Dags att skriva historia!

Lena Amuréns intresse för historia väcktes i tioårsåldern. Och det började med en roman: Annemarie Selinkos Désirée.

– Det var min första stora läsupplevelse, säger hon.

Berättelsen om den franska silkesfabrikantens dotter som först var förlovad med Napoleon och sedan gifte sig med Karl XIV Johan gav mersmak. Hon fortsatte att sluka historiska berättelser av författare som Alice Lyttkens och Lars Widding. Skönlitteraturen blev hennes väg in i historien.

– Och så tror jag att det är för många människor, säger Lena Amurén som i dag är förläggare på Historiska Media.

Förlaget grundades som ett renodlat fackboksförlag i mitten av 1990-talet. Men det var i och med succéerna med Anthony Beevors böcker om andra världskriget i början av 2000-talet som förlaget på allvar började växa. 2008 beslutades att även ge ut skönlitteratur.

– Många av oss läste mycket historiska romaner och vi kände att vi ville komplettera utgivningen. Det är ju stor skillnad på historiska romaner och fackböcker. I skönlitteraturen kan du använda dig av fantasin och sväva iväg på ett helt annat sätt.

Men friheten att sväva iväg medför även ett visst ansvar. För många läsare är historiska romaner den enda kontakten med en viss epok, vilket är anledningen till att så många författare, läsare och kritiker håller hårt på den historiska korrektheten även när det gäller historiska romaner.

Samtidigt är det skönlitteratur vi talar om, inte vetenskapliga verk. Så var går egentligen gränsen för hur mycket en författare får hitta på? Det är naturligtvis en omöjlig fråga, men den engelska författaren Hilary Mantel, som har skrivit några av vår tids mest hyllade historiska romaner, har en tumregel: »Varje gång författaren skriver ›han tänkte att‹ eller ›hon kände att‹ så hittar hon på. Vi vet aldrig vad folk tänkte eller kände, såvida de inte förde uppriktiga och uttömmande dagböcker. Och världen är full av människor som ljuger för sina egna dagböcker«, skriver Hilary Mantel i en artikel i The Guardian.

Men det betyder inte att författare till varje pris måste vara historiskt korrekta när de skildrar sådant som utspelar sig utanför romanfigurernas huvuden, anser Hilary Mantel. Vill någon återskapa den amerikanske presidenten Abraham Lincoln som vampyrjägare i den amerikanska södern så är det helt i sin ordning – så länge författaren är tydlig med att hen tar sig vissa friheter.

»En romanförfattare har inga skyldigheter mer än gentemot den berättelse hon eller han skriver, gentemot de karaktärer som befolkar berättelsen och till den världsbild som hon eller han vill förmedla. Men om du ska laborera med historiska fakta för den goda berättelsens skull, och fortfarande vill bli tagen på allvar, då bör du ha gjort en ordentlig research. Bara då har du den auktoritet som krävs för att avvika från fakta«, skriver Hilary Mantel.

Men alltid är det något faktafel som slinker igenom, hur noggrann research man än har gjort. Och alltid finns det någon läsare med näsa för anakronismer som får korn på det minsta felsteg. Som till exempel att en viss blomma inte fanns i Sverige 1952 utan planterades in först 1954, eller att kvinnor inte bar nylonstrumpor på 1930-talet (två exempel tagna ur verkligheten).

I sin debutroman, Allt som återstår, skrev Elin Boardy (som intervjuas på sidan 21) om bohuslänska Orust i början av 1900-talet. Flera kritiker jublade, men en läsare, som var gammal nog att ha varit med när det begav sig, saknade en viktig detalj: flugorna. Den som levde på en gård med djur var bokstavligt talat omgiven av flugor. Av detta märktes ingenting i romanen, påpekade läsaren.

Även Mattias Hagberg (som intervjuas på sidan 22) har fått kritik för hur han ibland tagit sig kreativa friheter med historien.

– I min roman Rekviem för en vanskapt skriver jag om en professor som i boken aldrig kallas för något annat än just professorn, men man kan ana att han bygger på Anders Retzius, en av förgrundsgestalterna inom rasbiologins framväxt. I romanen lägger han beslag på Stor-Stinas skelett och i en skräckdröm ligger han med henne. -»Retzius och hans gelikar må ha krattat manegen för mer sentida mörkermän, men att fördöma dem så hårt som här är orättvist. Garderobs-nekrofiler var de sannerligen inte«, skrev en kritiker i sin recension. Men det hela utspelar sig i en dröm, det är en litterär gestaltning, säger Mattias Hagberg.

Han säger att han ofta fått synpunkter av det här slaget. Men att kritiken aldrig kommer från yrkesverksamma historiker.

