. Den ursprungliga romanidén har utvecklats under lång tid, och siktats flera varv genom hans egna grubblerier kring jordens framtid, skuld och förnekelse. För varje ny rapport han läste om klimatförändringarna, desto hopplösare tycktes läget, och Emanuel gick nästan in i en depression. 

– När jag väl började skriva var det delvis som terapi, men sedan blev det någonting större. Pusselbitarna föll på plats och det var liksom: »wow, vilken grej!« Och jag insåg att jag inte ville skriva en politisk pamflett, en sån där bok om att vi måste ta oss i kragen och rädda världen. Istället ville jag utforska vad vi gör när vi faktiskt har förlorat allt det här fantastiska. Men också skriva något spännande, något som får världen att vidgas och nackhåren att resa sig på en. 

I bakgrunden fanns hans egna stora läs­upplevelser – ända sedan barndomen hade han slukat science fiction-ikoner som Isaac Asimov och Arthur C. Clarke – men att det var samma tradition han själv skrev i var ingenting han funderade så mycket över. 

– Jag tyckte att jag hade en jättebra idé, men jag tänkte inte så mycket på att det var science fiction. Det bara blev så, men det var egentligen inte så viktigt för mig, säger Emanuel.

Men det var det tydligen för förlagen. Emanuel hade inga överdrivna förväntningar när han slutligen skickade in sitt manus. Han hade provat med några grejer tidigare och lärt sig hur en standardrefusering ser ut. Skillnaden var att han denna gång fick helt andra sorters svar. Flera av de stora förlagen skrev uppmuntrande och lovordade manuset. Men alla landade i samma slutsats: Han hade skrivit en jätteintressant roman, men tyvärr i en genre som inte går att sälja.

– Det var först då jag verkligen insåg vilken låg status science fiction har. Några skrev att det hade varit en annan sak om jag skrivit för ungdomar. Och det där har jag funderat jättemycket på. Varför går det så dåligt för svensk science fiction-litteratur för vuxna?

Det är en fråga som många ställt sig. För samtidigt som svenskarna gärna bänkar sig framför mångmiljonproduktioner som Star Wars, Altered Carbon och Annihilation så tycks efterfrågan på science fiction i bokform vara minimal, såvida det inte är riktat till ungdomar. Som vuxenförfattare är man i princip hän­visad till egenutgivning, eller små förlag som närmast drivs på ideell basis. 

– Det är en genre som dragits med en hel del fördomar här i Sverige, konstaterar Lupina Ojala, en av dessa förläggare, som driver Catoblepas förlag.

– Länge har folk trott att science fiction bara handlar om rymdskepp och teknik. Men det här är en genre som ställer många av de stora samtidsfrågorna, fast i en annan setting än den typiskt realistiska romanen.

På Catoblepas ger hon sedan 2014 ut såväl framtidsdystopier och steampunk som fantasy och sagor. När hon startade var det ett sätt att få ut sina egna böcker, men snart började hon även att ge ut andra författare som hon tyckte förtjänade att bli lästa, och i dag samlar hon en handfull författare på förlaget. För några år sedan drog hon också igång Fantastikportalen, en gemensam webbplats för små förlag som ger ut böcker i fantastikgenrerna fantasy, skräck och science fiction. Allt detta gör henne på många sätt typisk för den Do It Yourself-kultur som präglat genren ända sedan den introducerades i Sverige på 50-talet. I många år samlades entusiasterna kring tidskrifter som Häpna!, Jules Verne-magasinet och Nova, där redaktörerna själva var fans, men ibland också författare och förläggare. I dag är tidskrifterna nedlagda, men desto fler små­förlag har dykt upp.

– Runt 2012–2013 började det hända ganska mycket i Sverige. Tekniken hade gjort det allt lättare att ge ut böcker på egen hand och det gjorde också att många eldsjälar startade förlag. Till skillnad från de stora förlagen drivs vi inte så mycket av pengar. Vi vågar satsa på berättelser som inte är självklara storsäljare, sånt som sticker ut och kanske inte har någon jättetydlig målgrupp från början.

För varje år höjs också ribban på de små förlagens utgivning, menar Lupina. Böckerna har blivit bättre och proffsigare, och det finns flera titlar som står sig utmärkt även i internationell jämförelse. Det har gjort att fler får upp ögonen även för svensk science fiction. Hon nämner Fantastikgränd på Bokmässan i Göteborg, och festivalen SmåLit i Jönköping – breda litteraturscener där fantastik-genrerna numer får ta plats tillsammans med den övriga litteraturen.

