Skrivmaskinens sista vals

Ett svagt ljus tränger in genom källarfönstren och jag tänker tillbaka på hur jag först skrev på en gammal trög Halda. Sedan på en modernare Facit. På en elektrisk IBM. På en hybridmaskin som kunde spara upp till fyra rader innan den printade. Och till sist på datorer med oändliga möjligheter.

– Sådärja, säger Jan och torkar av maskinen en gång till.

Vi gör upp affären med ett handslag.

När jag går uppför stentrappan från butiken sluter jag en fyrtioårig cirkel.

Magi en vanlig onsdag.

I handen håller jag en hårdplastväska som rymmer reseskrivmaskinen Olivetti Valentine, knallröd med orange detaljer.

För fyra decennier sedan köpte jag som frilansande, femtonårig reporter en likadan maskin, reste Sverige runt och skrev skiten ur den innan jag slängde den, något som jag alltid har ångrat djupt.

Nu äger jag äntligen en igen.

Olivetti Valentine. Formgiven av Ettore Sottsass och Perry A King. Kultförklarad och belönad för sin design snarare än för sin tillförlitlighet. En maskin som, sitt italienska arv till trots, inte alls tillverkades i fabriken i Camillo Olivettis hemstad Ivrea utanför Turin, utan i Barcelona.

Men det var inte shopping som var meningen med utflykten denna soliga höstdag. Snarare ville jag i någon mån försöka förstå hur två män i nådens år 2017 kan försörja sig på att sälja och reparera – skrivmaskiner.

Ty i den överbelamrade källarlokalen i Hägersten håller de ut, bröderna Jan och Björn Dahlbom. Hur länge?

– Åtminstone till i morgon, morrar Björn skeptiskt och Jan flikar in:

– Man kan väl lugnt säga att vi är i en utdöende bransch.

Säkert så. Men Döden tar olika tid på sig och efter att ha tillbringat några timmar med bröderna bland Facit med trasiga tangenter, IBM med kondensatorfel och Triumph-Adler i behov av service, har jag goda skäl att tro att bröderna Dahlbom klarar sig fram till pension utan att behöva anmäla sig hos Arbetsförmedlingen, för övrigt något som Gud förbjude.

För att förstå vilket mäktigt arv som förvaltas mellan källarväggarna på Jenny Linds Gata måste vi skruva tillbaka klockan, närmare bestämt till Värmland 1932.

Brödernas farfar var reporter i Charlottenberg för Arvika Nyheter. Under signaturen Mill skrev han med förkärlek långa artiklar eftersom han hade betalt per ord, allt med redaktionschefen Wilhelm Mobergs goda minne. Men när Mill upptäckte att tidningens ägare sålt hans material vidare till veckotidningen Såningsmannen i Stockholm utan att Mill fått ett öre, fick han nog. Efter en dispyt bestämde sig Mill för att byta bana, öppnade eget och försålde därefter skrivmaskiner till hugade värmlänningar.

Sonen Karl-Gustav växte upp till dofterna från svarta färgband och det föll sig naturligt att han sökte sig till Stockholm och fick anställning vid Facit. Lika naturligt var det att han började arbeta hos Mill när denne flyttade verksamheten från Värmland till Riddargatan i Stockholm. 1963 flyttade Dahlboms Kontorsmaskiner till nya lokaler på Sibyllegatan och firman växte snabbt till att omfatta ett femtontal anställda.

– Att Björn och jag skulle börja där efter gymnasiet var på något sätt självklart, säger Jan. Vi hade ju redan jobbat där under loven. Firman hade kommuner, skolor och hela Socialförvaltningen som kunder och alla maskiner skulle servas och repareras på somrarna, när det var semestertider.

Det var gyllene år för skrivmaskinen – och för svensk tillverkning. Facit tillverkades i Bräkne Hoby i Blekinge, Halda i Svängsta, och i Malmö hade Addo en stor fabrik. I Åtvidaberg byggdes det räknemaskiner för brinnande livet. Sigvard Bernadotte designade maskiner åt Facit och Carl Malmsten åt Halda. Design och nyheter fick kosta – på sjuttiotalet betingade en ny elräknemaskin ett pris av hisnande 2 500 kronor.