– Nej, aldrig. De är mycket medvetna om skillnaden mellan historia och litteratur.

Research är viktig i nästan allt litterärt skrivande, men när det kommer till historiska romaner utgör den själva utgångspunkten för den värld man vill skildra. Därför gäller det också att hantera sitt stoff på rätt sätt och inte låta faktasamlandet bli en belastning. Risken finns att författaren känner ett behov av att redovisa precis allt hen lärt sig, och glömmer bort att även historisk skönlitteratur i grund och botten handlar om att berätta en bra historia.

– Jag känner ibland att en del av våra författare är rädda för att det inte ska bli korrekt och därför vill redovisa allt, men läsarna är för det mesta inte intresserade av att leta fel, de är ute efter drivet i berättelsen, skildringen av karaktärerna och gestaltningen av huvudpersonen, säger Lena Amurén.

– Om du skriver om medeltiden till exempel, behöver du inte redogöra för de olika tronstriderna. Om bokens huvudperson inte befinner sig i den innersta maktsfären tror jag inte att hen skulle ha så klara insikter om just detta.

Gunnar Nirstedt, förläggare på Albert Bonniers förlag, håller med.

– Jag tror att det är lätt att förlora sig i sin research. Man tänker att får man tidsfärgen rätt, är man så gott som klar. Då är det lätt att ladda på för mycket.

Ett annat misstag som Lena Amurén varnar för är att krångla till språket.

– Det är lätt att det blir ett ålderdomligt språk som inte riktigt passar eller som man inte hanterar. Det är viktigt att tänka igenom vilka ord man använder och att språket inte blir för arkaiserande. Ska man skriva på det sättet krävs det att man är väldigt duktig. Jag minns att jag hakade upp mig på ett manus en gång och kommenterade språket. Då fick jag till svar av författaren att han ville skriva som Frans G Bengtsson [författare till vikingaromanen Röde orm, reds anm.]. Men tyvärr hade han inte den gyllene penna som Frans G Bengtsson hade.

Enligt Gunnar Nirstedt är intresset för historiska romaner stabilt.

– Jag skulle säga att det har legat på ungefär samma nivå genom åren. Det är inget som fluktuerar och som det går mode i.

Lena Amurén håller med, men tillägger att det finns vissa genrer som lockar fler läsare.

– Det finns generellt ett stort intresse för -vikingatiden. Det finns någonting kittlande med de runstenar och monument som vi har. 1930- och 1940-talet är också populärt, det är en tid som finns i det allmänna medvetandet. Vasatiden är en annan period som många känner till och fascineras av.

Men även om intresset för historiska romaner alltjämt är stort hos läsarna finns det, enligt Gunnar Nirstedt, en avgörande skillnad jämfört med samtidsskildringar.

– När ett historiskt manus landar på mitt bord ställer jag mig alltid frågan: Varför? Varför Napoleon-tiden? Det måste finnas en poäng med att romanen utspelar sig i historisk tid.

Hans erfarenhet är att historien ofta används som ett grepp för att kommentera författarens egen samtid.

– Som i Pär Lagerkvists Bödeln eller Vilhelm Mobergs Rid i natt som utspelar sig på medel-tiden respektive 1600-talet men berör det politiska läget under 1930-talet då romanerna skrevs. Och det är möjligt, slår det mig nu, att de historiska romanerna blir fler i oroliga tider.

»Jag har alltid älskat digerdöden «

Elin Boardy tänkte att hon skulle skriva en historisk roman när hon väl var en etablerad författare. Det blev inte som hon tänkt sig. 

När jag gick på skrivarlinjerna på Skurup och Nordiska folkhögskolan skrev jag samtidsnoveller. Några av dem skickade jag in till ett förlag men fick nej. Ungefär samtidigt började jag släktforska tillsammans med min mamma. Då fick jag läsa min mammas farmors journaler från när hon var inlagd på ett mentalsjukhus. ›Det här ska jag skriva om när jag blir en riktig författare‹, brukade jag säga. Men till slut blev jag trött på att säga så. Jag tänkte att jag får väl ta och skriva den där boken nu istället. Det var skitläskigt till en början. Kan man göra så, tänkte jag först. Det kändes konstigt att debutera med en historisk roman. Jag hade en bild av att endebutroman oftast var samtidsskildring eller en uppväxtberättelse.

Min debutroman Allt som återstår handlade om lantbrukare i Bohuslän i början av 1900-talet. Sen skrev jag om 1940-talets Malaysia i Mot ljuset. Mary Jones historia var en vidarediktning på Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Och min nya roman utspelar sig på 1300-talet. Jag har älskat digerdöden sen jag var liten men det kändes läskigt att skriva om någonting som utspelade sig för så längesedan. Det var förstås mer jag inte visste om tiden och platserna än när jag exempelvis skrev om 1940-talet. Jag kände att jag var på djupare vatten när det gällde researchen.