– Synen på svensk science fiction börjar förändras, säger hon. Den har haft svårt att synas. Men det har börjat nu! 

Det är förstås inte första gången som sådana förhoppningar hörs från inbitna science fiction-fans. I själva verket har det upprepats som ett mantra ända sedan 50-talet – äntligen ska genren få den uppmärksamhet den förtjänar! Men visst, på sätt och viss upplever genren sina glansdagar just nu. Framtidsskildringar engagerar. Att gå in på SF-bokhandeln i dag är inte längre att sjunka ner i ett reservat för tekniknördar och övervintrade rollspelare. Här rör sig alla sorters människor mellan hyllorna, och till skillnad från stora delar av övriga bokbranschen tycks affärerna gå lysande. 

– Vi har ingenting att klaga på. I så fall skulle vi inte expandera hela tiden, säger Glenn Petersen, som startade butiken i Göteborg för 17 år sedan i en liten, före detta textilbutik på 120 kvadrat­meter. Nu visar han stolt runt på 800 kvadrat­meter butiksyta i två plan. Utöver det driver han »nördkaféet« Sirius i anslutning till butiken. Han intygar att publiken breddats. 

– Från början var det nästan bara unga killar och män, mellan 15 och 25 år. Nu kommer alla sorter, och vi har också breddat sortimentet. Förutom fantasy, skräck och science fiction tar vi till exempel in mycket manga.  

Han visar avdelningen med science fiction. Hyllmeter efter hyllmeter med »allt från pang-pang i rymden till nobelpristagare«. Den stora trenden är dystopier och postapokalypser – ett sign of the time, enligt Glenn. 

– Jo, det känns nästan som samtidslitteratur snart. Men överhuvudtaget har genren blivit mindre intern. Nördstämpeln är inte lika tydlig. Eller så har folk inget emot att kallas nördar längre.

Det är bara en hake: alla böcker framför oss är på engelska. Glenn ursäktar sig och pekar mot en hylla i hörnet – »SF på svenska«. Den innehåller bara ett hundratal titlar, och då är genredefinitionen ändå generöst tolkad – här ingår allt från Dan Brown till Haruki Murakami och Carloz Ruiz Zafón.

– De stora förlagen översätter mindre science fiction i dag än vad de gjorde förut, och de små förlagen har sällan råd att köpa rättigheterna. Därför tar vi in även sånt som bara nuddar vid klassisk science fiction. Det är ju för att fylla hyllan, men också för att få fler att hitta till genren. Vi vill gärna göra lite av en kulturgärning, säger Glenn. 

–  Men attityderna har förändrats, och i takt med att fler upptäcker genren kommer nog också de stora förlagen hänga på. Jag ser bara att det kommer att växa.

En förklaring till att det allmänna intresset för framtidsskildringar ännu inte återspeglats i den svenska bokutgivningen har delvis att göra med genrens rötter i fandom-kulturen. Inbitna science fiction-fans har av tradition gärna läst sina idoler på originalspråket. Det har gjort dem oberoende av de svenska förlagens mainstreamtänk, samtidigt som det gett förlagen ännu mindre incitament att översätta eller ge ut direkt på svenska – den främsta målgruppen väljer ändå att läsa på engelska. Paradoxalt nog kan alltså entusiasterna själva ha bidragit till genrens marginaliserade position på bokmarknaden. Även för många av författarna har inslaget av sub­kultur varit viktigt. 

– Det finns en lång tradition inom science fiction-kretsar där många kanske inte vill vara alltför offentliga och stora, säger Jerry Määttä, litteraturvetare som bland annat skrivit en avhandling om science fiction-genrens utveckling i Sverige. 

– Det är klart att man vill få många läsare och ett erkännande, men det finns också en charm i att vara lite underjordiska, med sina egna koder, sin egen jargong och sina egna normer för vad som är god och dålig litteratur. Det är något som har funnits i SF-världen ända från början.

Men även Jerry Määttä ser hur genren lockar en allt bredare publik. Science fiction är stort inom film, TV-serier, dataspel och grafiska romaner. Stora filmsuccéer söker sig in i samhällsdebatten och blir en angelägenhet även på de kultursidor där genren förr avfärdades som något lite larvigt.  

