Stressa inte – att skriva måste få ta tid

Författaren Tomas Bannerhed flätar ihop fingrarna. Som för att stilla händerna.

– Jag skriver ju så fruktansvärt ineffektivt.

En klar solig förmiddag i centrala Stockholm, en stor men ändå stillsam hotellrestaurang där lunchrushen ännu inte kommit igång. Tomas i grova kängor och med en ryggsäck han ställt på bänken intill sig. Händerna far efter skjortan också, petar i sömmarna och stryker utmed tyget. Han har mycket omkring sig just nu, och skrivandet är inne i ett intensivt skede.

– Mitt arbetssätt är så oekonomiskt, jag har något fel på mina synapser i hjärnan eller något, för jag kan inte tänka ut vad det ska bli i förväg. Det här med synopsis, jag fattar inte hur det går till. Någon tematisk idé har jag såklart men själva materialet består av hundratals sidor av fragment och skisser och utkast och halvfärdiga stycken och korta idéer som jag bearbetar gradvis. För att hitta det som har någon litterär pregnans eller symbolisk dignitet. När jag hittar det måste jag förädla och bearbeta. Och foga in det i en struktur.

Det är om sin nya roman Tomas talar. Hans andra, och den är inte färdig, långtifrån. Men till skillnad från i vintras – när han var förtvivlad och tyckte att skrivandet kändes hopplöst – ser han nu dispositionen och den slutliga formen framför sig. Han planerar att skriva intensivt under våren och sommaren, hoppas på ett färdigt manus i höst. Men det har tagit tid. Mycket. Precis som med debutromanen Korparna, som han arbetade med under tio års tid. Han uppskattar att han la minst 10 000 timmars skrivtid på den, vilket betyder att han i genomsnitt skrev tre timmar varje dag under ett decennium. Och det tycks inte gå så mycket snabbare den här gången.

– Jag känner ju igen arbetsprocessen från Korparna och borde kanske inte vara så förvånad. Jag tänkte att andra gången borde vara lättare men… det har varit en del annat som kommit i vägen också. Sjukdomar och födelse och död.

Att Korparna blev en framgångsrik debut tog också tid från själva skrivandet. Utlandslanseringar, filminspelningar, intervjuer och framträdanden.

– Det blev mycket ståhej efter Korparna och jag lät mig sköljas med av den vågen, litegrann. Vilket också var fantastiskt roligt!

Om det är någonting alla skrivande människor drömmer om, så är det mer tid. De som skriver vid sidan av ett annat jobb måste jaga timmar och minuter, hitta tillfällen att arbeta med texten. En timme på kvällen när barnen sover och diskmaskinen surrar. En stund med anteckningsboken på pendeln till jobbet. En regnig söndagseftermiddag när alla måsten är undanstökade.

Även den som är yrkesverksam författare måste nästan alltid balansera sin skrivtid med andra, mer inkomstbringande saker. Vissa känner krav från förlaget. Vissa har en deadline att förhålla sig till. Att ta sig månader och år till att arbeta om en text kan kännas nästan förmätet. Andra skrivande människor tycks spotta ur sig färdiga manus medan man själv velar med samma text, månad ut och månad in. Frågan är: ska man ha ångest för att det går långsamt?

Det som tog sådan tid för Tomas Bannerhed var två saker. Till att börja med handlade det om hur han ville berätta sin historia. Att hitta sitt litterära språk, sin egen röst.

– Jag ville ha ett berättarperspektiv som förmedlade en omedelbarhet i texten, så att läsaren är där och blir medkännande på en gång. Jag började i presens med en tolvårings språk men det fick jag ge upp efterhand. Nu är den skriven i imperfekt och jagform, fast med ett högst vuxet språk när det gäller terminologi, hur Klas tänker och talar om fåglar och natur, till exempel.

Den andra saken som blev så tidsödande var Tomas strävan efter att gestalta berättelsens skeenden istället för att »hålla föredrag för läsaren«. Det var svårt eftersom han aldrig hade skrivit något skönlitterärt innan. Han säger själv att han är dålig på att berätta historier och saknar fantasi.

