Hemma hos författarna

Åke Edwardson: »När Tjechov rasar får jag skärpa mig«

Jag har haft kontoret sen 1998. Det är ett ateljéområde mitt i staden, konstnärer av olika slag håller till här. Själv delar jag korridor med en musiker, men han är ute på scenen på dagarna, så jag har stället för mig själv.

Normalt är det väldigt lugnt här, en oas, och det behövs när man är författare. Jag gillar inte att bli störd utifrån för jag har alltid varit lättstörd, ljudkänslig till och med. Men jag lyssnar alltid på musik. Med musiken är det tvärtom. Jag är van att skriva till musik. Jag hör den inte förrän den slutat spela, men då kör jag igång skivan igen.

Jag är som en tonåring som gör läxorna i ett jävla dån. Men jag stänger in mig i ett litet rum och koncentrerar mig till det. Musiken varierar, men mycket rock blir det. När jag skrev Winterböckerna blev det mycket jazz. Han gillar jazz, mycket mer än vad jag gör.

Klaustrofobisk känsla

Först hade jag bara det här lilla rummet, men sen slog jag ut väggen så det blev två rum. Man behöver yta att röra sig på. Jag har provat att skriva i fyra, fem timmar i sträck, och det är inte nyttigt. Man behöver röra på sig regelbundet under ett skrivpass och det räcker med några meter. Gå ut i köket och göra kaffe. Gå de sju stegen från skrivbordet till soffan, sätta sig och bläddra igenom ett manus eller vad som helst. Bara ta en paus några minuter.

Sitter man still kan det bli en klaustrofobisk känsla. Man arbetar ju med sitt huvud och med sig själv. Och då är det bra med lite yta.

Men det ska inte vara större. Det ska inte vara något palats man sitter i.  Det ska vara mysigt och man ska trivas. Men inte för mycket, då blir man distraherad från det man ska göra. Mitt hus i Småland är ett palats. En ombyggd skola på 300 kvadratmeter med elva rum.

När jag tittar ut genom fönstret där, från mitt fantastiska arbetsrum, ser jag kyrkan och byn. Då längtar jag ut och iväg. När jag tittar ut genom fönstret här ser jag bara en stenmur, det är min utsikt.

Ibland blir det bara en mening

Det viktigaste av allt är att detta är mitt kontor, att jag inte sitter hemma. Där finns det alltid annat att göra. Jag tar mig omaket att åka tvärs över stan och vara här varje morgon klockan nio. Och när jag kommer hit ska jag jobba, inget annat.

Jag försöker sitta här i fyra timmar. Sen kan jag göra vad jag vill. Och den känslan, efter att man har avslutat en dag och man har skrivit något bra. Den är euforisk.

Ofta säger jag till mig själv att jag ska skriva fyra sidor. Ibland blir det bara två, ibland blir det bara en mening. Det viktigaste är att man känner att man gjort en arbetsdag.

Nu är mitt skrivbord tomt för jag håller inte på med nåt. Och när jag börjar på något nytt, får det inte ligga något gammalt kvar på bordet. Det är en viktig psykologisk situation, att det gamla är borta.

Men när jag håller på med ett projekt brukar jag alltid skriva ner idéer för hand på ett papper. Bara nyckelord som ska vara i kapitlet: ”Floden” ”Kenny” ”Till morsan” ”Korridoren” ”Väntan” ”Kerstin – frågetecken”. Det kanske är innehållet till kapitel ett. Sen börjar jag skriva på datorn. Så gör jag varje dag. Bordet blir snabbt översållat med papper och det städar jag inte bort förrän projektet är klart.

Det enda jag har på väggen är ett litet porträtt av Tjechov. Jag ville ha honom och inget annat där. Det är mästaren som tittar ner på mig. Han är kritisk som fan. När det porträttet trillar ner, då vet jag att jag får skärpa mig. Men det har aldrig hänt.

Birgitta Stenberg: »Jag lever ett dubbelliv«

Det finns inget speciellt här som gör detta till min skrivplats. Jag kan sitta här, eller någon annanstans. Ibland har jag rest till platser där jag aldrig varit, långt ifrån alla jag känner. Det har varit tråkigt, men så ska det vara. Då har jag kunnat fokusera.

Det enda jag söker är avskildhet, en plats där jag är ensam med mig själv. När jag börjar skriva vill jag inte ha några yttre intryck. Då hämtar jag all inspiration inifrån. Det kan vara erfarenheter, människor jag träffat, platser jag besökt.