För mig är skrivandet och researcharbetet inte två olika faser utan något som sker parallellt. Jag börjar skriva och stöter jag på någonting jag måste kolla upp nöjer jag mig ofta med att sätta in hakparenteser och så går jag tillbaka och fyller i senare. I senaste boken kunde det handla om olika sorters mat och dryck, eller om någon skulle ha ett visst vapen. På ett ställe stod det länge just ›vapen‹ inom hakparentes. Jag vill bara komma framåt i en viss scen, i ett visst samtal, och då var det bättre att jag gjorde en markering och återkom senare. Det kunde också vara olika gatuscener som helst skulle skilja sig år. När jag kom fram till ett sådant ställe skrev jag först ›här ska det vara en gatuscen‹ och så gick jag tillbaka senare och fyllde på med detaljer.

Jag har lärt mig många konstiga saker under skrivandet, till exempel när jag skulle skriva om en avrättning. Jag har alltid tänkt att man dör omedelbart när man blir halshuggen, men tydligen kan huvudet leva i trettio sekunder. Det är ju helt fruktansvärt att tänka på! Förutom internet och facklitteratur brukar jag använda mig av vänner och bekanta med specialkunskaper. Jag har en vän som vi använde som Skattkammarön-granskare när jag skrev Mary Jones historia. Han påpekade till exempel att när de i Skattkammarön kommer till Bristol, så reser de därifrån ganska snabbt. ›Men i din roman är de där en vecka. Vill du ha det så?‹

När det gäller min senaste roman tog jag hjälp av en person som är insatt i medeltidens historia. ›Det ottomanska riket fanns ju inte än‹, kunde han påpeka. Sen hade jag skrivit om brännvin på flera ställen. Det har man väl alltid druckit, tänkte jag. Men sprit som dryck var fortfarande okänt på medeltiden, det användes bara för medicinskt bruk. Det är jättebra att någon kan upptäcka sådana detaljer åt en. För även om det är berättelsen som är det viktiga så får det inte bli skriande fel. Jag ser mig inte som någon folkbildare, men jag vill inte att Dick Harrison ska slå mig på fingrarna. Jag är lite rädd för Dick Harrison.«

»Jag använder historien som ett slags rekvisita«

Mattias Hagberg använder historien för att få människor att se världen på ett nytt sätt. Han kallar det för omvänd sci-fi.

Innan jag blev journalist och författare pluggade jag historia. Jag hade planer på att doktorera men insåg att jag inte hade det tålamod som krävdes. Intresset för historia har jag istället burit med mig in i journalistiken och det skönlitterära skrivandet.

Jag använder historien som ett slags rekvisita. Genom att göra saker skeva och lite märkliga kan man tvinga människor att tänka och känna. Min ambition är inte att romanerna ska vara trovärdiga till hundra procent, vilket dessutom är omöjligt, utan att tilta människors uppfattning en aning och få dem att se på världen på ett nytt sätt.

Det finns många föreställningar om att det finns en historia, därför är det intressant att hitta punkter där historien blir diffus och oklar. Mina böcker handlar om olika skiften. I Syndavittnet handlar det om skiftet mellan kristendom och kommunism, och drömmen om att skapa en helt ny människa. Rekviem för en vanskapt handlar om normalitet under en tid då det inte fanns några klara föreställningar om vad som var normalt eller inte. Det handlar om att hitta punkter där sånt vi tar för givet i dag inte var självklart, där det fortfarande står och väger, motsatspar som manligt och kvinnligt, normalt och onormalt, människa och natur. Alternativet skulle vara att skriva sci-fi. Man kanske kan kalla det för omvänd sci-fi.

Men det handlar absolut inte om någon sorts sanningsrelativism. Vi vet när andra världskriget började och slutade, men vi kan ha olika förklaringar till orsakerna bakom och vad det hade för betydelse för oss i dag. Vi har små bitar av fakta som vi pusslar ihop på olika sätt. Historiska fakta är inte förhandlingsbara, men historien är förhandlingsbar. Det är där konsten blir viktig. Historikern kan plocka fram källorna men författaren kan gestalta och ställa till med oreda. Börjar vi fundera på saken, inser vi snart att vi inte vet exakt vad som har hänt. Inte ens i våra egna liv.