– Men hade jag haft lätt för att berätta historier hade jag kanske inte behövt tvinga mig att gestalta. Thomas Mann sa nån gång att författare blir bara den som har tillräckligt svårt för att skriva. Det ligger nånting i det. Orden är så viktiga, man vill så mycket att det räcker inte att bara dra en story.

Är du inte rädd att redigera sönder texten?

– Jo. Det finns en risk att texten känns överarbetad. Det sista jag gjorde med Korparna var att bryta upp den och stoppa in korta fragment eller drömlika meningar här och där, just för att komma ifrån känslan av perfektionism. Det måste finnas sprickor och gåtfullheter, det ska skeva lite. Perfektion passar inte i romaner.

– Det svåra är att hålla på så där länge och samtidigt få det att verka som att det är på halvvolley. Det är det du vill åt, den där lättheten. Det kan jag paradoxalt nog åstadkomma genom att hålla på tillräckligt länge.

Någon som är van att ta del av författarens redigeringsprocess är Susanna Romanus, publicistisk chef på Norstedts. Hon säger att den tid en författare behöver lägga på att bearbeta texten, beror på vilken sorts bok de skriver. Generellt går det fortare att skriva genrelitteratur – som feelgoodböcker eller kriminalromaner – för där ligger fokus på historien, framåtrörelsen och drivet. Ofta ingår sådana böcker också i serier, vilket gör startsträckan kortare.

– Då är den långa linjen ofta just karaktärerna och det som sker mellan dem, medan brottet är nytt i varje bok. Om du skriver den typen av böcker har du förutsättningar att leverera en bok per år med hyfsat bibehållen kvalitet, för du har både karaktärerna och en färdig verktygslåda för att beskriva dem.

Att skriva en litterär bok, där tyngdpunkten i större utsträckning ligger på själva formen och språket, tar längre tid.

– Den som vill skriva en litterär bok måste verkligen gnugga sin text om och om igen för att hitta en rytm, ett språk och en originalitet som gör att den höjer sig över mängden.

Susanna Romanus hoppas att författare inte upplever några krav från förlaget på att leverera böcker i hög takt. Sådana föreställningar om krav på produktivitet kan bero på de framgångsrika och produktiva genreförfattarna, som kan hålla ett helt annat tempo i sin utgivning.

– Men i min värld är det uteslutet att skriva en bok om året om du är en litterär författare. Det finns inga som helst sådana förväntningar. Snarare skulle det ge intryck av att du skriver för snabbt och inte fördjupar din text. Ordet produktiv är faktiskt något negativt när det används om en litterär författare. Det antyder att du skriver lite för fort och slarvigt.

Det en författare däremot måste förhålla sig till är omvärldens intresse, som kan svalna om det börjar dröja mer än fem-sex år mellan böckerna.

– En författare behöver ju synas: recenseras och intervjuas, sitta i Babel eller delta i författarsamtal. Går det för lång tid hamnar du lite i periferin. Och skriver du på en ren uppföljare är det klart att läsarna kanske väntar. Men vi på förlagen har ingen bestämd uppfattning om hur ofta man ska komma med en ny bok. Varje författare och varje berättelse är unik och ska ta den tid som behövs.

Susanna Romanus tror snarare att stressen kommer ifrån behovet av att försörja sig. De senaste decenniernas svenska deckarunder gör kanske att många jämför sig med framgångsrika kriminalromanförfattare som är produktiva och tjänar mycket pengar.

– Men det har litterära författare egentligen alltid haft svårt att göra. Därmed inte sagt att jag inte tycker att man borde kunna leva på litterära böcker. Det hade varit fantastiskt, men det har aldrig varit riktigt så.

En som i början med lätthet kunde försörja sig på sitt skrivande är Sara Kadefors, som beskriver sig som någonstans mittemellan litterär författare och genreförfattare. Hon debuterade 2001 med ungdomsboken Sandor slash Ida som blev en stor framgång.