– Generellt skulle jag säga att science fiction aldrig har mått så bra som nu. Det är mycket tack vare samhällsutvecklingen. När man pratar om artificiell intelligens, robotar och framtidens arbets­marknad relaterar man till genren. För att inte tala om global uppvärmning och andra hot. Folk lever ju på allvar med en framtidsbild av samhällen i ­ruiner. Vi lever i en otryggare värld nu än vi ­gjorde på 90-talet.­

– Det som inte har haft så stort genomslag i Sverige ännu är just science fiction-litteratur för vuxna. Det vill säga den kvalificerade och avancerade science fiction-litteraturen som har anspråk och som tänker i nya banor. Den får man läsa på originalspråk.

Å andra sidan är det där en sanning med modifikation, påpekar Jerry Määttä. När det gäller dystopiska romaner och framtidsskildringar fungerar de nämligen utmärkt även på bokmarknaden, så länge det inte kallas science fiction. Så har det varit ända sedan 50-talet och Harry Martinsons Aniara. Medan vissa såg den som en chans för genren att bli accepterad har det genom åren varit många som vägrat placera en av våra mest uppburna författare i samma fack som amerikansk populärlitteratur. Då spelade det mindre roll att Harry Martinson själv uttryckte sin stora uppskattning av science fiction, som han ansåg kunde »öppna vägen för en helt ny sorts litteratur«.  

Liknande dispyter har upprepats flera gånger kring våra stora framtidsskildrare – från George Orwell till Margaret Atwood och vår egen PC ­Jersild. 

– Förra året var till exempel första gången som en science fiction-roman vann Augustpriset, konstaterar Jerry Määttä.  

– Johannes Anyuru har ju själv berättat att han ville experimentera med science fiction-genren i sin bok, även om somliga nog hellre skulle kalla det för spekulativ fiktion. Det finns många fler aktuella exempel. Ta Tony Samuelssons Kafka­paviljongen, eller Peter Fröberg Idlings Julia och Paul som utgår från en alternativ historieskrivning, ett klassiskt grepp inom genren. 

Så i själva verket ger förlagen ut science fiction?

– Ja, men det ska vara kvalitetsförfattare som är kända för någonting annat än science fiction. Man kan väl också säga att det här är författare som väljer att skriva för en svensk allmänhet, vilket gör att det inte blir riktigt så »SF-aktigt« som till exempel de amerikanska böckerna i genren. Det är svårt att sätta fingret på skillnaderna. De är inte riktigt skrivna i traditionen. Men de använder väldigt mycket tematik, bilder och andra uppfinningar från genren.

Vill man få de stora förlagen att nappa tycks det med andra ord finnas två alternativ – antingen börjar man med att slå igenom som finlitterär författare, eller så distanserar man sig från själva genrebeteckningen. 

Men det är knappast ett alternativ för de inbitna entusiasterna.

– Vi brukar skämta om det ibland, säger Lupina Ojala.

– Vi kanske borde sluta säga att vi skriver fantasy eller science fiction. Men vi är ju så stolta! Vi drivs av vår kärlek till genren, och vi vill att fler ska få upptäcka den.

Och det är något som även författaren Emanuel Blume kan skriva under på. Till slut gjorde han som så många andra och tog saken i egna händer. En kompis till honom drev ett litet hobbyförlag och föreslog att de skulle försöka crowdfunda för att fixa finansieringen. De startade en kampanj på Kickstarter och efter bara en vecka hade han skrapat ihop de 20 000 kronor som behövdes för att trycka en liten upplaga på 500 exemplar. En mörk decemberkväll kunde han äntligen samla alla de som engagerat sig i projektet för en release­fest. Platsen var given – observatoriet i Slottsskogen där han en gång riktat teleskopet mot himlen och fått syn på fröet till sin roman.

– Det jag främst har lärt mig är att inte ge upp, säger han. 

– Det var den här boken jag ville skriva, och så här i efterhand har det faktiskt gått bättre än jag vågat drömma om. 

Trots att han skrev i en genre som de stora förlagen närmast dödförklarat, lyckades Emanuel få recensioner i flera tidningar och hos Bibliotekstjänst som gav den högsta betyg. Första upplagan tog slut redan efter ett par månader, han har fått trycka fler och blivit inbokad på dussintals författarbesök där han pratat om boken och om science fiction som genre, men också om rymden och människans framtid. 

– Science fiction lämpar sig väldigt bra för de stora existentiella frågorna. På något sätt har boken också fått mig att ta mig ur min värsta framtidsångest. Jag har en positivare syn i dag än när jag skrev den. Inte så att jag tror att allt kommer att bli som det var, men det är mer komplext än att jorden bara kommer att gå under. Världen förändras, framtiden är redan här. Nu handlar det om vad vi gör med den insikten.

Inlägget Sci-fi-genren fortsätter hoppas dök först upp på Tidningen Skriva.