Jag bär runt på idéer som jag vill skriva om och så plötsligt springer jag på en bra story. Här har jag berättelsen! Sen gör jag research. Jag älskar att grotta ner mig. Jag reser också. Under arbetet med Syndavittnet åkte jag till Norra Ishavets kust. Ambitionen är att skapa en trovärdig skildring, men det handlar fortfarande om romaner, inte historiska dokument. När det gäller Syndavittnet så har jag till exempel hittat på ön där allting utspelar sig. Men det skulle ha kunnat gå till så här. Tsaren tillät finnar, norrmän och svenskar att kolonisera den ryska kusten vid Norra ishavet. Det blev ett nordligt vilda västern. Gränssamhällen av det här slaget intresserar mig. I Syndavittnet har jag använt teologen Gottfrid Billings böcker för att skapa prästen Sakarias på ett trovärdigt sätt. Så har jag även jobbat i mina tidigare böcker, jag har försökt att hitta en förlaga som har varit väldigt tongivande, helst dagböcker, för att kunna skapa trovärdiga gestalter. Jag utgår ifrån verkligheten men ändrar alltid lite grann, till exempel var berättelsen utspelar sig. Annars kommer alla att leta fel.«

»Jag vill ge en sann bild av hur det var«

Gabriella Håkansson har aldrig satt sin fot i London. Men snart har hon skrivit 2 500 sidor om staden.

Jag hade skrivit tre modernistiska romaner tidigare och nu ville jag skriva någonting helt annat. Men jag visste inte vad. En dag, för tretton år sedan, satt jag på ett skittråkigt möte på författarförbundet. När mötet var slut gick jag och fikade själv. Då kom plötsligt hela berättelsen till mig. Redan då såg jag framför mig ett storverk om London på 1800-talet. Jag var euforisk, och kände att detta var den bästa idé jag någonsin fått. Jag sprang och köpte en anteckningsbok och sen skrev jag ner tolv sidor med den övergripande intrigen.

Samtidigt började jag fundera på projektets omfattning. Hur lång skulle berättelsen vara? 200 sidor? 400? Så långt hade jag aldrig skrivit förut. Sen insåg jag att det skulle behövas tusentals sidor. Hur skulle jag sälja in det till förlaget? Med ett så stort projekt visste jag att jag skulle vara tvungen att ha med dem på tåget redan från start.

Så jag gjorde pärmar med synopsis och vad för slags information som skulle vara med i varje kapitel. Jag gjorde även en storyline på tre meter som jag satte upp på väggen. Sen åkte jag med en pärm till Bonniers för att pitcha projektet. Det är nog inte så vanligt att skönlitterära författare pitchar in böcker, men jag ville ju skriva en serie böcker på 2 500 sidor och kände att jag bara måste få ett okej och ett kontrakt innan jag satte igång på allvar. Jag flög upp till Stockholm och berättade om boken och mina idéer på ett möte för Jonas Axelsson och Stephen Farran-Lee. De checkade av hur kommersiellt jag hade tänkt mig projektet, hur mycket jag kunde tänka mig att arbeta om, vad jag hade för visioner och så vidare. Och jag var tydlig med att det här är skulle bli en litterär roman och inte en mallad grej à la Dan Brown men att jag ville ha stöd från förlaget under resans gång. Och Stephen gillade idén jättemycket, antog boken och så började vi arbeta med den första delen.

Mina böcker om London hade varit mycket svårare att skriva för tjugo år sedan, före internet. Då hade jag varit tvungen att åka till England och sitta i månader på något arkiv. Nu kan jag printa ut gamla tidningar som London Gazette hemma. Faktum är att jag aldrig har varit i London, och jag har inga planer på att åka dit. Jag pratade med en person som översatte en del av boken till engelska, och frågade henne om jag borde åka dit. ›Nej, gör absolut inte det‹, sa hon. ›Din bild av 1800-talets London är så levande, men den kommer att raseras om du åker dit i dag.‹

Att göra research är den lustfyllda delen av arbetet. Och ju mer man kan, desto friare blir man. Mycket av det jag skriver är jag sanslöst fascinerad av. Jag hade samlat material om sällskapet Dilettanti i flera år innan jag visste att jag skulle skriva om dem. En sak som kan vara krångligt är att hitta bra namn till romanpersonerna. Det finns en bok om Ostindiska kompaniet, med tre sidor namn på folk som har dömts för olika brott, som jag går till om jag behöver arbetarklassnamn. Överklassnamn är svårare eftersom de här släkterna lever kvar. Där får man vara försiktig. Men allt i romanerna är korrekt, till och med vädret, för jag vill ge en sann bild av hur det var. Jag har till och med kopierat miljöbeskrivningar och platsbeskrivningar rakt av från artiklar och historiska böcker. När det har uppstått schismer med redaktören har jag kunnat säga: ›men det står ju så. Har man läst mina böcker ska man ha lärt sig något.‹«

Inlägget Dags att skriva historia! dök först upp på Tidningen Skriva.