Dahlboms hade ett gott rykte och snart besöktes firman av alltfler kända namn. Jan Guillou – som fortfarande är en trogen kund – kom in för att få sin tyska Adler servad. När Kerstin Thorvall besökte butiken kunde hon utantill räkna upp vilka kända böcker som skrivits på vilka skrivmaskinsmärken. Ledamoten av Svenska Akademien, Ulf Linde, blev kund och fick snart sällskap av den författare som så småningom skulle komma att ärva hans stol nummer elva – Klas Östergren.

– Klas ringde för bara några minuter sedan, säger Jan Dahlbom. Han har ju börjat samla, han också. Nu hade han köpt en resemaskin från 1959 som han vill att vi ska ta en titt på.

Kontorsmaskinernas Klondyke fortsatte under 1980-talet. Kopieringsmaskinerna blev vanligare och telefaxen – som uppfunnits av den skotske urmakaren Alexander Bain redan trettio år innan Alexander Graham Bell fick patent på telefonen – gjorde sitt intåg.

– Det var verkligen guldtider, säger Björn. På den tiden kunde vi ta åttahundra spänn för en parallellkabel och ha trettio procents marginal. I dag får man väl de där kablarna gratis och när vi säljer toner till skrivare handlar det om några få procents vinst.

Men i skuggorna lurade det asiatiska monstret. På Sharp, som tidigare hade byggt maskiner åt svenska Facit, frågade man sig varför det svenska märket överhuvudtaget skulle pryda maskinerna.

Och plötsligt hade Facit inte längre någon leverantör.

Men Dahlboms skulle ha goda tider ett bra tag till. På åttiotalet slängde stora företag ut de stora, manuella skrivmaskinerna och bytte dem mot elektriska, vilket innebar en ny marknad för dem som servade och reparerade. För samlare blev detta senare en katastrof – i dag är det mycket svårt att få tag på en manuell maskin i fullstorlek, medan det finns gott om resemaskiner.

Under de följande två decennierna skulle Dahlboms få känna på smärtsamma förändringar när persondatorerna gjorde sitt intåg på allvar.

– Mer och mer började skötas per telefon och mail och skrivarna rasade i pris, säger Jan.

Bröderna, som tog över verksamheten från pappa Karl-Gustav, insåg att Östermalmshyrorna inte längre var försvarbara och flyttade verksamheten till lokaler i Hägersten. Några år senare var det dags att flytta igen, till ännu mindre utrymmen i en källare på samma gata.

Det fanns inte längre femton personer i lokalerna.

Utan två.

Jan sköter administration, försäljning och mindre åtgärder som byte av färgband, Björn utför reparationer och service.

Man kan lätt tro att all skrivmaskinstillverkning är utdöd men så är inte fallet. Anrika Triumph-Adler tillverkar fortfarande maskiner, dock inte med svenska tangentbord, i Tjeckien och Indien.

– Putin lär ha beställt ett helt gäng nyligen när han fick veta att Ryssland var avlyssnat på elektronisk väg, säger Jan med ett leende.

Kundkretsen som söker sig till brödernas källare i Hägersten är yvig:

– I den ena änden har vi föräldrarna som vill köpa en skrivmaskin till sin fjortonåring för att denne ska bli en berömd författare, säger Björn. I den andra änden har vi pensionärer som vägrar använda dator.

Till detta kommer exempelvis firmor som måste skriva ut fraktsedlar manuellt och advokater som behöver lägga till meningar på papper med redan befintlig text.

Och så – författarna. Jan Guillou skriver fortfarande troget på sin tyska Adler. När han senast behövde reparera den kom han in med maskinen och en reserv. Det bar sig inte bättre än att Björn fick flytta delar så att reservmaskinen blev ordinarie, eftersom den Jan skrivit mest på var i bedrövligt skick.

– När jag frågade Jan om vi skulle slänga den gamla maskinen så sa han »nej, jag behåller den, den har trots allt dragit in sisådär hundra miljoner till skatteverket.«

Jag ringer till Jan för att få historien bekräftad och han skrattar:

– Det stämmer bra, det där. Jag skriver på en Adler och har tre i reserv. Den där de plockade sönder står fortfarande här, inslagen i plast.