Jag har en skrivarstuga uppe i Tiveden där jag sitter ibland, där finns ingenting. Det är helt kalt på väggarna och det finns inte ens internet. Där finns bara jag och skrivandet.

Inga problem om det är ostädat

Här är det inte helt avskalat, här sitter flera bilder på väggarna, jag målar ju också. Bland annat är det en rad teckningar på min man som dog. Det känns viktigt att ha honom där.

Men det får inte vara något som stör. Om jag inte kommer igång med skrivandet kanske jag tittar på en tavla och börjar fundera på den. Då förlorar jag arbetstid och det är inte meningen. Däremot är det inga problem när det är ostädat. Jag brukar tänka att jag ska plocka i ordning innan jag börjar, men så sätter jag igång och då glömmer jag oordningen. Den stör mig bara när jag ska leta fram några anteckningar som drunknat i villervallan.

Lever ett dubbelliv

Jag försöker sitta här från tio till fyra varje dag. Rutinerna är viktiga, men tuffa om det inte kommer någonting. Det händer att jag stirrar på en tom dataskärm en hel dag. Kommer det en idé skriver jag ner den för hand. Det kommer mer naturligt. Det känns som om det finns en speciell koppling mellan huvudet och armen när man författar, människor har ju skrivit för hand i tusentals år.

När jag väl kommer igång har jag å andra sidan problem att hålla tiderna, då kan jag sitta här hur länge som helst, långt in på nätterna. Är jag mitt i ett projekt har jag svårt att lämna det, det är det jag är koncentrerad på. Ögonblicket jag lämnar datorn vill jag tillbaka.

Marie Hermanson: »Jag laddar rummet«

Jag tror på att ladda upp platser. För flera år sedan skrev jag hemma, i samma rum som jag sov. Men det var inte alls bra, sovrummet är en plats för sömn och ska bara vara det. Det är inte bra att fylla det rummet med arbete eller andra saker.

Sedan jag skaffade det här kontoret har det varit min arbetsplats. Hit går jag varje morgon klockan åtta och det är här jag skriver. Därför har jag laddat upp det här rummet med fantasi och kreativitet, jag får kreativa vibrationer av att vara här.

När jag öppnar dörren kliver jag in i min egen fiktiva värld. Här börjar romanfigurerna leva, här kan jag nästan höra deras röster och se dem. Berättelsen finns härinne, den finns inte hemma. När jag stänger dörren efter mig lämnar jag allt här. Då börjar mitt andra liv.

En farlig verksamhet

Det är väldigt ombonat härinne och så vill jag ha det. Det ska vara lite mysigt.

För det mesta drar jag ner persiennen och tänder de små lamporna. Då blir rummet som min hemliga koja.

Att skriva är en farlig verksamhet, varje gång är jag lika rädd att det inte ska bli någonting. Eller att det jag skriver ska bli dåligt. Då behöver jag vara på en plats där jag känner att jag kan slappna av. Om detta var ett sterilt kontorsrum skulle jag känna mer press, att jag var tvungen att leva upp till något.

Vid datorn skriver jag och där kommer den lekfulla Marie fram, den kreativa. Hon vågar vara djärv och skriver för att det är kul. Fåtöljen är till för läsande och när jag sitter där är jag min egen hårdaste kritiker.

Det jag skrivit vid datorn och tyckt varit bra en dag, kan jag såga en annan dag i fåtöljen. Det blir sällan bra med en gång. Men samtidigt är det viktigt att inte vara för sträng, för då dödar jag det lekfulla i mig själv och vågar plötsligt inte skriva någonting. Man måste hålla sig mittemellan, låta båda personerna samsas i rummet.

Blir omtumlad och trött

Det är inte alltid roligt att vara här, ofta är det kämpigt och tungt. När jag höll på med min senaste bok Himmelsdalen kände jag mig ofta vanmäktig, jag grävde ner mig och visste inte hur jag skulle ta mig ur. Men när det är kul, då är det så roligt att det väger upp allt det andra.

Ibland kan man sitta här i åtta timmar och tiden flyger iväg. Det känns som man har varit med om enormt mycket. Träffat massor av spännande personer, varit på intressanta platser och blivit oerhört stimulerad. Då går jag hem omtumlad och trött och fattar inte att jag suttit instängd i ett litet rum hela dagen, helt ensam.

Inlägget Hemma hos författarna dök först upp på Tidningen Skriva.