John Ajvide Lindqvist om grundprincipen som fick skrivkrampen att släppa.
Text: John Ajvide Lindqvist
I en novell av Julio Cortázar talar han – som jag minns det – om att ”skjuta dagens tegelsten framför sig.” I sammanhanget handlar det om förmågan att alls ta itu med dagens göromål, men jag tror att de flesta som skriver kan känna igen sig.
Det finns en tegelsten som måste flyttas, en tröskel att komma över innan man alls kan komma igång. Åtminstone var det så för mig. Varje förmiddag när jag satte mig vid mitt skrivbord låg tegelstenen där och varje gång kändes det som att jag var oförmögen att flytta den. Den är tyngden eller omöjligheten, absurditeten i att ha hittepå som arbete. Att skapa något ur intet. Stenen låg där i sin tysta likgiltighet och påpekade detta så att jag blev som paralyserad.
Jag försökte att beveka den med musik. Spelade låtar som hade något att göra med det jag skrev för ögonblicket. Jag försökte läsa något annat eller googlade mig själv för att söka påminnas om att någon gång har jag gjort något bra. Till ingen nytta. Stenen låg kvar och hindrade mig från att ens lägga fingrarna på tangentbordet.
Under skrivandet av min roman Himmelstrand blev problemet till slut akut. Dag efter dag försökte jag flytta stenen och för varje dag blev den allt större. Lyckades jag skriva några stycken så syntes de mig omedelbart meningslösa och jag raderade dem. Jag bläddrade i mina tidigare romaner och kunde inte fatta hur jag lyckats få ihop dem.
Jag antar att både aspirerande och publicerade författare ibland drabbas av det här. Allt man skriver känns stendött och till ingen nytta, så varför alls hålla på? Själv gav jag upp efter en månad. Ägnade två månader åt att klippa familjefilmer i iMovie, rensa i datorn. Kände inte ett skvatt av skrivlust, tänkte att det kunde vara slutet och hade ingen aning om vad jag skulle göra istället.
Tills en dag då jag bestämde mig. Kanske mest för att jag aldrig har haft något till övers för ”konstnärlighet”. Att ha skaparvåndor och oja sig över komplexiteten i sitt arbete. Det är ett jobb som ska utföras, som vilket annat jobb som helst. Men där satt jag nu som värsta pretentiösa idioten och hade ”skrivkramp”, gubevars. Det fick bli ett slut.
Så jag bestämde mig. Tre sidor om dagen skulle jag skriva. Lyckades jag skriva fyra så fick jag sluta och ha ledigt. Men tre sidor, oavsett hur innehållslösa, tomma och döda. Tre sidor. Stenen låg fortfarande där, men jag attackerade den genom att ignorera den. Jag har glömt bort alla mina sånger, men jag sjunger ändå.
Och se på fan! Sidorna började rinna ur mig igen. De dagar jag kom till fyra la jag sällan av, utan fortsatte. Visst, somt blev inte särskilt bra och senare fick jag stryka långa sjok, men berättelsen fortsatte. Och det är egentligen det enda viktiga. Att få ett grundmaterial att senare jobba med, redigera fram det väsentliga.
Sedan dess är det min grundprincip. Tre sidor, oavsett vad. Oftast blir det mer och vissa dagar ser jag inte ens röken av tegelstenshelvetet. Men när den ligger där så vilar jag trygg i förvissningen att jag lik förbannat ska skriva tre sidor, ty sådan är min arbetsbeskrivning. Möjligen fullständigt värdelösa sidor. Men tre.
John Ajvide Lindqvist debuterade 2004 med Låt den rätte komma in som blev en enorm succé och som har sålts till över trettio länder. Romanen Himmelstrand kom ut förra året och är första delen i trilogin Platserna. I september kom andra delen, Rörelsen, ut på Ordfront Förlag.