– Jag tjänade verkligen pengar på den boken och det möjliggjorde att jag kunde fortsätta skriva, både barn- och vuxenböcker. Länge fortsatte jag att sälja bra men som de flesta författare märker jag nu att försäljningen går ner, säger hon.

Sara Kadefors skriver fortfarande, men mest manus för film och tv, och barnböcker. Hon är osäker på om hon skulle kunna ta sig tiden att skriva en vuxenroman igen. Hon har alltid varit mån om att vara helt fri, har aldrig velat skriva mot en deadline och har sällan tagit emot ett förskott, fastän hon blivit erbjuden det. Hon vill inte känna pressen att behöva leverera en bok inom ett visst datum.

– Och den friheten kräver att det finns pengar från en tidigare bok. Så har det varit för mig under den här tiden. Hittills. Men för att skriva en vuxenroman nu skulle jag behöva ha råd att ägna ett helt år åt att bara skriva och jag vet inte om jag skulle kunna motivera det.

Hon beskriver sig som rationell, strukturerad och rätt bestämd. Kan inte tänka sig att arbeta obetalt i år efter år med ett bokprojekt. Även om hon inte skriver ren genrelitteratur, vill hon att berättelserna ska nå många människor – och generera en vettig lön.

– Man kan jobba med ett manus i tio år men jag vet inte om det alltid blir bättre.

Att skriva någonting annat, inom en mer lättsåld genre, tror hon inte att hon varken kan eller vill. Det skulle bära emot att skriva en bok hon inte kan stå bakom.

– Jag skulle aldrig någonsin lämna någonting ifrån mig som jag inte är nöjd med. Jag har hög ambitionsnivå. Hellre att boken kommer ut senare än att den inte blir så bra som jag vill.

Kontentan blir att hon hellre låter bli att skriva en bok, än att skriva den på för kort tid. Samtidigt finns den där tanken om att hon borde ge ut böcker med ett någorlunda vettigt tidsintervall. Vart tredje år, eller kanske vartannat. Kanske är det dumt att vänta för länge, funderar hon.

Känner du någonsin stress ifrån ditt förlag?

– Nej, aldrig. De är bara otroligt glada om jag skriver någonting.

Inte heller Tomas Bannerhed känner någon press utifrån. Om det finns, bekommer det honom inte.

– Jag har alltid haft extrema krav på mig själv och det finns ingenting i omgivningens förväntningar som kan mäta sig med dem. Det är helt självpåtaget och beror antagligen på dålig självkänsla.

Han skakar lite på huvudet.

– Men det är helt neurotiskt.

När Tomas skrev Korparna sökte han läkare, för han trodde att han hade fått en neurologisk sjukdom. Frustrationen över att inte få texten dit han ville gav honom fysiska symtom, som domningar och stickningar i kroppen. Det är inga behagliga krav han ställer på sig själv men för att komma undan dem tror han att han skulle behöva »ett måttlöst tillskott av självkänsla.«

– Utgångspunkten är att jag är värdelös. Och det kan motbevisas genom att jag ger ut en bok jag är nöjd med och som tas emot väl. Och får ett pris.

Han skrattar, lite. Det där sista menar han bara halvt på allvar. Men skämt åsido – han har kommit fram till att skrivandet är det enda som är både så svårt och så engagerande att det kan tränga undan hans ångest.

– Sen finns det ju också något lustfyllt i det. Att hitta rätt formuleringar kan ju ge … jag vet inte vad det är som frisätts men det känns ju nästan biokemiskt. En kick.

Som tur är har Tomas en tålmodig förläggare, som poängterar att en författare skriver många böcker och att alla inte kan eller behöver vara likadana, eller lika bra. Att skrivandet får lov att ta tid.

– Jag hade gärna gett ut en bok vartannat år. Det är rätt kul att fara runt och möta läsare, att bli översatt och att vara en del av den litterära offentligheten. Så länge jag inte behöver dansa i tv eller så. Men för mig går det helt enkelt inte att skriva en bok så snabbt, om den ska bli som jag vill.

