En liten pojke klättrar över en mur och försvinner. Så inleds Johan Theorins Skumtimmen, som också blev starten på hela hans författarskap för snart tio år sedan.
Varför började det just så här?
– Jag minns att jag innan hade skrivit tre andra inledningar, en vardera för de tre huvudpersonerna i romanen. Att det blev just denna fjärde som jag till slut valde berodde nog mest på att den var så personlig för mig. Dels växte jag upp på somrarna i en stuga på Öland där det fanns en stenmur ut mot alvaret, dels har stenen varit väldigt viktig för min släkt på Öland. De var stenhuggare och skeppade sten på sina skutor. Så det var också en sorts hyllning till min släkt. Fast så tänkte jag förstås inte då, när jag skrev den.
Hur tänkte du då?
– Det kändes helt enkelt bra att ha en stenmur direkt från början. Jag tror att magkänsla är viktigt också, att man inte tänker för mycket. I efterhand har jag också insett att det är väldigt bra att börja med en person som har ett konkret problem: Den här lilla killen vill till exempel över stenmuren, men han är lite för kortvuxen. Att starta med ett konkret problem är ett grepp jag använt i flera av mina efterföljande romaner. Sedan är det förstås bra att börja med någonting som är viktigt för hela romanen. Den här händelsen jag beskriver är ju själva nollpunkten för tragedin, som strålar ut och driver romanen. Det går både bakåt och framåt i tiden, men allting möts i just denna scen.
Är starten avgörande för att du själv ska komma in i din berättelse?
– Absolut, så kan det ofta vara. Och inledningen är ju som det första intrycket när du träffar en ny person – det blir väldigt mycket det vi utgår från. Av det skälet är den väldigt viktig, men samtidigt egentligen något man ska strunta i.
Hur menar du?
– Det finns ju miljoner av tänkbara starter att välja på, och det där kan bli alldeles för stort. Det är som när man ska gå på dejt och inte vet vad man ska ha på sig. Inga kläder duger. Ingen första mening duger!
– Men på en dejt har du bara en chans att ge ett första intryck. Som romanförfattare däremot kan du slappna av, för du kan alltid skriva om. Jag hade som sagt fyra inledningar till Skumtimmen. Det var den gamla fiskaren Gerlof som satt på sitt ålderdomshem och kände sig bortglömd. Och så var det hans dotter som åker tillbaka till Öland för att det dykt upp ny information om hennes pojkes försvinnande. Och så mördaren som går omkring ute på alvaret. Sedan valde jag den med pojken och muren, men ingen av de andra var bortkastat arbete, utan något jag kunde använda senare. Det är bara bra att pröva olika inledningar. Dessutom lär man känna romanen bättre ju mer man skriver. Så det gäller att inte bli förlamad av alla möjligheter. Våga välj! Det är ett av de viktigaste råden man kan ge som författare. Det går alltid att välja om.
Finns det något man ska undvika när det gäller inledningar?
– Hos vissa författare kan man se att de försöker ladda första meningen med en stor sanning om livet för att imponera, och det blir ofta alldeles för högtravande. Eller så börjar de väldigt vagt och trevande. »Hon vaknade i ett vitt rum och visste inte var hon var«. Där kan man verkligen se författaren sitta och stirra på den vita skärmen och inte veta var hon är. Författarens osäkerhet avspeglar sig i texten. Det är därför mitt råd är just detta: En person med ett problem. Det behöver inte vara något stort problem. Det kan vara en stenmur att klättra över. Eller nån som är törstig och behöver ett glas vatten. Eller vad som helst.
Själv börjar du flera av dina romaner med historiska tillbakablickar. Är det inte riskabelt med för mycket bakgrund tidigt i berättelsen?
– Jo, om det blir för mycket historielektion så är det farligt. Om jag hade börjat Nattfåk med en föreläsning om Ölands fyrar och hur de byggdes så hade det blivit för abstrakt. Istället fick det bli en byggingenjör som står inför ett konkret fyrbyggarproblem. Återigen – börja med människan!
– Själv är jag också väldigt förtjust i att beskriva miljön och landskapet. Det är ju viktigt för de här Ölandsromanerna, det gör dem personliga och visar att det bara är på Öland de här historierna kan utspela sig. Ön blir en egen karaktär i dramat. Men samtidigt gäller det att hålla igen lite och akta sig för långa och detaljerade beskrivningar, speciellt i början av romanen. En berättelse handlar ju om utveckling, och en miljöbeskrivning är mer ett slags tillstånd, där ingenting händer.
Hur vet du själv när du hittat rätt inledning?
– När en fortsättning dyker upp av sig själv. Det kan gå trögt ibland. Just nu håller jag på med fortsättningen till min roman Sankta Psyko, jag har skrivit tre olika inledningar och det kan bli vilken som, och det är lite läskigt innan jag bestämt mig. Men man kan också bli inspirerad av en bra början. Man känner att man har en stabil grund att stå på, en idé som känns så konkret och bra att det är värt att fortsätta. När jag först skrev inledningar om de olika personerna i Skumtimmen visste jag inte att de var del av en roman. Tvärtom, jag jobbade som frilansjournalist på den tiden och skrev en del noveller, och jag minns att jag satt vid mitt skrivbord och skulle skriva en artikel. Jag tänkte på hur tyst det var och att ingen bryr sig om ifall jag börjar på ännu en historia. Det var både lite dystert och en sorts frihetskänsla i att sitta där och att absolut ingen brydde sig eller hade några förväntningar. Och det var då jag skrev den där scenen om pojken som försvinner på alvaret. Och den kändes mer som en romaninledning. Där fanns ett alldeles för stort mysterium för att det skulle rymmas i en novell. Jag insåg rätt fort att det här kommer att bli något större.
Så själva starten visade vägen?
– Ja, precis. Det var en bra start och jag är fortfarande nöjd med den. Den satte stämningen för resten av romanen redan från början, var konkret samtidigt som den hade många bottnar. Hittar du det där så har du en bra början.