Akademiledamoten Klas Östergrens intresse för att samla på skrivmaskiner gör honom till en regelbunden kund. Författaren Fredrik Backman är också samlare:

– Det började med att en tidning kritiserade honom för att han inte skrev på maskin. Då sprang han hit och köpte en gammal Facit Privat av resemodell, skrattar Jan.

– Därefter började han samla men tydligen är hans fru inte lika förtjust över samlingen som han själv, så han får bara ha en hemma. Däremot sålde han för en tid sedan en maskin och ett manus till förmån för välgörande ändamål.

Det händer att filmindustrin ber om hjälp. Jan skakar på huvudet:

– De är lustiga. De kanske vill skildra en viss tidsepok och vi letar fram en passande maskin åt rekvisitören. Så kommer regissören, tycker bättre om en annan maskin och flyttar plötsligt tiden tio år framåt utan att förstå det.

Andra, flitigare återkommande kunder, är de som vill köpa färgband.

– Man kan bli förvånad när man ser hur mycket en del skriver, säger Jan. Det är inte ovanligt med kunder som behöver byta band en gång i månaden, vilket betyder att de måste sitta och skriva många timmar om dagen. Jag undrar vad.

Färgband tillverkas fortfarande, företrädesvis i Kina, och finns i olika kvaliteter. En del föredrar bomullsband, andra väljer nylon medan sidenbanden anses vara de bästa och därmed också är de dyraste, upp emot tvåhundranittio kronor styck.

– Det är skillnad mot förr, suckar Jan. När det begav sig hade Sverige egen färgbandstillverkning i Karlstad och Filipstad och inte minst hos Kåres i Norrköping. Vi hade till och med egna färgband som det stod Dahlboms på. Karlstads Färgbandsfabrik finns i och för sig kvar, men i dag importerar och säljer de engångsband till elektriska maskiner.

En rundtur i källarlokalerna är som att skruva tiden tillbaka. I skrotlagret vilar handikappade dyrgripar som kommer att slaktas alltmer under reparationer av friskare släktingar.

– När vi flyttade från det förra stället hade vi alldeles för mycket skrot. Nu konstaterar jag att vi har alldeles för lite. Men till de vanligaste maskinerna har vi fortfarande delar, säger Björn.

De maskiner som kommer in för service har ofta stått oanvända i många år. Ägaren får räkna med att hosta upp runt åttahundra kronor för att maskinen ska bli duglig igen. Den måste plockas ner, göras ren och i vissa fall även behandlas med värme.

– Valsen kanske stannar i sidled eller också strejkar armarna. Då kan kunden förvånat säga »men den gick ju så bra när vi ställde den på farmors vind för tjugofem år sedan«, säger Jan.

– Ännu värre är det när de har hällt olja i maskinen så att all gammal smuts har fastnat ordentligt i oljan.

De som kommer för att köpa en maskin har förvånansvärt mycket att välja mellan. På hyllorna i den lilla butiken står rader av resemaskiner i gott skick. En polsktillverkad Facit eller en gammal Brother kan man få för under tusenlappen, bättre maskiner går för mellan två tusen och tre tusen kronor. I ett hörn står en ensam faxmaskin och ser ledsen ut och jag undrar i mitt stilla sinne vem som ska köpa den.

Jag frågar bröderna om de någonsin ångrat sitt yrkesval.

– Nej, säger Jan. Jag tycker fortfarande att det är kul att hjälpa folk.

– Tja, säger Björn. Jag lovade ju mig själv att jag inte skulle syssla med samma grej som farsan, men så blev det ju inte.

Båda är dock överens om att farsan, Karl-Gustav som vid nittiotre års ålder är vid god vigör, är grymt stolt över dem.

Guldtiderna är över, men det finns fortfarande människor som är helt beroende av bröderna Dahlbom och deras källare.

Jan Guillou, Klas Östergren och Fredrik Backman, till exempel.

Numera även jag och min Olivetti Valentine.

Inlägget Skrivmaskinens sista vals dök först upp på Tidningen Skriva.