Ann Steiner är litteraturvetare och forskar och undervisar i förlags- och bokmarknadskunskap vid Lunds universitet. Hon läser mycket, och olika sorters, litteratur. Bland annat texter på Wattpad, en community där skribenter publicerar sina texter och där medlemmarna kan läsa dem utan att betala. Många håller en hisnande produktionstakt.

– Där finns en amerikansk författare, en egenutgivare som heter Robert Thier och som skriver följetonger och publicerar ett kapitel i veckan. Det är en väldigt hög arbetstakt som han har satt själv. Och han har elva miljoner läsare.

Merparten av dem betalar inte för att läsa, men eftersom Robert Thier sedan gör e-böcker av sina texter och säljer dem, tjänar han ändå en del. Ann Steiner konstaterar att han uppenbarligen är någonting på spåren, att han hittat rätt vad gäller spänning och dramaturgi.

– Samtidigt sitter jag bara och längtar efter en redaktör när jag läser hans texter. De är väldigt påverkade av hans arbetstakt men han har ju valt att bygga sitt författarskap så.

Ann Steiner tror att den här polariseringen mellan snabbskrivare och omsorgsfulla författare kommer att bli vanligare. Å ena sidan traditionella författare som värker länge på sina manus – och å andra sidan de som arbetar mer utifrån marknadens krav genom att snabbt producera text och skaffa sig en massa följare.

– Det är lättare att bli känd på det viset än att sitta och slita med ett manus i fem år och sedan släppa boken, konstaterar hon.

– Noggrann omarbetning och redaktionell bearbetning av ett manus, den typen av långsamma processer är svåra att ta betalt för. Det är det där tråkiga sambandet mellan tid och pengar.

Ann Steiner beskriver det som att vi har en överproduktion av text i dag. Snarare än att böckerna är dåliga, är de ofärdiga och det blir ett problem på marknaden. I USA är en fjärdedel av alla sålda bokexemplar egenutgivna och har av naturliga skäl svårt att hålla lika hög kvalitet som förlagsutgiven litteratur, där de antagna författarna oftast får hjälp av erfarna redaktörer. Så vad händer när läsarna vänjer sig vid att en bok kostar tre dollar, är hafsigt redigerad och dåligt producerad?

– Jag tror tyvärr att det har en ganska negativ effekt på vad man förväntar sig av litteratur.

Samtidigt påpekar Ann Steiner att många författare har helt andra ambitioner med sin text än att så fort som möjligt sälja massor av böcker. De måste avgöra hur mycket tid de vill – och kan – lägga på sin text, oavsett om de arbetar med sitt debutverk eller sin tredjeroman.

– Hur länge ska man då jobba med boken, ett år eller fem år? Vilken ambition har man? Är recensioner och litterära priser viktigt?

Hon säger att i bearbetningen föds boken. Det enda en författare kan skriva först, är ett råmanus.

– Många saker syns inte förrän hela berättelsen ligger där. Balansen mellan olika saker och karaktärer är svår att se när man skriver. Så rent strukturellt behöver du backa och betrakta manuset. Dessutom behöver du jobba med det språkligt. Bearbeta och bearbeta, det finns inget annat alternativ om det ska bli bra.

Tomas Bannerhed hade som bekant inget emot att ägna sig åt bearbetning i år efter år. Hur motiverade han för sig själv att ta sig så mycket tid till redigering?

– Ska jag bli lite högtidlig nu, så … jag skriver ju för evigheten. Jag vill att texten ska hålla för lång tid, oberoende av trender. Det ges ut så himla många böcker och jag ger hellre ut en bra bok vart sjunde år än en medioker vartannat år. Jag har inget behov av att publicera mig för sakens skull. Ska jag ge ut nåt vill jag att det ska vara nåt med det.

Och hur vet du när det är något med det?

– Om jag har nån sorts begåvning så är det ett gehör för prosa. Jag har liksom en stämgaffel i huvudet. Jag känner när det är rätt. I ganska många fall tror jag inte att det hade gått att göra stycket eller meningen bättre och då känns det fulländat. Då är jag f

Inlägget Stressa inte – att skriva måste få ta tid dök först upp på Tidningen Skriva.